debatt Alla normala partier måste avstå från praktiska uppgörelser med SD. Det som ter sig kortsiktigt fiffigt blir långsiktigt skadligt, skriver Olof Kleberg tidigare chefredaktör för liberala Västerbottens-Kuriren.
Håll ut, lyder en av historieforskaren Timothy Snyders tjugo lärdomar från 1900-talet i boken Om tyranni. Håll ut även om vindarna blåser åt annat håll.
Snyder tar två exempel från motståndet mot nazismen under andra världskriget. Winston Churchills envetna kamp och den mycket mindre kända polskan Teresa Prekerowa, som med fara för sitt eget liv smugglade in mat till Warszawas ghetto.
Vi befinner oss långt från den tidens överhängande hot mot demokratin. Men oroande tendenser växer.
Hédi Fried, den 94-åriga Auschwitzöverlevaren, påminner envetet om hur små eftergifter kring 1930 banade vägen för framför allt nazismen i Tyskland. Den gamle storföretagaren Marcus Storch varnar näringslivstopparna: gör man eftergifter till Sd så kommer snart krav om mycket värre anpassning.
Sverigedemokraternas ledning har en nationalistisk strategi. Bakom den fasad av kritik mot invandring och kriminalitet, som fått mest uppmärksamhet, dyker de långsiktiga målen upp. Som Håkan Holmberg visar i Den farliga mångfalden år deras ideologiska grundsyn tillbaka till den antidemokratiska högern i början av 1900-talet.
Björn Söder hävdar att det finns en klyfta mellan att vara svensk medborgare och svensk till sinnelaget. Samer, judar och vissa invandrargrupper kan inte bli svenskar.
Mattias Karlsson, gruppledare i riksdagen, sammanfattar årets val: »våra motståndare har på riktigt tvingat oss in i en existentiell kamp om vår kultur och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död.« Ja, partiprogrammet är klart: »återupprätta en nationell identitet.«
Partisekreteraren Richard Jomshof beklagar: »eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här«. Förre stabschefen i partiet, Linus Bylund, går rakt på sak: Journalister är »denna nations fiender«.
Dessa samarbetsivrare ser inte SD:s strategi: att gradvis vrida svensk politik bort från allas lika värde, öppenhet och mångfald till nationell identitet, inhemsk kultur och social likriktning.
Det är detta parti som en rad borgerliga företrädare vill att Alliansen ska samarbeta med. De har ju så mycket gemensamt i sakpolitiken, argumenterar P M Nilsson i Dagens Industri (27/9): ekonomisk politik, kriminalpolitik, arbetsmarknad, försvar.
Fokusredaktören Johan Hakelius, som tror sig vara sanningssägare, ironiserar med pompöst snusförnuft över oron för auktoritära krafter och pläderar för att förhandla med Sd »som vuxna människor«.
Alliansen ska kunna regera med Sverigedemokraternas stöd, har Antonia Ax:son Johnson, mäktig i näringslivet, pragmatiskt deklarerat.
Längst går Alice Teodorescu, politisk redaktör för en gång socialliberala Göteborgs-Posten,numera närmast nationalkonservativ. Hon vill inte bara samarbeta med SD, hon avvisar också oron för ett sluttande plan.
Man ska inte ropa på vargen »när det mest handlar om en vilsen lus«. De som drar paralleller med 1930-talet »använder förintelseöverlevare som bulvaner«.
Hédi Fried som bulvan!
Dessa samarbetsivrare verkar inte förmå se SD:s strategi: att gradvis vrida svensk politik bort från allas lika värde, från öppenhet och mångfald till nationell identitet, inhemsk kultur och social likriktning. Som Steve Bannon, en gång Trumps kampanjchef, understrukit: man ska börja med kulturen om man vill förändra politiken. På riktigt.
Alla normala partier måste avstå från praktiska uppgörelser med SD. Det som ter sig kortsiktigt fiffigt blir långsiktigt skadligt. Det gäller att hålla ut. Eller som statsminister Thorbjörn Fälldin en gång sa när Sovjet befarades vilja frita den strandade ubåten U 137 i Blekinges skärgård 1981:
Håll gränsen!
Olof Klebergär tidigare chefredaktör för liberala Västerbottens-Kuriren
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
