Partiernas förslag kommer inte att rå på skolsegregationen

ESSÄ. Vi måste bryta skolsegregationen, säger politiker av alla färger. Men vårt nuvarande skolsystem gör att deras förslag inte får någon effekt, menar den tidigare liberale skolpolitikern Johan Enfeldt.

De flesta partier vill minska skolsegregationen, men vet de hur den ser ut? Och vilka slutsatser drar de när deras egna förslag förhindras av ett skolsystem de inte vill ändra på?

Jag är i Göteborg på jobb. Segregationen är tydlig när jag sitter på spårvagnen från hotellet vid Centralstationen ut till dagens kund i industriområdet. Sedan statsvetaren Anders Sundell visade hur medelinkomsten längs en av stadens spårvagnslinjer ökade med 6 000 kronor per minut är skillnaderna svåra att ens försöka tänka bort.

I ena änden av spårvagnslinjen är medelinkomsten 143 000 kr, i den andra 562 000 kr.

I ena änden har bara 11 procent högre utbildning, i den andra är siffran 46 procent.

Hur påverkar det barnens möjligheter? Vad måste politiken göra för att “förbättra varje individs livschanser genom att utjämna de förutsättningar som befinner sig bortom den enskildes kontroll” som det står i partiprogrammet för partiet jag just lämnat?

På väg hem till Stockholm ser jag i mitt flöde följande tabell med betyg från Göteborgs kommunala och fristående skolor:

Källa: Skolverket

En friskoleförespråkare konstaterade på Twitter att eleverna måste skyddas från kommunens ointresse för vinst. Det är ett argument som bara kan användas av någon som vet ganska lite om skolan. Ett argument som inte tar hänsyn till förutsättningarna. Samtidigt är det ett argument som ligger som en stoppkloss i politiken. Det är jämförelser som denna som slutar i talepunkter på formen “Säg nej till förluster i välfärden” och som omöjliggör konstruktiv debatt.

Vi måste vidare.

Många av förslagen är bra. Det är bara ett problem: de fungerar inte.

Jag tar fram siffrorna. Det är inte särskilt svårt. Sverige är ett föredöme när det gäller lättillgänglig statistik. Vi är tyvärr sämre vad gäller skolan. Låt oss se varför åtta av tio elever i Göteborgs friskolor klarar kunskapskraven när bara sex av tio i de kommunala skolorna gör det. Låt oss se varför det skiljer 40 meritpoäng.

Alla inser att skolans uppdrag blir svårare om en stor andel av eleverna inte kan svenska från början, har föräldrar som inte kan språket eller kommer från hem utan studietradition. Skolverket har allt i sin statistik. I Göteborg finns 38 kommunala och 31 fristående skolor som ger betyg i årskurs 9.

Vi börjar med föräldrarnas utbildningsnivå. I Skolverkets databas anges föräldrarnas utbildningsnivå med ett poängsystem där 3 är högst och innebär eftergymnasial utbildning, 2 är gymnasieutbildning och 1 betyder enbart grundskola/folkskola.

Endast en av 31 friskolor har en utbildningsnivå bland föräldrarna som är i genomsnitt under gymnasienivå. Av de 38 kommunala skolorna är det 10.

Med tanke på hur inkomst och utbildningsnivå varierar längs en spårvagnslinje i Göteborg ger Skolverkets analys från i mars i år rysningar: “Föräldrarnas utbildningsnivå är den bakgrundsfaktor som kan förklara den största delen av betygsresultaten, men betydelsen av utbildningsnivå har inte ökat över tid. Det är framför allt föräldrarnas inkomster som har fått en ökad betydelse för elevernas betygsresultat.”

Skolverket redovisar även hur stor andel av skolans elever i årskurs 9 som blivit folkbokförda i Sverige de senaste fyra åren. Denna grupp kallas i statistiken för ”nyinvandrade”.

Den kommunala skolan tar nästan hela ansvaret för nyinvandrade.

I de fristående skolorna är andelen nyinvandrade låg. Endast fem av skolorna har fler än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren. I de kommunala skolorna är det tvärtom. Där har bara fem skolor färre än fem procent elever som invandrat de senaste fyra åren.

