Moderaterna vill höja skatten för låginkomsttagare

GRANSKNING. Moderaterna vill höja skatten med omkring 10 procent för dem med lägst inkomster: kroniskt sjuka och funktionshindrade med sjukersättning, enligt nya beräkningar som nationalekonomen och journalisten Micael Kallin presenterar på Arena Essä. Fler än 300 000 personer skulle drabbas.

Den skattehöjning Moderaterna vill genomföra är en återställare av en skattesänkning som nuvarande regering genomförde för personer med sjukersättning. I genomsnitt handlade det om cirka 200 kronor i månaden (beloppet varierar mycket beroende på inkomst och kommunalskatt), en betydelsefull skattesänkning för människor med låg sjukersättning.

Skattesänkningen var utformad så att de med lägst inkomster fick störst skattesänkning (procentuellt sett). Det innebär att om skattesänkningen avskaffas, som Moderaterna vill, då höjs skatten mest för de allra fattigaste av dem som har sjukersättning. Skatten skulle öka med mellan 4 och 23 procent för de fler än 300 000 personer som drabbas.

Skattehöjning för de fattigaste ska finansiera andras skattesänkningar

Syftet med den relativt kraftiga skattehöjningen för dem med sjukersättning, är enligt Moderaternas vårbudgetmotion (sidan 121) att den ska hjälpa till att finansiera skattesänkningen för arbetstagare och pensionärer, två grupper som redan i dagsläget har betydligt högre inkomster i genomsnitt än vad de som drabbas av skattehöjningen har.

Samtidigt med den planerade skattehöjningen för personer med sjukersättning vill partiet nämligen sänka skatterna med nästan 40 miljarder kronor – men då endast för personer som jobbar eller är pensionärer. Detta genom bland annat ytterligare ett jobbskatteavdrag till en kostnad av 22 miljarder kronor och​ sänkt skatt till pensionärer med cirka 15,5 miljarder kronor.

Men den föreslagna skattehöjningen för personer med sjukersättning skulle endast ge en knapp promille, motsvarande en halv miljard kronor, i tillskott till statskassan, eftersom skattehöjningen baseras på så pass låga inkomster.

Å ena sidan anser Moderaterna alltså att statsbudgeten klarar en skattesänkning på nästan 40 miljarder kronor, men å andra sidan att det är nödvändigt att höja skatten för dem med sjukersättning, för att på så sätt förstärka statsbudgeten på marginalen med en åttiondel av det beloppet.

Det kan vara svårt att förstå den logiken.

Moderaterna anser att statsbudgeten klarar en skattesänkning på nästan 40 miljarder kronor – men att skatten samtidigt måste höjas för dem med sjukersättning, för att förstärka budgeten med en åttiondel av det beloppet.

Än svårare är det att förstå Moderaternas motiveringar till varför inkomstklyftorna ska öka ytterligare: ”Fortfarande lönar det sig inte tillräckligt att gå från bidrag till arbete”, skriver partiet i sin vårbudgetmotion (sidan 3). Enligt budgetmotionen gäller det ”alla inkomstnivåer” (sidan 39). Att det inte lönar sig för någon i Sverige att arbeta, oavsett inkomstnivå, skulle sannerligen vara en nyhet – om den vore sann.

Sverige har redan västvärldens snabbast växande inkomstklyftor

Mot bakgrund av att Sverige har haft den snabbaste ökningen av inkomstklyftorna i västvärlden under de senaste decennierna, kan det tyckas något verklighetsfrämmande att säga ”att det inte lönar sig att gå från bidrag till arbete”. I synnerhet då den främsta orsaken till att inkomstklyftorna har ökat så snabbt, är att ersättningarna i socialförsäkringen inte har räknats upp med löneutvecklingen, utan endast med inflationen. Inflationen har ökat med ungefär hälften så mycket som lönerna.

