Valanalys: Inflytande för SD avgör regeringsfrågan

Trots en dramatisk valnatt blev valresultatet inte särskilt omtumlande. Det finns goda förutsättningar att utestänga SD från inflytande över regeringspolitiken, skriver statsvetarprofessorn Ulf Bjereld.

En känsla av ödesmättnad kringgärdade det svenska riksdagsvalet 2018. Skulle Socialdemokraterna och kanske också Moderaterna klappa ihop och Sverigedemokraterna bli riksdagens största parti? Skulle det politiska landskapet stöpas om på ett sätt som innebar ökad politisk fragmentisering och en förstärkt ställning för främlingsfientliga krafter?

Valnatten blev dramatisk, men valresultatet inte särskilt omtumlande.

Sverige höll emot. Åtminstone så här långt.

Valresultatet följer en europeisk trend där socialdemokratiska och traditionellt konservativa partier tenderar att förlora röster, samtidigt som högerpopulistiska, främlingsfientliga partier tenderar att gå framåt. Sittande regeringar har oavsett politisk färg svårt att bli omvalda. Partisystemen fragmentiseras. I de senaste parlamentsvalen i Holland och Frankrike drabbades Socialdemokraterna av vad som i det närmaste kan beskrivas som en kollaps, med ett valresultat på 5,7 respektive 7,4 procent. Skulle Sverige, som en av de sista bastionerna i Europa, kunna stå emot denna utveckling och värja sig mot den högerpopulistiska framgångsvågen?

Ödesdramat kom av sig. Visserligen backade Socialdemokraterna och Moderaterna, samtidigt som Sverigedemokraterna gick fram. Men förändringarna var svagare än vad opinionsmätningar och många bedömare förutspått. De traditionella partierna har fortfarande goda förutsättningar att – om de så önskar – utestänga Sverigedemokraterna från inflytande över regeringspolitiken.

Av regeringspartierna fick Socialdemokraterna på valnatten 28,4 procent och Miljöpartiet 4,3 procent av röstetalen. Det innebar att Socialdemokraterna tappade 2,8 procentenheter jämfört med valet 2014 och partiet gjorde sitt sämsta val sedan den allmänna rösträttens inrättande för 100 år sedan. Socialdemokraterna nådde inte sin i förväg uppsatta målsättning om ett röstetal på 31 procent och det är i skrivande stund osäkert om partiet kommer att kunna bilda en ny regering. Men samtidigt var valresultatet på 28,4 procent betydligt högre än vad opinionsmätningarna och förhandsdiskussionerna indikerat. Socialdemokraterna är fortfarande med god marginal landets största parti och har möjligheter att få fortsätta att regera.

Miljöpartiet tappade 2,4 procentenheter, men mindre partier i regeringskoalitioner tenderar att tappa väljarstöd. Partiets tid i regeringen har präglats av flera kriser (till exempel införandet av den tillfälliga migrationslagen och bostadsminister Mehmet Kaplans avgång 2016 efter att det blivit känt att han ätit middag med medlemmar från den turkiska nyfascistiska organisationen Grå vargarna). Även om miljöfrågor och frågor om hållbar utveckling efter den rekordvarma sommaren kom högt på den politiska agendan, så var det länge inte självklart att partiet skulle klara fyraprocentsgränsen. Nu gjorde man faktiskt det och såväl partiledning som partimedlemmar kunde på söndagskvällen dra en suck av lättnad (även om utlandsrösterna och sena förtidsröster i skrivande stund är oräknade).

Vänsterpartiet gjorde med sina 7,9 procent ett bra val, partiets bästa sedan 2002. Men förväntningarna var högt ställda. Många i partiet hade hoppats och trott på ett ännu bättre resultat, mot bakgrund av opinionsundersökningarna. Stämningarna var med fog blandade på Vänsterpartiets valvaka.

Nyckelspelare för att bilda regering är inte Sverigedemokraterna – utan Centerpartiet och Liberalerna.