Men finns det inte också friskolor med många nyinvandrade? Jo. Två friskolor i Göteborg har 10 procent elever som invandrat de senaste fyra åren, en har 19 procent.

Hur många kommunala skolor har fler än 10 procent? Svar: 25 skolor. Över hälften. Tio skolor har fler än 20 procent elever som varit här i mindre än fyra år när de går ut årskurs 9. Skolan med högst andel nyinvandrade elever har hela 41 procent.

Källa: Skolverket

Slutsatsen är otvetydig: det är den kommunala skolan som nästan helt tar ansvaret för nyinvandrade. Detta är fakta, alldeles oavsett vad man tycker om skolval och friskolor.

Den stora skillnaden beror på tre saker:

1. Till populära skolor med kö har inte nyinvandrade en chans.
2. Den ekonomiska risken/möjligheten är avgörande för vinstdrivande huvudmäns etableringar.
3. Etableringsfriheten gör att fristående skolor själva väljer var de etablerar sig. Kommunen har däremot ett ansvar att finnas överallt.

Vi får helt enkelt vänja oss vid att det ser ut så här. Om vi vill ändra på det måste vi börja hantera val och urval på ett annat sätt. Vi måste hitta ett bättre sätt att fördela pengar på. Och vi måste låta det allmänna ha inflytande och ansvar över var skolor etableras.

Men ska inte resurserna till skolan kompensera för skillnader i förutsättningar? Jo, enligt skollagen (1 kap. 4 §). Sker det då? Det går också att ta reda på. Enklast är att jämföra de kommunala skolorna i Göteborg:

I toppen finns Kärralundsskolan i Örgryte. Föräldrarna är högutbildade. Inga elever är nyligen invandrade. 96 procent når målen. Meritvärdet är 276. Det är toppklass.

I botten har vi Svartedalsskolan i Biskopsgården. Här har genomsnittsföräldern inte gått ut gymnasiet. Hela 41 procent av eleverna är nyligen invandrade. Bara 29 procent av eleverna når målen. Meritvärdet är 136. Mindre än hälften av Kärralundsskolans.

Hur mycket tror ni det skiljer i resurser? Hur mycket mer tid, lärare och pengar skulle det behövas för att eleverna på Svartedalsskolan skulle få en realistisk chans att nå målen?

Mycket, tänker jag.

I verkligheten skiljer det 39 procent. Skolpengen till Kärralundsskolan är 29 827 kronor per elev och termin. Svartedalsskolan får ungefär 11 800 mer: 41 663 kronor.

Elevens bakgrund ska inte avgöra hur det går i skolan, säger vi. Sedan ger vi både elev och skola helt orimliga förutsättningar.

Elevens bakgrund ska inte avgöra hur det går i skolan, säger vi. Sedan ger vi eleven och skolan orimliga förutsättningar.

Här ligger ett systemfel som måste gå att åtgärda. Skillnaden i skolpeng räcker till mindre klasser, men egentligen inte särskilt mycket mer. Några stora summor till de extra välbetalda lärarna som behövs i de svåraste skolorna räcker det inte till. De som skyller brist på smågrupper på ideologi har helt missat marknadsstyrningen. Smågrupperna är borta av ekonomiska skäl.

När det gäller nyligen invandrade elever måste vi också väga in tidsaspekten i totalsumman. För en elev med bästa tänkbara förutsättningar får skolan för nio års skolgång ungefär 540 000 kronor (18 terminer à 30 000 kronor). En elev som däremot varit i Sverige i mindre än fyra år satsar vi endast 320 000 kronor på (8 terminer à 40 000 kronor). Sedan upprörs partiledarna av att inte alla elever klarar grundskolan.

Observera att exemplet ovan gäller inom en kommun. I de fallen finns alltså inga friskolor som kan överklaga resursfördelningen, utan det är helt upp till politikerna själva att avgöra. Resurser till friskolor ska beräknas efter den kommunala huvudmannens kostnader, men hur kommunen fördelar pengarna mellan sina egna skolor är helt upp till de lokala politikerna.

Ändå ser det ut så här.

Det är valrörelse och partierna presenterar sina förslag för att komma till rätta med de dåliga skolresultaten. Många av förslagen är bra.

