ledare Robin, Marley, Shayan, Yonathan och Oliver ska inte reduceras till siffror i statistiken över offer för det dödliga gatuvåldet. Vi ska höra deras namn, se deras ansikten.
Under söndagens manifestation på Sergels torg i Stockholm mot dödsskjutningarna påminde de mördade pojkarnas mammor, syskon och anhöriga att det är barn, familjemedlemmar, som dödas.
Det rapporteras varje vecka om nya skjutningar, ibland med dödlig utgång. Under januari-oktober i år har 36 personer dödats av skjutvapen. Höjer vi ens på ögonbrynen längre? Har vi vant oss vid att höra att ytterligare ett mord skett på öppen gata eller på en offentlig lokal?
För drygt en vecka sedan sa poliskommissarie Fredrik Gårdare i Aktuellt något som tål att upprepas om och om igen: »Det pratas om 10 000 fler poliser, man kanske skulle prata om 10 000 fler socionomer, 10 000 fler fritidsledare i stället«.
Det är yrkesgrupper, som inte minst tillsammans med lärare, är enormt viktiga i det förebyggande arbetet mot kriminalitet och social utsatthet.
Det är samma problem som snurrar som en repad vinylskiva.
I en artikel i tidningen Arbetet beskrivs hur de redan för få socialsekreterarna flyr sina arbeten på grund av den stora arbetsbelastningen.
»Det finns personer som har behov av stöd som vi inte prioriterar, eftersom vi har så många akutärenden«, säger en anonym socialsekreterare i artikeln. Artikeln som är från november 2014, hade lika gärna ha varit skriven i november 2018. Ingenting har hänt till det bättre på fyra år.
I söndagens Agenda bekräftar Heike Erkers, ordförande i Akademikerförbundet SSR, denna bild. Sju av tio socialsekreterare upplever att de inte räcker till för att arbeta förebyggande och att det mer eller mindre är ett lotteri om människor får hjälp eller inte beroende på vilket postnummer man har.
Det är samma problem som snurrar som en repad vinylskiva. Att det just nu pågår en översyn av Socialtjänstlagen där Akademikerförbundet SSR vill att det skrivs in att kommunerna ska arbeta brottsförebyggande och att man ska prioritera förebyggande socialt arbete är därför utmärkt.
Ansvaret för att agera i tid och att agera tillräckligt behöver, tragiskt nog, tydliggöras.
Robin, Marley, Shayan, Yonathan och Oliver ska inte reduceras till siffror i statistiken över offer för det dödliga gatuvåldet.
De ska tjäna som brandfacklor i den kamp som måste föras på politisk nivå.
För en bra skola oavsett bakgrund, för fritidsverksamheter för alla plånböcker, för bostäder med rimliga hyror och för alla andra insatser som visar att det i Sverige inte är så som Maritha Ogilvie uttryckte i sitt tal, att »mitt barns liv värderas annorlunda än andra människors liv«.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