Moderaterna blev riksdagsvalets stora förlorare, åtminstone mätt i procentenheter. Partiet tappade från 23,3 procent 2014 till 19,8 procent 2018. Dessa resultat bör relateras till valet 2010 då Moderaterna fick 30,1 procent, endast 0,6 procentenheter lägre än Socialdemokraternas valresultat det året på 30,7 procent. Dåvarande moderate partiledaren Fredrik Reinfeldt hade ambitionen att Moderaterna skulle ersätta Socialdemokraterna som landets statsbärande parti. Steget till att uppfylla den målsättningen är just nu långt, för att uttrycka det milt. Samtidigt kan Moderaterna trösta sig med att man fortfarande är landets näst största parti – i flera opinionsmätningar före valet hade Moderaterna ju passerats av Sverigedemokraterna. Många hade också förväntat sig ett än större moderat väljartapp än vad som nu blev fallet. Ulf Kristersson har fortfarande chansen att få bli regeringsbildare när riksdagen öppnar om ett par veckor.

Centerpartiet gjorde ett bra val och ökade från 6,1 procent 2014 till 8,6 procent 2018. Därigenom bröt Centerpartiet en trend där partiet minskat i röstetal i varje val sedan 2006. Men liksom i fallet med Vänsterpartiet var förväntningarna inför valet högt ställda. I flera mätningar hade Centerpartiet legat över tio procent. När Moderaternas kris var som störst i slutet av Anna Kinberg Batras partiledarskap 2017 spekulerades det i om Centerpartiet och Annie Lööf skulle ersätta Moderaterna som Alliansens största parti och i så fall kanske till och med kunna göra anspråk på statsministerposten i en ny alliansregering. Så blev det inte, och en viss besvikelse kunde därför på valnatten också skönjas bland centerpartister.

Liberalerna gjorde med sina 5,5 procent ett ganska dåligt val, faktiskt det tredje sämsta i partiets historia. Men eftersom partiet gick fram med 0,1 procentenhet kunde partiledaren Jan Björklund, med en glimt i ögat, säga att partiet nu brutit en nedåtgående trend. Liberalerna hade minskat i varje val sedan 2002, då partiet under Lars ”Lejonkungen” Leijonborg fick ett valresultat på 13,4 procent.

För Kristdemokraterna är det svårt att hitta något smolk i glädjebägaren. Partiet gick fram från 4,6 till 6,4 procent. Ökningen kan förefalla blygsam. Men Kristdemokraterna hade under stora delar av mandatperioden legat långt under fyraprocentsspärren, så långt under att det ifrågasattes om väljare ens skulle finna det mödan värt att stödrösta på partiet. Under de sista veckorna före valet rusade dock Kristdemokraterna i opinionen, och det på ett sätt som få eller ingen bedömare hade förutsett. Det blir en uppgift för kommande forskning att förklara Kristdemokraternas snabba och oväntade uppgång. En förklaring kan vara att den politiska dagordningen veckorna före valet till stor del kretsade kring sjukvårdsfrågan, en av Kristdemokraternas kärnfrågor. Vårens politiska dagordning handlade mycket om en mer restriktiv migrationspolitik och lag och ordning, frågor som delvis splittrade partiet och där väljarna genom Moderaterna och Sverigedemokraterna hade fler partier att välja på.

Sverigedemokraterna ökade sitt röstetal från 12,9 till 17,6 procent, vilket innebar att partiet vuxit i varje val sedan de ställde upp för första gången 1988. Ändå är det svårt att se 2018 års riksdagsval som ett segerval för partiet. Sverigedemokraterna hade förhoppningar om att inte bara bli Sveriges näst största utan kanske till och med Sveriges största parti. En del opinionsmätningar pekade i den riktningen, och även en del spelbolag hade periodvis lägst odds på att Sverigedemokraterna skulle bli störst. Så blev det inte – i stället är partiet mer än tio procentenheter mindre är Socialdemokraterna och kvar på platsen som landets tredje största parti.

Valet förändrade inte den parlamentariska situationen.