• Satsa mer på skolor i utsatta områden.
• Olika förslag för minskad segregation.
• Fler små undervisningsgrupper.
• Bättre arbetsvillkor för lärare.
• Ännu bättre arbetsvillkor för lärare som tar på sig svåra uppgifter.
• Byt ut dåliga skolor mot nya bättre.
• Utjämna skillnader mellan barn som kommer från hem med böcker och hem utan.

Det är bara ett problem: de fungerar inte. Politiken är upptagen med att leverera förslag för en skola som inte finns. Förslagen stoppas effektivt av ett skolsystem som alldeles för få partier är beredda att ändra på. Politiken är bakbunden och det var politikerna själva som knöt knuten.

Politiken levererar förslag för en skola som inte finns – förslagen stoppas av ett skolsystem som få partier vill ändra på.

Låt oss se på några av förslagen. 

– Högre lön! Till och med rejält mycket högre lön för lärare i utsatta skolor, utropar ett parti.

Mitt svar: Eftersom utsatta skolor som regel är kommunala skolor innebär höjda löner ökade kostnader i den kommunala skolan. Det i sin tur medför att de fristående skolorna måste kompenseras, för att det inte ska uppstå alltför stora skillnader i skolpengen mellan kommunala och fristående huvudmän. Sådant är regelverket. Nyligen dömde förvaltningsrätten Uppsala kommun att betala de fristående skolorna sådan kompensation, totalt 10 miljoner kronor, sedan kommunens egna skolor uppvisat ett underskott. Det är lätt att kräva höjd lön till lärare på utsatta skolor, men mycket svårare att genomföra i praktiken. Detsamma gäller det mer luddiga löftet om särskilda satsningar på skolor i utsatta områden. Om pengarna ska in i en långsiktig budget sätter regelverket för skolmarknaden effektivt krokben. I bästa fall blir det bara onödigt dyrt, i sämsta fall kommer skolor som egentligen inte behöver det kunna locka över de bästa lärarna med ännu högre lön.

– Stäng dåliga skolor och bygg nya! svarar ett annat parti.

Mitt svar: Att bryta segregationen genom att helt enkelt stänga några skolor och bygga en ny med elever från olika bostadsområden är också logiskt. Problemet är att skolmarknadens regler om etableringsfrihet gör det svårt att hindra att någon startar nya skolor i de områden där de just stängda skolorna låg. Nya skolor som i praktiken då har segregation som affärsidé.

– Låt skolvalet bryta segregationen! hörs det från ett tredje parti.

Mitt svar: Det populära argumentet att skolval kan vara ett verktyg för att bryta segregation är sant endast på individnivå. Genom att välja skola kan en enskild individ bryta sig ur segregation, men skolval gör inget för att minska segregationen i sig. I stället skapar skolvalet så kallade förlorarskolor, det vill säga skolor som successivt dräneras på resurser när resursstarka föräldrar tar sina barn därifrån. Och omvänt: vinnarskolor som kan fylla klassen med en extra elev, få en skolpeng till utan att i praktiken få ökade kostnader.

– Den närmaste skolan ska vara tillräckligt bra, alla skolor ska vara bra skolor! lyder budskapet från en fjärde politiker.

Mitt svar: Föreställningen att vi i grund och botten har problem med att vissa skolor är dåliga måste brytas. Det bör ha framgått här att skolor med orimligt olika förutsättningar förväntas prestera samma sak utan att resurserna fördelas på ett rimligt sätt. Och dessutom: om resurserna fördelades efter behov och den närmaste skolan skulle vara tillräckligt bra, så återstår ändå bostadssegregationen. Det finns platser där politiken måste välja mellan skola i närheten och en skola som inte är segregerad.

Den som på allvar vill se en likvärdig skola, där betydelsen av barnens bakgrund suddas bort, måste sluta se bostadssegregation som en ursäkt för att skolan är segregerad.

Vi måste sluta se bostadssegregation som en ursäkt för att skolan är segregerad.

Den som på allvar vill se en likvärdig skola där “alla skolor är bra skolor”, måste inse att dagens marknadsskola skapar vinnarskolor och förlorarskolor, där bakgrunden får allt större betydelse.