Resultatet är att de inkomstrelaterade försäkringarna inom socialförsäkringen tappat en stor del av sitt relativa värde jämfört med en arbetstagares genomsnittslön. Det gäller till exempel sjukersättningen som har förlorat mer än en femtedel av sitt relativa värde sedan den infördes år 2003.

Diagrammet ovan visar att år 2003 fick en arbetstagare ut i genomsnitt 91 procent mer i inkomst per månad efter skatt än vad en person med hel inkomstrelaterad sjukersättning fick. År 2016 hade gapet nästan fördubblats och ökat till 161 procent. Jobbskatteavdraget, som infördes stegvis åren 2007–2014, är förklaringen till att inkomstskillnaderna ökat så mycket efter skatt. Effekten av jobbskatteavdraget motsvarar utrymmet mellan den streckade och den heldragna gröna linjen. Observera att detta är effekten av tidigare jobbskatteavdrag och inkluderar inte Moderaternas nya förslag om ännu ett jobbskatteavdrag. Då ökar gapet ytterligare.

Den som har hel sjukersättning får i genomsnitt cirka 8 100 kronor i månaden efter skatt, jämfört med en arbetstagare som i genomsnitt får ut cirka 25 400 kronor – en skillnad på cirka 17 300 kronor efter skatt. Det är skillnaden mellan att leva i fattigdom (enligt EU:s definition) och att ha en hyfsad inkomst. Ulf Kristersson borde förklara varför han anser att detta inte är en tillräcklig stor skillnad för att låginkomsttagare ska vilja arbeta.

Diagrammet ovan visar effekten av Moderaternas förslag att dels höja skatten och sänka ersättningsnivån (mer om det nedan) för dem med sjukersättning, dels införa ett sjätte jobbskatteavdrag för arbetstagare och samtidigt kompensera pensionärer för avdraget. Den exakta effekten av ett eventuellt sjätte jobbskatteavdrag beror på hur det konstrueras, beräkningen ovan bygger på räkneexempel av Moderaterna, som visat på ännu större skattelättnader på cirka 300–500 kronor för arbetstagare med lägre inkomster.

Nationalekonomer och expertmyndighet varnar för ökade klyftor

Professorn i nationalekonomi Lars Calmfors varnade nyligen i en ledarartikel i Dagens Nyheter för en politik som ytterligare ökar inkomstklyftorna: ”Det går inte att säga var gränsen går för så stora inkomstskillnader att den politiska och sociala stabiliteten hotas. Därför är det enligt min uppfattning viktigt att motverka ytterligare ökningar av inkomst­olikheterna i Sverige”, skriver Calmfors.

​En annan nationalekonomiprofessor, Daniel Waldenström, hävdar att skattesänkningar till pensionärer som kompensation för jobbskatteavdraget​ bygger på en myt om att det skulle finnas en ”pensionärsskatt” och varnar för att pensionsskattesänkningar kan skapa oreda i skattesystemet och vara skadliga för samhällsekonomin i stort.

Skillnaden i ekonomisk standard mellan personer som mottar ersättningarna och övriga befolkningen har ökat dramatiskt sedan 2006.

Myndigheten för delaktighet, MFD, skriver i sin årliga utvärdering att ”skillnaden i ekonomisk standard mellan personer som mottar ersättningarna och övriga befolkningen började öka i början av 2000-talet och att skillnaderna har ökat mer dramatiskt sedan 2006”. Alltså samma år som den borgerliga Alliansen tog över regeringsmakten. I diagrammet nedan framgår den kraftigt ökade skillnaden i ekonomisk standard mellan personer med sjuk- och handikappersättning och övriga befolkningen åren 2004–2014.

MFD konstaterar vidare, att ”Utvecklingen av arbetsinkomsterna i relation till transfereringsinkomsterna har inneburit att andelen personer med låg ekonomisk standard har ökat avsevärt bland personer med handikappersättning och sjuk- och aktivitetsersättning. Andelen med låg ekonomisk standard var 36 procent under 2014 vilket kan jämföras med 4 procent under 1993.”

