Hoten mot demokratin Demokratin har prövats många gånger de 100 år den funnits. Idag tycks hotet inte vara att demokratin avskaffas, snarare att den utnyttjas på ett sätt som äldre tiders demokrater knappast kunde föreställa sig, skriver Torbjörn Nilsson, professor i historia Södertörns högskola i serien hoten mot demokratin.
Firandet av demokratins 100 år är nu på gång. Kungliga Biblioteket öppnar sajten Demokrati100 och riksdagen finansierar forskning och skolmaterial. Åren 1917–1922 säkerställdes parlamentarismen, avskaffades den graderade kommunala rösträtten (som gjort Första kammaren, FK, till konservativ stöttepelare) samt infördes allmän rösträtt också för kvinnor. Männen hade erhållit rösträtt 1909 under en högerregering, även om fattigvård, konkurs och andra hinder uteslöt många.
Reformerna hänger ihop, även om de ibland av ideologiska skäl tas ur sitt sammanhang. Moderaternas dåvarande partisekreterare Sofia Arkelsten hävdade 2011 att Högern infört rösträtten, men föreföll helt ovetande om att beslutet 1909 samtidigt bevarade elitstyret via den ojämlikt valda FK.
Inte heller kan man avfärda socialdemokratisk och liberal prioritering av manlig rösträtt före 1914 som ovilja mot kvinnorna.
Mindre allvarligt, men värt att notera, är genushistorikers tendens till att helt koncentrera sig på kvinnorösträttens seger.
Att kvinnans politiska myndighet erkändes och väljarkåren fördubblades är förstås en epokgörande förändring, men utan parlamentarism och en demokratiserad första kammare hade de konservativa fortsatt kunna styra. Inte heller kan man avfärda socialdemokratisk och liberal prioritering av manlig rösträtt före 1914 som ovilja mot kvinnorna.
Att få igenom kvinnlig rösträtt 1909 hade varit utsiktslöst, men beslutet gav vänstermajoritet i andra kammaren som sedan kunde fortsätta reformarbetet, något som en högerdominerad kammare inte skulle ha gjort.
Att reformperioden inleddes 1917 är ingen slump. Social oro och revolutionära uppror följde i spåren på första världskrigets hungersnöd och missnöje – i Ryssland, Tyskland, Ungern och Finland.
Också i Sverige förekom en omfattande protestvåg. Revolutionsförsök kunde inte uteslutas. Socialdemokraterna hävdade att bara demokratin kunde garantera samhällslugnet. När också storföretagare och kungen verkade för rösträttsreform föll Högern till föga. I slutskedet var det inte kvinnorösträtten som var svårast att svälja, utan FK:s ställning. Vissa konservativa garantier blev kvar (och samer och romer utan fast bostadsadress hamnade automatiskt utanför).
Kanske mest förvånande var att Högern så väl kunde bevara ett starkt väljarstöd under demokratin.
Kvinnorna kom under drygt 50 år att rösta mer höger än männen. Först från 1970-talet blev det tvärtom. I England där de konservativa rösträttskvinnornas verksamhet var mer omfattande, och arbetarpartiets passivitet större, blev kvinnornas uppslutning kring Torypartiet avgörande för dess dominerande ställning de senaste hundra åren.
Demokratin hotades också av vänstern. 1917 års utbrytare från SAP kom att inspireras av bolsjevikernas väpnade kupp. En stor del av dem återgick senare till partiet, men den leninistiska kärnan medverkade i bildandet av Sveriges kommunistiska parti. Ironiskt nog underordnade man sig Moskva genom att gå in i Kommunistiska Internationalen med dess järnhårda disciplin.
Brytningen 1917 hade till dels berott på missnöjet med centralstyrning och brist på demokrati inom partiet. »Ur askan i elden» är snarare en underdrift.
Under 1930-talet utgjorde både nazister och kommunister hot mot demokratin. Sympatier för nazism var dock mer spridda i offentligheten.
Det med Högern samarbetande Sveriges Nationella Ungdomsförbund, SNU, närmade sig nazismen och när partiet 1934 bröt kontakterna bildade majoriteten ett eget parti. Det blev emellertid bara en i raden av högljudda men små högerextrema organisationer.
Att Högern bröt med extremismen har mer sällan lyfts fram. Ändå var det en avgörande insats som liksom SAP:s förmåga att binda upp Bondeförbundet till demokratin (krisuppgörelsen 1933) samt liberalers och andras antifascism, bidrog till nazismens svaghet i Sverige, även om media och forskning de senaste decennierna enträget försökt att blåsa upp omfattningen av antisemitism och nazism.
Men vad händer om andra krafter tar över, sådana som följer demokratins formella regler men fyller den med förakt för debatt och pluralism.
- För hundra år sedan gällde striden införandet av demokratin, mot konservativt motstånd.
- För 85 år sedan stod försvaret av demokratin, mot tidens totalitära rörelser, i centrum.
- Idag tycks hotet inte vara att demokratin avskaffas, snarare att den utnyttjas på ett sätt som äldre tiders demokrater knappast kunde föreställa sig.
I Sverige har det funnits en grundmurad tanke att folkstyret, majoriteten i riksdagen eller kommunala organ, automatiskt befrämjar en god utveckling. Rättsstatliga garantier i form av juridisk prövning av lagförslag eller individers möjlighet att få rätt mot demokratiskt fattade beslut samt en ökad ideologisering av statliga myndigheters arbete är några exempel.
Men vad händer om andra krafter tar över, sådana som följer demokratins formella regler men fyller den med förakt för debatt och pluralism, avvikande åsikter samt ett ogenerat utnyttjande av statsapparaten för andra ideal än de som tidigare dominerat?
Torbjörn Nilsson är professor i historia, Södertörns högskola och medverkar i ett seminarium om rösträttens 100 år i Visby i dag.
Fotnot: Gustav V och Hjalmar Branting. Den ömsesidiga misstänksamheten förenades med viss respekt vilket till slut underlättade rösträttsfrågans lösning.
Läs fler artiklar om hoten mot demokratin här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