Den som på allvar vill se en likvärdig skola där lärarrollen är stark måste inse att det inte var kommunerna som tog lärarnas auktoritet ifrån dem, utan den marknadsstyrda skolan där föräldrarna sitter på pengarna.

Men inte bara det. Systemet i sig har skapat ett kapital- och personalstarkt nät av lobbyorganisationer som alla står beredda att rycka ut vid minsta ifrågasättande.

Jag talar om handläggare, kommunikatörer och utbildningspolitiska experter hos Almega och Svenskt Näringsliv och på friskoleföretagen.

Jag talar om näringslivsfinansierade forskare som står redo med rapporter som syftar till att bevara status quo.

Jag talar om gamla partiprofiler som jobbar för systemet och som inte tvekar att ringa runt, läxa upp och utmåla den som ifrågasätter marknadsskolans konsekvenser som socialist.

Jag talar om försörjning och karriärmöjligheter för partister.

Uppförsbacken är brant. Eftersom många av partiernas förslag blockeras av den skolmarknad vi konstruerat finns det i praktiken två vägar framåt:

Väg 1: Identifiera och driv på för små steg i rätt riktning och försök samtidigt runda systemet så mycket det går.

Väg 2: Riv systemet och bygg nytt.

Låt oss börja med den första metoden: att försöka förändra och samtidigt runda systemet. Vi tar fem små steg framåt och ett rejält steg runt. Här är förslagen som kan genomföras utan att inskränka möjligheter att välja eller driva skolor:

1. Alltså förändra skolpengens utformning. Motståndet kommer vara hårt från starka intressen, men detta går att göra utan att tumma på vare sig valfrihet eller möjligheter att driva friskolor. Det finns flera förslag, men det viktiga är att slopa den nuvarande modellen, där en hel skolpeng följer med varje elev och där byte av skola med närmast omedelbar effekt skapar ett hål i den ena skolans budget och en bonus hos den andra. Dela upp skolpengen i flera delar. Fördela en del på gruppnivå, en annan efter socioekonomi och en tredje per elev. Så ser det i praktiken ut i primärvården. Eller titta på Lärarförbundets förslag till finansiering på klassnivå.
2. Alla partiers önskan att stärka lärarnas ställning kommer ett steg närmare om vi ändrar reglerna för hur skolpengen fördelas och följer med vid skolbyte. Det är inte rimligt att den snabbt gräver ett hål i den bortvalda skolans budget och blir en bonus för den nya. Det måste till en övergångsperiod så att den första skolan ges möjlighet att planera och ställa om. På så vis minskar kraften i argument av typen “annars flyttar jag mitt barn”.
3. Ta tillbaka skolans huvudmannaskap till det allmänna. I primärvården är det alltid landstinget som är huvudman och ansvarig, oavsett om det är landstinget självt eller en privat vårdcentral som står för vården. Det innebär att landstinget i egenskap av finansiär och demokratiskt styrd organisation företräder medborgaren oavsett driftsform. Landstinget definierar i avtal vad som ska gälla för exempelvis lokaler, kompetens, uppsägningstid och tvister. Så är det inte i skolan i dag. Där är varje friskola sin egen huvudman. Det allmänna, i form av kommunerna, står för finansieringen men är i övrigt förvisat till åskådarplats. Demokratiskt valda politiker har inget att säga till om när det gäller missförhållanden i friskolor. Skolan blir därmed en fråga för föräldrarna och respektive huvudman. Brukaren lämnas ensam. Medborgaren lämnas utanför. Att ta tillbaka huvudmannaskapet till det allmänna kan också göras utan att rucka på vare sig valfrihet, möjlighet att driva friskolor eller etableringsfrihet. Dessa tre inslag finns även i det system vi har för primärvården (lagen om valfrihetssystem, LOV).
4. Urval till friskolor. Ta bort kötid som urvalsgrund till populära friskolor och fördela i stället elever med hjälp av lottning, enligt den statliga Skolkommissionens förslag eller med hjälp av kriterier som ger mindre segregerade skolor. Vi fördelar sedan länge platser på högskolan med lottens hjälp vid lika meriter. Det är helt okontroversiellt där.
5. Elevhälsan. Centralisera elevhälsan och låt landstingen ta över för att garantera en jämlik nivå på elevhälsan i alla skolor. Med finansiering utanför skolpengen finns helt andra möjligheter till resurser efter behov.