Utöver höjd skatt vill Moderaterna sänka ersättningen

Ulf Kristersson låter sig inte påverkas av varningar från välmeriterade forskare som Daniel Waldenström och Lars ​Calmfors, eller av larmsignaler från regeringens expertmyndighet. Som vi redan berättat vill Moderaterna trots detta driva igenom både en skattehöjning för dem med sjukersättning och en skattesänkning för arbetstagare och pensionärer.

Det som snarare verkar bekymra Kristersson är att skatteförändringarna​ inte ökar klyftorna tillräckligt mycket.

​Följaktligen​ föreslår Moderaterna i sin vårbudgetmotion att utöver skattehöjningen, ska även nivån i sjukersättning sänkas genom att ”återställa de anslagsökningar gällande sjuk- och aktivitetsersättning som återfanns i budgetpropositionen för 2018” (sidan 120). Det skulle då innebära en sänkning av garantinivån, alltså bidragsdelen i sjukersättningen, från 2,53 till 2,45 prisbasbelopp för dem som har haft låga eller inga inkomster.

Moderaterna vill dessutom sänka den inkomstrelaterade ersättningen från 64,7 till 64 procent av tidigare lön, vilket främst påverkar de som har arbetat mycket och betalt mycket i skatt. Dessa personers ”skatteåterbäring” minskar då vid kronisk sjukdom eller funktionshinder.

Det som verkar bekymra Ulf Kristersson är att skatteförändringarna​ inte ökar klyftorna tillräckligt mycket.

Med Moderaternas förslag lönar det sig alltså mindre att ha arbetat och betalt skatt, om olyckan skulle vara framme. En sådan politik riskerar att undergräva legitimiteten för skattesystemet.

​Om man lägger ihop Moderaternas aktuella förslag​ om försämringar för personer med sjukersättning, genom höjd skatt och sänkt ersättningsnivå, då minskar sjukersättningen i genomsnitt från cirka 8 100 kronor till 7 700 kronor i månaden efter skatt. Det är mycket pengar på de nivåerna.

Med Moderaternas förslag lönar det sig inte att ha arbetat

Moderaternas förslag om försämringar i sjukersättningen står inte bara i strid med nationalekonomernas varningar, utan även med det som kan sägas vara partiets egen portalparagraf: ”Det ska inte bara löna sig att arbeta. Det måste också löna sig att ha arbetat.” Det paradoxala är att med Moderaternas politik lönar det sig allt mindre att ha arbetat.

Orsaken till att det inte lönar sig ”att ha arbetat med Moderaternas politik”, är att partiet vill fortsätta minska värdet av inkomstrelaterade ersättningar, som sjukersättningen, genom att sänka ersättningsnivåerna. Det blir då ett allt svagare samband mellan den skatt som betalas in och den ersättning som betalas ut, det blir, med andra ord, en lägre återbäring på den skatt en person har betalt in.

Det paradoxala är att med Moderaternas politik lönar det sig allt mindre att ha arbetat.

Försämringar i sjukersättningen och andra delar inom socialförsäkringen kan antingen ske genom rena sänkningar av ersättningsnivåerna, vilket är aktuellt i Moderaternas förslag ovan, eller genom att minska realvärdet om man inte räknar upp ersättningarna med löneutvecklingen och håller taket för inkomstersättningarna lågt.

En äldre yrkesverksam person kan få ”återbäring” för sitt arbete och sin inbetalda skatt på endast två sätt. Det ena är via socialförsäkringen, vars relativa värde Moderaterna och andra partier låtit urholkas år efter år, med västvärldens snabbast ökande klassklyftor som följd.

Den andra möjligheten till ”återbäring” är via pensionen, men även här är kopplingen svag och andelen av tidigare lön i pension blir i bästa fall cirka 50 procent. Nyligen slöts en överenskommelse, den första på 20 år, i riksdagens blocköverskridande pensionsgrupp. Men överenskommelsen gällde inte ökad återbäring för dem som arbetat mycket, tvärtom gällde den ett förstärkt grundskydd.

