Silvio Berlusconi gör saker som ingen annan regeringschef i västvärlden har råd att tillåta sig. Drar rasistiska skämt om Barack Obama, omger sig med öppna fascister, skaffar sig diplomatisk immunitet samtidigt som korruptionsundersökningar tornar upp vid horisonten. Ligger med horder av unga kvinnor, utnämner en "väderflicka" till jämställdhetsminister och förolämpar Angela Merkel inför hela Nato. Han liknar en politikens Benny Hill, som varken kan låta bli att nypa kvinnor i baken eller dra smaklösa skämt oavsett var han befinner sig.
Men bortom den löjeväckande framtoningen, komplett med hårtransplantationer och rikligt med brunkräm, tronar en modern diktator som kontrollerar 80 procent av medieutbudet, håller hundratusentals romer inspärrade i medeltida getton och fattigdom, som har drivit igenom lagar som gör illegal immigration till ett brott samtidigt som det rasistiska våldet i landet ständigt når nya höjder. Italien hamnar på plats 77 i världen vad gäller pressfrihet, på nummer 84 sett till jämlikhet mellan kvinnor och män. Landet, i avseendet regeringen Berlusconis politik, borde bekymra omvärlden och EU mer än det gör.
I bioaktuella dokumentären Videocracy försöker svensk-italienske Erik Gandini visa hur Berlusconis teveimperium (80 procent av italienarna får sin huvudsakliga omvärldsinformation från teve) fyllt av bröst, talangjakter och dokusåpor inte bara drar in stora cash på vanliga människors längtan efter att medverka i televisionen utan också har förvandlat italienarna till de apolitiska sensationskonsumenter som faktiskt valt Berlusconi till premiärminister tre (!) gånger.
Filmen är en avgrundsdjup utflykt rakt in i skräptevens centrum: hur en mäktig man som bara "vill ha lite roligt" och vars tevekanaler – som innehåller just allt detta "roliga" – har tillåtits expandera så stort och så djupt att han förvridit själva förutsättningarna för en fungerande demokrati.
Själv upplevde jag Videocracy som djupt störande. Inte så mycket för de bevis på den degenererande effekt som stora doser reality-teve och pratshower där den största behållningen är lättklädda kvinnor som dansar tätt intill skalliga manliga programledare har på människor. Utan för hur kvinnor genomgående behandlas och framställs som en skock djur. Som köttstycken utan personliga egenskaper eller tankar annat än viljan att genom tits and ass ta sig in i teverutan och gifta sig med ett fotbollsproffs. Både i Gandinis film och i den verklighet han porträtterar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