Utöver detta behöver rejält med resurser tillföras skolor i utsatta områden. Om det är svårt att göra detta inom ramen för skolans ansvar, försök utanför.

Ett exempel där man framgångsrikt vänt ett utsatt områdes skolor är Hackney i London. Där finns, utöver lärare, specialiserad personal som i praktiken hanterar många av de sociala frågor som ofta inte ens finns i ett område med högutbildade föräldrar. Runda systemet!

Varför inte tillföra resurser för socioekonomiskt utsatta grupper i skolan via socialbudgeten? Tillföra resurser för nyanlända elever via Migrationsverket? Detta kan samordnas med rektor. Det är inte elegant och det är klart att det vore bättre om det låg helt inom ramen för skolan, men med dagens system är det inte möjligt.

Låt de som vill driva frågan rättsligt, men håll fast vid linjen att det handlar om insatser utanför skolan. Opinionen kommer att vara positiv. Skolans uppdrag förtydligas. Samhället hjälper till med sådant som inte alla föräldrar klarar.

Vad är alternativet? Att fortsätta som hittills? Då vet vi hur det blir. En ny statlig pålaga, mer detaljstyrning, ytterligare ett riktat bidrag, fler saker för Skolinspektionen att inspektera, marginella justeringar i skolvalet, samt så klart trätor om lämpliga årskurser för nationella prov och betyg.

Been there. Done that. Det har inte funkat.

Om det inte går att nå enighet om att ta systemet i rätt riktning, kommer vi förr eller senare att behöva riva och bygga nytt.

Om det inte går att nå tillräcklig enighet om att successivt ta systemet i rätt riktning kommer vi förr eller senare att behöva riva och bygga nytt, alltså det som ovan kallades väg 2. Då talar vi om mycket större förändringar:

• Ny finansieringsmodell med statligt ansvar. Långt ifrån alla kommuner kommer nämligen mäkta med förändringen själva.
• Avskaffad etableringsfrihet för friskolor.
• Avskaffad skolpeng.
• Stopp för vinstdrift i grundskolan.
• Kanske inget skolval alls i grundskolan, åtminstone inte de första åren. I stället fokus på samhällets ansvar att ge alla en gemensam bas av kunskaper att sedan bygga vidare på i ett gymnasium där det är självklart och okontroversiellt med valfrihet.
• Skolor som rivs. Bussning av elever till mindre segregerade skolor. Större skolor som byggs mitt emellan områden med olika socioekonomisk sammansättning.
• Åtgärder för att så långt möjligt sudda ut synliga skillnader mellan barnens bakgrund och förutsättningar så länge de är i skolan. Ja, kanske skoluniform.

Detta är åtgärder som det saknas stöd för i dag, men om inte förändringar görs i systemet är jag övertygad om att det till slut är här vi hamnar.

Förr eller senare kommer näringslivets krav på kompetensförsörjning (det vill säga en välutbildad arbetskraft, vilket förutsätter en bra grundskola för alla) att väga tyngre än näringslivets vurm för vinstdrivna skolor.

Förr eller senare kommer likvärdighet att väga tyngre än valfrihet för tillräckligt breda lager av medborgare.

Den svenska grundskolan, som levererade internationellt konkurrenskraftiga resultat in på 80-talet, var i mångt och mycket ett resultat av samarbete och uppgörelser mellan socialdemokrater och liberaler. Också i dag gäller att förändringar av skolan i praktiken kräver samverkan mellan S och L.

När vågorna lagt sig efter valet hoppas jag – oavsett valresultat, regeringskoalition och ministerposter – att kunniga politiker som Anna Ekström (S) och Christer Nylander (L) kan få i gång informella kontakter för att diskutera fram hållbara lösningar för framtiden. Där valkampanjlogiken söker konflikt kan informella kontakter fokusera på gemensamma beröringspunkter.

Leta möjligheter till kompromisser. Gör en likvärdig grundskola till ett gemensamt mål.

***

Följ Arena Essä på Facebook