Det finns heller ingen bedömare som tror att pensionsersättningarna kommer att öka. Tvärtom talar det mesta för att det som vid sjösättningen kallades för världens bästa pensionssystem ser ut att gå samma öde till mötes som socialförsäkringarna: en alltmer tillplattad grundtrygghet. Utöver grundskyddet blir det avtalsförsäkringarna och det privata pensionssparandet som får hålla uppe pensionerna över existensminimum.

Socialförsäkringen – den hemliga guldkalven 

Trots alla besparingskrav på socialförsäkringen genom åren, bland annat vad gäller sjukersättningen, går socialförsäkringen i själva verket med stora överskott – i genomsnitt med cirka 25 miljarder kronor per år.

I diagrammet nedan framgår att socialförsäkringen gick med 194 miljarder kronor i överskott under de år som Ulf Kristersson var socialförsäkringsminister i Fredrik Reinfeldts regering (2010–2014). Även själva sjukförsäkringen, som är en del av socialförsäkringen, visade varje år miljardöverskott. Under perioden med M-styre, 2006–2014, var överskottet i socialförsäkringen nästan 300 miljarder kronor. Och miljardöverskotten har fortsatt under nuvarande regering.

Resonemanget om behovet av besparingar på ersättningar i socialförsäkringen är helt enkelt ogrundat och har inte heller varit korrekt sedan år 2002, det år då Socialförsäkringen senast gick med underskott. Besparingskraven handlar snarare om en vilja att öka överskottet ytterligare för att kunna föra över mer pengar till andra områden, utanför socialförsäkringen.

Ulf Kristersson blandar medvetet ihop bidrag och försäkring

Som tidigare socialförsäkringsminister är Ulf Kristersson väl insatt i hur socialförsäkringen fungerar – i synnerhet sjukförsäkringen som han reformerade. Därför är det märkligt att han enträget vilseleder väljarna genom att kalla ersättningar i socialförsäkringen för bidrag, trots att de är finansierade genom arbetsgivaravgifter. Det är alltså mot bättre vetande som moderatledaren kallar samtliga ersättningar i socialförsäkringen för bidrag.

En anmärkningsvärd effekt av de ständiga försämringarna för personer med sjukersättning är att om ett drygt år kan den som aldrig har arbetat eller betalt en krona i skatt få ut lika mycket i sjukersättning och bostadstillägg, som den höginkomsttagare som betalt mest i skatt (se tabellen nedan).

I tabellen ovan framgår hur skillnaden i ersättningsnivå förändras åren 2017–2020 mellan en person (a) som får hel inkomstrelaterad ersättning upp till taket och en person (b) som får sjukersättning på hel garantinivå (och kanske aldrig har arbetat eller betalat skatt). År 2017 var skillnaden mellan de två personerna cirka 98 procent före skatt. Skillnaden krympte ned till 11 procent efter skatt förutsatt att person (b) fick ut högsta bostadstillägg. År 2020 kommer skillnaderna ha krympt till cirka 92 procent före respektive 3 procent efter skatt (om föreslagna förändringar i bostadstillägget för pensionärer, även kommer att gälla för dem med sjukersättning, vilket är det normala).

Tabellen visar att det lönar sig allt mindre att ha arbetat för den som drabbas av kronisk sjukdom eller blir funktionshindrad, eftersom allt lägre ersättningsnivåer minskar skillnaderna mellan de som får garantiersättning och de som får inkomstrelaterad ersättning. Sjukersättningen utvecklas från inkomsttrygghet mot grundtrygghet, vilket ökar bostadstilläggets relativa betydelse.

Frågan är om Moderaterna inser konsekvenserna av sin egen politik. Anser Moderaterna att de som har arbetat länge och betalt mycket i skatt inte ska ha rätt till en ordentlig sjukersättning som det går att leva på?

