krönika Hoten mot demokratin kommer också från politikens självförvållade maktlöshet mot de ekonomiska krafterna. Och här har socialdemokratin ett omfattande syndaregister – och chansen att göra bot och bättring, skriver tidigare ministern och ambassadören Carl Tham.
Ta hoten mot folkstyret på större allvar, uppmanar oss Björn Elmbrant i Dagens Arena. Ja! Frågan är då: hur skall hoten mötas och mer preciserat, vad bör socialdemokratin och vänstern göra?
Hoten har två riktningar men de är nästan alltid sammantvinnade.
- Det ena tar sikte på rättssamhället, medier och konsten, dvs yttrandefriheten.
Det är den klassiska linjen för despoter och auktoritära ledare eller sådana som vill bli det.
- Den andra riktar sig mot det mångkulturella samhället, mot de ”främmande” och deras religioner, mot rättighetslagstiftning, friheten i samhället.
Sverigedemokraterna nafsar då och då mot medierna, särskilt public service och i partiets undervegetation finns säkert de som vill gå hårt fram mot oliktänkande och journalister.
Men än länge ligger dagens välpolerade parti lågt när det gäller direkta attacker mot demokratin, rättssamhälle och liberala rättigheter. Illviljan och hoten är först och främst riktade mot det mångkulturella samhället och dess friheter, mot invandrare, deras seder och religion.
Angreppen mot demokratin är dolda i denna agitation och dess antydningar; de ”främmande” anses vara ett hot mot demokratin och en påstådd ”svensk kultur”.
Det är här socialdemokratin och andra partier som vill värna demokratin och ett anständigt samhälle, där människor behandlas lika, måste ta upp kampen. Den danske journalisten Carsten Jensen varnade Sverige för att gå samma väg som Danmark och han vädjade till de svenska partierna att sätta stopp för den sortens antiinvandrarretorik som förgiftat det danska samhället och som undergräver demokratin.
Sverige är redan på det sluttande planet, också socialdemokratin som då och då kört med retoriska grepp som ligger nära SD, ett sorts auktoritärt befallande tonfall vars udd är uppenbar (”Alla som bor i Sverige skall tala svenska!”).
Det har blivit bättre på sistone men i den nya mandatperiod vi snart är inne i måste partiet – i regeringsställning eller opposition – systematiskt och genomtänkt i sin politik och retorik göra allvar av de ofta upprepade fraserna om ”att värna det öppna samhället”. Ta upp striden med SD och också andra partier t.ex. KD som vill förgöra decennielånga civilisatoriska och demokratiska framsteg.
Men hoten mot demokratin kommer inte bara från de reaktioner som invandringen skapar och som utnyttjas av extremhögern efter känt mönster.
De kommer också från politikens självförvållade maktlöshet mot de ekonomiska krafterna. Och här har socialdemokratin ett omfattande syndaregister. Högerpopulismens frammarsch i hela Europa har fått näring av socialdemokratins uppgivenhet inför kapitalet.
Många trodde säkert – däribland jag – att den enorma finanskrisen med dess ekonomiska och sociala skadeverkningar skulle leda till att socialdemokratin skulle skaka av sig den nyliberala marknadstro som härskat i decennier och framtvinga ett nytt sorts tänkande.
Nyliberalismen är inte längre populär men dess marknadspraxis lever.
Men så blev det som bekant inte. Den respekterade ekonomiska kommentatorn Martin Wolf konstaterade nyligen i en artikel att trots att 2007–08 års finanskris var ödeläggande och ett fruktansvärt fiasko för tron på det oreglerade kapitalets välsignelser är världsekonomin lika sårbar idag.
Ingen ledande politiker – inte ens socialdemokrater i opposition – har ifrågasatt värdet av de finansiella marknaderna. Nyliberalismen är inte längre populär men dess marknadspraxis lever.
Att försvara demokratin idag handlar om att pressa tillbaka de ekonomiska krafternas herravälde, att uppnå en ny balans mellan kapital och demokrati. Det borde vara socialdemokratins självklara uppgift men den kräver att man skakar av sig över 20 års anpassning till ”den enda vägens politik”.
Det gäller allt ifrån övergripande frågor som den ekonomiska politiken, inkomst- och förmögenhetsfördelning och kapitalets härjningar i välfärdssektorn till mycket handfasta frågor på den kommunala nivån där konkurrensideologin urholkat det politiska ansvaret och därmed demokratin.
Demokratin blir stark och förankrad när den fungerar.
De politiska förutsättningarna att nu genomföra en sådan politik är små, det är uppenbart. Men en mycket god början är att socialdemokratin lägger fast en egen politik. Det arbetet borde börja omedelbart efter valet, oavsett regeringsinnehav eller inte.
Carl Tham har bland annat varit socialdemokratisk utbildningsminister och ambassadör i Berlin.
Läs fler artiklar om hoten mot demokratin här:
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