Mycket talar också för att de övriga partierna – åtminstone inledningsvis under mandatperioden – kommer att hålla kvar Sverigedemokraterna i den politiska kylan. Jimmie Åkesson hade ett högt tonläge i sitt tal till partiaktivisterna på valvakan. Men tonläget grundade sig sannolikt i en frustration över att Sverigedemokraternas ställning som pariaparti kommer att bestå och att partiets möjligheter till formellt politiskt inflytande även fortsättningsvis kommer att vara små.

Så ja – Sverige höll emot i förhållande till olycksprofetiorna. Valet innebar inte en kollaps för etablerade konservativa partier som Moderaterna eller för Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna ökade visserligen i röstetal, men inte starkt som många förväntat. Valet förändrade inte den parlamentariska situationen. I skrivande stund är de rödgröna partierna större än allianspartierna, Sverigedemokraterna har kvar sin vågmästarställning och samma partier är representerade i riksdagen som före valet.

Nu står vi inför en komplicerad process att bilda regering, en regering som ska kunna få igenom sin budget. Men nyckelspelare i processen att bilda regering är inte Sverigedemokraterna, utan i stället Sverigedemokraternas ideologiska fiender i form av Centerpartiet och Liberalerna.

”Sweden’s Centrists Prevail”, skriver New York Times i en rubrik. ”Centre-left tops election as rightwing gains prove smaller than expected”, skriver Financial Times. Sverige höll emot. Åtminstone så här långt.

Ett skäl till att Sverige åtminstone någorlunda lyckats stå emot är det faktum att vänster–höger-dimensionen så länge och så starkt strukturerat det politiska livet i Sverige. Vänster–höger-dimensionens dominans hänger samman med socialdemokratins (fortsatta) starka ställning i landet. De svenska Socialdemokraterna beskrivs ibland som världens mest framgångsrika parti i en demokratisk stat, med avseende på långvarigt regeringsinnehav och förmåga att låta sin politik sätta avtryck på samhällsutvecklingen.

I det nya politiska landskapet hade flera partier, inte minst Socialdemokraterna, svårt att positionera sig.

Men samhället förändras, och det industrisamhälle där socialdemokratin en gång föddes och vari motsättningen mellan arbete och kapital har sin bas är på väg att fasas ut. De konflikter som präglade svensk politik första halvåret 2018 kretsade heller inte kring traditionella fördelningsfrågor i vänster–höger-dimensionen (som till exempel skatter, vinst i välfärden, resurser till välfärdssektorn).

I stället dominerade frågor som härrör från den frihetlig–auktoritära konfliktlinjen, den så kallade GAL–TAN-dimensionen (där GAL står för Grön/Alternativ/Libertariansk och TAN för Traditionell/Auktoritär/Nationalistisk). Denna frihetlig–auktoritära dimension rör värden som å ena sidan tolerans, alternativa livsstilar, normbrytande och individualitet (GAL) och å andra sidan värden som tradition, religion, nation, disciplin och lag och ordning (TAN).

GAL–TAN-dimensionen tog sig i den politiska debatten uttryck i frågor om svenskhet, svenska värderingar, migrationsproblematiker, brott och straff samt religionens plats i samhället. Frågor som förbud mot konfessionella friskolor, böneutrop från minareter, obligatorisk utbildning för asylsökande om svenska värderingar och hur vi hälsar på varandra i Sverige blev plötsligt valfrågor. I detta nya politiska landskap hade flera partier, inte minst Socialdemokraterna, svårt att förhålla sig och positionera sig.

De partier som ökat mest i röstetal under mandatperioden – Centerpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna – är de partier som i detta nya politiska landskap på ett trovärdigt sätt lyckats hålla fast vid sina ideologiska grundvärderingar.

Låt oss ta asyl- och flyktingpolitiken som exempel. I samband med omläggningen av den svenska flyktingpolitiken i mer restriktiv riktning senhösten 2015 höll Centerpartiet, Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna fast vid sina respektive grundinställningar. Centerpartiet och Vänsterpartiet förespråkade en ”generös” flyktingpolitik, medan Sverigedemokraterna ville stoppa nästan all flyktingmottagning. Miljöpartiet tvingades däremot till svåra kompromisser med sina grundvärderingar och Socialdemokraternas nya linje skapade intern missämja. Moderaterna övergav Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan”-linje. Retoriken i flyktingfrågan skärptes. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Moderaterna rasade i opinionen. Centerpartiet, Sverigedemokraterna och så småningom Vänsterpartiet ökade.

