ledare Många hajade till inför Nobelpristagaren Paul Krugmans krönika nyligen i New York Times. Han påstod där att om republikanerna klarar att behålla makten i kongressen i valet i november, kommer president Donald Trump att ta steget fullt och bli en auktoritär ledare.
Presidentens förakt för demokratiska spelregler gör att allt är förberett för den liberala demokratins död i USA om ett par månader, menade krönikören.
Till detta säger sig Trump vilja bura in sina politiska motståndare, visar att han tolererar öppet våld som högerextremisternas i Charlottesville och hotar att begränsa pressfriheten.
Men den avgörande faktorn som bäddar för ett auktoritärt system är, enligt Krugman, att så få av Trumps republikanska partivänner hittills sagt emot presidentens vansinnigheter, hans islamofobi, klimatförnekelse och handelskrig.
Kanske inte av övertygelse om att han har rätt, utan av mänsklig svaghet. Några republikaner, som inte ställer upp till omval, har öppnat näbben. Men de flesta av Trumps partivänner hukar sig, för att de vill bli omvalda i kongressvalet. Och har de inte sagt emot, är de delaktiga i det som, om det vill sig illa, kan bli den liberala demokratins nedmontering.
Är Krugman alltför alarmistisk? Kanske, men ändå inte. Ett antal europeiska länder, typ Polen och Ungern, har ju snabbt gjort det Trump vill göra, till exempel inskränkt mediernas frihet och slagit sönder domstolarnas självständighet.
Bristen på motstånd kan göra att vi nästan omärkligt glider över gränsen till ett auktoritärt samhälle.
Visst har det funnits och finns protester mot utvecklingen i Polen och Ungern.
Men det typiska är annars hur snabbt ett flertal anpassat sig till en brutalare ton i debatten, med faktaförnekelse, fantasier om motståndarnas motiv och antisemitism.
Den svenska valrörelsen visar att också här har gränserna mellan känsla och fakta blivit suddigare. Partier som tappat röster till SD härmar motståndarens tonläge.
Om brott och straff. Om vikten av svenskhet. Som när kristdemokraternas Ebba Busch Thor nyligen inte kunde svara på om hur hon ser på ett mångkulturellt samhälle, trots att vi redan lever i ett sådant. Medier, som föresatt sig att inte anklagas för att vara PK, politiskt korrekta, halkar med.
Vad händer efter valet? De stora tidningarna är fulla av grafik om möjliga och omöjliga regeringar.
Betydligt angelägnare än mandatexercisen är en debatt om risken för att vi kan bli ett nytt Danmark.
Där har från början anständiga partier gradvis bundit upp sig för de flesta av högerextremisternas rasistiska insinuationer och förslag.
Det politiska våldet kan påskynda en sådan process också hos oss. Strax under ytan i Sverige, bakom Jimmie Åkessons glada nuna i valrörelsen, hittar vi järnrören, embryon till en svensk vit-maktrörelse, som vill avrätta domare, politiker och journalister, som de betraktar som landsförrädare.
Varför tar vi inte hoten mot folkstyret på större allvar? Demokratin är skör. Ett öppet samhällsklimat måste försvaras kraftfullare och inte lika förstrött som idag.
Som Paul Krugman varnat för om Trump kan bristen på motstånd göra att vi nästan omärkligt glider över gränsen till ett auktoritärt samhälle.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
