De rapporterade problemen med falangstrider och religiös extremism i SSU Skåne faller in i ett mönster som har uppenbarats i flera politiska partier. Likväl som demokratiska organisationer måste kunna försvara sig bör lösningen på problemet bygga på en grundlig analys – snarare än i uteslutningar av enstaka personer.

En extrem falang ska ha »kapat« SSU i Skåne, enligt samstämmiga medieuppgifter. Onekligen ger de vittnesmål som återges en mycket problematisk bild av de interna förhållandena i detta södra distrikt.

Till bilden hör uppenbara antisemitiska och homofobiska uttalanden från personer som har eller har haft förtroendeuppdrag i ungdomsförbundet. Uttalanden och förhållningssätt som helt uppenbart står i konflikt med SSU:s värdegrund. Det framkommer också att det rör sig om medlemmar som företräder en »radikal« uttolkning av islam.

Efter att allt detta har blivit publikt har SSU:s ledning vaknat till liv. Lite senkommet kan man tycka. Några av uppgifterna har flera år på nacken. Men mediala drev har ofta sin grogrund i missförhållanden som legat ohanterade under kort eller lång tid. Därför vänds blickarna nu mot SSU:s ledning, partidistriktet i Skåne och ytterst Socialdemokraternas partiledning i Stockholm.

Det är värt att påminna om att en trotskistisk gruppering etablerade sig i just det socialdemokratiska ungdomförbundet på 1970-talet. Utåt såg det först ut som att några radikala medlemmar gav ut tidningen Offensiv. Men bakom fasaden utvecklade de en egen hemlig organisation som under ytan var medlem i en kommunistisk, trotskistisk international. Det hela slutade med att medlemmarna uteslöts en efter en. Men det tog tid. Tålamodet var enormt. Uteslutningar är inget som bör göras i brådrasket utan måste ses som en sista åtgärd.

Nu tror jag inte att situationen i Skåne är jämförbar med läget på 1970-talet. Och jag har svårt att se att de konflikter och problem som uppenbarligen finns i SSU Skåne skulle vara ett uttryck för en medveten och organiserad infiltration.

Däremot är det möjligt att identifiera ett mönster som inte bara handlar om SSU utan som också har dykt upp i en rad organisationer och partier under senare år. Turerna kring Omar Mustafa i Stockholms arbetarekommun är ett exempel. Turbulensen i Miljöpartiet under den gångna mandatperioden och som ledde till Mehmet Kaplans avgång som minister ett annat. Men det finns också paralleller till diskussioner om och politiker i Centerpartiet och i Moderaterna. Även om de inte blivit lika uppmärksammade.

Det kan ha funnits element av islamofobi i dessa diskussioner. Framför allt har islamofobiska krafter inte varit sena att utnyttja dessa händelser för sina syften.

Samtidigt är det uppenbart att delar av vänstern vacklar inför dessa spänningar. En del som har sina rötter i Mellanöstern har en kritik mot kolonialismen och västerlandets kapitalism som passar in i vänsterns perspektiv. Samtidigt som den kommer i kombination med konservativa värderingar inte sällan med religiösa argument och en kritik mot Israel som inte alltid skiljer på kritik av landets politik och dess befolkning eller judar i allmänhet.

Några debattörer tycks se första ledet, men blundar ibland för det andra ledet, eller väljer i varje fall att ha överseende med det.

Jag ser en risk i att hela diskussionen bara slutar med att ett antal personer tvingas avgå eller utesluts, trots att utmaningarna är betydligt större.

Mediala drev är inte den bästa grogrunden för att hantera sådana här komplexa politiska utmaningar. SSU lovar nu att deras företrädare ska skriva under en »kandidatförsäkran« för att inte liknande problem ska uppstå i framtiden. Och visst det går inte att vara ledande i en organisation och inte dela dess grundläggande värderingar.

Men jag ser en risk i att hela diskussionen bara slutar med att ett antal personer tvingas avgå eller utesluts, trots att utmaningarna är betydligt större. Vem som helst kan och ska inte bli ledare eller förtroendevald i en organisation. Men jag skulle gissa att det finns en och annan i alla politiska partier som hyser fördomsfulla åsikter om personer och grupper.

En utgångspunkt bör vara att demokratin som system, som arbetsmetod och organisatorisk formel har uppvisat en enorm förmåga till integration. Demokratin har på ett enastående sätt lyckats och överbrygga konflikter och intressemotsättningar.

Jag har själv varit medförfattare och redaktör för boken »Demokratins genombrott« (Historiska Media) som bland annat tecknar bilden av tolv personer som spelade en roll när Sverige omvandlades för ett hundra år sedan. Jag skriver själv om Zeth Höglund som ville ha revolution 1917 och som året därpå hyllade »proletariatets diktatur«. Han slutade sin bana som finansborgarråd i Stockholms stad.

Och historikern Henrik Berggren tecknar bilden av KG Westman som motsatte sig demokratiseringen 1918, liksom många andra konservativa akademiker. Men som gjorde comeback som minister för Bondeförbundet och i många år satt i koalition med Socialdemokraterna. Han var med och förhandlade fram kohandeln 1932 och lät till och med statsministern Per Albin Hansson bli gudfar åt hans son!

Demokratin har all rätt att försvara sig. Dess värdegrund är skör. Det måste ändå vara någon jäkla ordning i en organisation, till och med i ett ungdomsförbund. Men jag vill ändå påminna om att demokratin som arbetsmetod är oöverträffad.