När den politiska dagordningen månaderna före valet förändrades så förändrades också opinionsutvecklingen. Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick börja prata om frågor där de ideologiskt bottnade – välfärdsfrågor samt miljö och hållbar utveckling. Sjukvårdsfrågan växte fram som en av valets viktigaste frågor och kan ha bidragit till både Socialdemokraternas och Kristdemokraternas framgångar i opinionen.

Partiet gjorde väljarnas dagordning till sin.

Senhösten 2017 låg Socialdemokraterna i flera opinionsmätningar på omkring 30 procent. Under våren sjönk partiets opinionsstöd successivt, och i juni–juli dippade stödet ner till 23 procent i Demoskop och Novus. Särskilt dramatiskt blev raset i början av maj 2018, efter ytterligare ett migrationspolitiskt utspel som syftade till att tydliggöra för väljarna att Socialdemokraterna stod fast vid en restriktiv migrationspolitik.

Socialdemokraternas valstrategi inrymde en fokusering på tre huvudfrågor: migration, lag och ordning samt välfärd. Den grundläggande idén var att ”spela oavgjort” med främst Moderaterna och Sverigedemokraterna i frågor om migration och lag och ordning, för att sedan kunna avgöra matchen på välfärdsfrågorna. Förhoppningen var att tidigt stänga migrations- och lag och ordnings-frågorna, för att kunna ägna senare delen av våren och höstveckorna fram till valet åt välfärdsfrågorna.

Men så blev det inte. Frågorna om migration samt lag och ordning bet sig kvar. Och ju mer dessa frågor bet sig kvar, desto djupare sjönk Socialdemokraterna i opinionsmätningarna. Ju mer Socialdemokraterna ”närmade sig” Moderaternas och Sverigedemokraternas politik och retorik i migrationsfrågan, desto mer förflyttade Moderaterna och Sverigedemokraterna sina positioner i restriktiv eller repressiv riktning. Hela den politiska spelplanen vreds därigenom åt ett håll som var missgynnsamt för Socialdemokraternas sakpolitiska och strategiska strävanden.

Socialdemokraternas val att prioritera och hålla fast i frågorna om migration och lag och ordning kan ha bidragit till att befästa frågornas starka ställning på den politiska dagordningen. Strategin byggde på att dessa frågor var viktiga för väljarna – partiet gjorde väljarnas dagordning till sin. Ett alternativ hade varit att försöka påverka och förändra väljarnas dagordning genom att mer konsekvent ha drivit välfärdsfrågorna tidigare i valrörelsen. Nu bekräftade partiet i stället väljarnas bild av vilka frågor som var viktiga genom att självt prioritera dessa frågor.

Först när partiet under och efter sommaren fullt ut prioriterade välfärdsfrågorna förändrades dagordningen och partiets opinionssiffror steg. Men då var det kort tid kvar till valdagen. Socialdemokraterna gjorde en mycket bra avslutning på valrörelsen – om den fått pågå ytterligare någon vecka kunde valresultatet kanske ha blivit ännu bättre.

Ett alternativ hade varit att mer konsekvent driva välfärdsfrågorna tidigare i valrörelsen.

Vi lever i en tid präglad av politisk förändring. Gamla politiska skiljelinjer tar sig nya uttrycksformer eller försvinner, nya konfliktlinjer växer fram i det som vi i brist på bättre ibland kallar informationssamhället.

GAL–TAN-dimensionen visar tecken på att utvecklas till en verklig skiljelinje, en konflikt som mobiliserar medborgarna i sociala grupper, medvetna om sina egna positioner och i förlängningen med politiska partier som bär in konflikten i systemet (till exempel Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ).

I dessa förändringens tider gäller det att värna demokratins grundvärderingar och att stå emot rasism och främlingsfientlighet. Vi vet att Sverige denna gång stod emot – åtminstone på valdagen. Nu gäller det att stå emot även i de stundande regeringsförhandlingarna.

***

Följ Arena Essä på Facebook