Av någon outgrundlig anledning är detta moderat politik: det ska i praktiken inte löna sig att ha arbetat om man blir sjuk. Hur motiverar Ulf Kristersson det?

Varken Ulf Kristersson eller någon annan i Moderaternas partiledning vill förklara motivet till att höja skatten för personer med sjukersättning.

Dags att Ulf Kristersson förklarar sin politik

Varken Ulf Kristersson eller någon annan i Moderaternas partiledning vill förklara motivet till att höja skatten för personer med sjukersättning. Frågorna vi ställt till partiledningens presstjänst möts i stället av motfrågor. De moderata resonemangen antyder att varje kroniskt sjuk eller funktionshindrad person är en potentiell fuskare. Partiet verkar se det som sin skyldighet att ”piska” fram de latmaskar som kan dölja sig bland människor med sjukersättning.

En kroniskt sjuk eller funktionshindrad person med sjukersättning betalar redan idag drygt 50 procent mer i skatt än vad en arbetstagare eller pensionär gör på den nivå som motsvarar genomsnittsnivån för hel sjukersättning. Att i det läget höja skatterna ytterligare för dem med sjukersättning, samtidigt som skatterna sänks för de som har det bättre ställt, ökar således – avsiktligt – klyftorna ännu mer.

Att en sådan politik gör en stor grupp människor alltmer fattig och marginaliserad och driver dem in i allt djupare utanförskap, verkar Moderaterna anse är ett pris värt att betala. Men sannolikt blir ingen friskare av att leva i fattigdom, tvärtom: en konstant stress över den ekonomiska situationen gör människor sjuka av oro.

Politiker ska kunna motivera sin politik och förklara sin syn på framtiden. Det gäller i synnerhet en politiker som gör anspråk på statsministerposten, som Ulf Kristersson. Därför är det anmärkningsvärt att han hittills inte svarat på frågan om hur långt utvecklingen med ökade inkomstklyftor kan drivas och om han är bekymrad över att situationen kan urarta på ett sätt som bland andra Lars Calmfors varnar för?

***

BAKGRUNDSFAKTA:

Socialförsäkringen

Socialförsäkringen,​ som bland annat omfattar sjukersättningen, omfattar dels renodlade bidrag, som barnbidrag, dels inkomstrelaterade ersättningar som sjukersättningen, vilken även har en garanterad miniminivå, i form av garantinivå (även kallad garantiersättning). Garantinivåer är normalt en statlig grundtrygghet, som garantipension, och därmed ett bidrag.

Inkomstrelaterade ersättningar bygger däremot på skatteinbetalningar via sociala avgifter, som arbetsgivaravgifter. De är ursprungligen utformade så att den som har haft en hög lön, där arbetsgivaren har betalat relativt mycket i skatt (sociala avgifter), får en högre ersättning än en låginkomsttagare vid till exempel sjukdom.

Sjukersättning vid varaktigt nedsatt arbetsförmåga 

Sjukersättning, som år 2003 ersatte förtidspension, är en ersättning för en person som är försäkrad i Sverige och har fyllt 19 år och troligen aldrig kommer att kunna arbeta heltid på grund av kronisk sjukdom, skada eller funktionsnedsättning.

​Det kan vara lätt att förväxla sjukersättning ​med sjukpenning​, skillnaden är att sjukersättning ​​är en mer eller mindre permanent ersättning, ​även om det ska göras en uppföljning vart tredje år. ​

Sjukpenning vid tillfällig sjukdom

Sjukpenning är en del av sjukförsäkringen som utbetalas till den som är försäkrad i Sverige och vars arbetsförmåga är tillfälligt nedsatt på grund av sjukdom och som omfattas av den svenska socialförsäkringen. För den som är anställd betalar numera arbetsgivaren i stället sjuklön med samma belopp de första två sjukveckorna. Sjukpenningens storlek beräknas på sjukpenninggrundande inkomst, SGI.

***

Följ Arena Essä på Facebook