Angela Merkels avgång kan bli början på en tysk höst

ESSÄ. Angela Merkels avgångsbesked har skapat en ovisshet om Tysklands och Europas framtid. Konsekvenserna kan bli stora för såväl demokratin som socialdemokratin – och inte bara den tyska, skriver Carl Tham.

Den 9 november komprimerar tysk 1900-talshistoria.

Den 9 november 1918 föll kejsardömet, landsfurstarna, monarkin och det feodala systemet. Demokratin utropades från ett riksdagsfönster av socialdemokraten Philipp Scheidemann: ”Es lebe die deutsche Republik” (Leve den tyska republiken).

Den 9 november 1923 gjorde Hitler sin kupp mot den ömtåliga demokratin – den misslyckades. Men vänta bara.

Den 9 november 1938 har Hitler härskat i fem år och den nazistiska staten genomför Kristallnatten, en pogrom mot judarna, ett förebud om förintandet av den europeiska judendomen.

Den 9 november 1989 föll Berlinmuren och därmed banades väg för den tyska återföreningen. Tyskland var äntligen enat, fritt och demokratiskt – en månghundraårig dröm gick i uppfyllelse.

I Tyskland har historien huggtänder. Den kan inte bara förpassas till det förflutna. När Tysklands president Steinmeier talade inför den tyska förbundsdagen (riksdagen) den 9 november 2018 ville han förena ljus och mörker.

Demokratins seger 1918 var ett brott i den tyska historien, en uppgörelse med feodalstaten och krigets makter, menade Steinmeier. Vi måste fira denna dag, en ljus dag, demokratins seger, även om den senare gick under och mörkret tog över, fortsatte han. Vår skuld och skam för vad som sedan hände är obönhörlig och utan slutstreck. Bara genom Tysklands undergång fick demokratin en ny chans. Men i dag är demokratin och dess liberala värden mer utsatta än på länge. I ljuset av vår historia måste vi vara särskilt vaksamma, varnade han:

”Vi måste förhindra att hatets språk sprider sig. Vi ska inte acceptera att några påstår att de talar för ’det sanna folket’ för att utesluta andra. Vi måste protestera när grupper utses till syndabockar, när människor med en viss religion eller hudfärg bekämpas eller misstänkliggörs och vi får inte förtröttas i vår kamp mot antisemitismen.”

Här finns en oro över de mörka krafternas utbredning – och den är inte omotiverad.

Den kulan visste var den tog: hos de därvarande ledamöterna från det högerradikala Alternativ för Tyskland (Alternative für Deutschland, AfD). När de andra ledamöterna av Förbundsdagen massivt applåderade, stirrade AfD:s representanter frånvarande ut i rummet eller ned i sina telefoner.

Att förbundspresidenten ägnade nästan hela sitt tal till ett laddat försvar för mänskliga rättigheter och demokrati och bara sade några få ord om murens fall och Tysklands återförening (”den lyckligaste 9 november i vår historia”) återspeglar ett liberalt stämningsläge i dagens Tyskland. Här finns en oro över de mörka krafternas utbredning – och den är inte omotiverad.

Enligt en färsk studie från den välrenommerade forskningsinstitutionen Heinrich Böll Stiftung vid Leipzigs universitet, är främlingsfientlighet nu påtaglig i Tyskland. Omkring en fjärdedel av tyskarna är mer eller mindre främlingsfientliga, ungefär en tredjedel anser att migranter kommer till Tyskland främst för att kunna utnyttja välfärdsförmåner och nästan hälften (44 procent) anser att muslimer över huvud taget inte borde få komma till Tyskland. Också antisemitismen har ökat.

Även om siffrorna inte är helt obestridda, är de höga och tendensen är tydlig. Mönstret följer det vanliga: fler män än kvinnor är främlingsfientliga, fler äldre än yngre och fler lågutbildade än personer med minst gymnasieutbildning.

Men vad som särskilt oroar är att de fientliga attityderna är väsentligt starkare i öst än i väst. Sachsen med huvudstaden Dresden är särskilt markant och här finns förhållandevis starka nazister och andra våldsbenägna grupper.

Varför är det så starka reaktioner i gamla Östtyskland, där nästan inga invandrare finns? Ett svar kan vara ekonomisk utsatthet och fattigdom. Trots enorma resursöverföringar från väst till öst under snart 30 år har öst ännu inte kommit upp på samma levnadsnivå som väst.

Bruttonationalprodukten per invånare i de sex östra förbundsländerna ligger ungefär en fjärdedel lägre än i väst, arbetslösheten är några procentenheter högre, lönerna ligger i praktiken ofta väsentligt lägre eftersom de flesta företag inte följer kollektivavtalen. Nästan inget av storföretagen har sitt huvudkontor i öst.

Den frihetliga sekulariserade demokratin lever på förutsättningar som den inte själv kan garantera.

De ekonomiska och sociala skillnaderna mellan större städer å ena sidan och mindre tätorter och landsbygd å den andra är ett växande problem i hela Tyskland men det är särskilt markant i öst. Det är inte konstigt att många i dessa stagnerande och åldrande områden känner sig bortkopplade från det framgångsrika Tyskland. De blir mottagliga för högerradikala budskap, där hat mot invandrare kopplas ihop med hat mot de som har makten.

Men ekonomi och sociala tillstånd förklarar inte allt. Befolkningen i det forna Östtyskland levde i 60 år utan civilt samhälle och demokratiska rättigheter. Det är verkligen skillnad mot det forna Västtyskland, där demokratin återuppstod i slutet av 40-talet under överinsyn av de allierade segermakterna. Den institutionella demokratiseringen av landet skedde snabbt, men uppgörelsen med det fruktansvärda förflutna började ändå sent, tog lång tid och är kanske ännu inte riktigt avslutad.

Något liknande hände aldrig i öst. Där slogs det fast att nazismen var ett utflöde av kapitalismen och dess medbrottslingar. De tyska arbetarna och bönderna ansågs befriade från allt ansvar.

Detta ger perspektiv på problemen i öst. Där saknas många år av offentlig diskussion och konflikter om demokrati, liberala värden och rättigheter. Där finns också en upplevelse av att sammanslagningen skedde helt på västs villkor och det har bidragit till en klangbotten av missnöje och ilska mot Berlin och ”de som styr”. Det finns ingen stolthet och glädje över demokratin och den av väst iscensatta upparbetningen av den östtyska historien har ingen djupare förankring. Många klamrar sig fast vid det diffust tyska och hatet mot andra kulturer.

Det gäller förvisso inte bara i öst. I det gamla Västtyskland finns också sedan länge en misstänksamhet och avoghet mot ”utlänningar” som främst tar sikte på kulturskillnader. Invandring har alltid varit en kinkig politisk fråga. Därav Merkels konservativa regeringsparti CDU:s långvariga motvilja att ens erkänna att Tyskland är ett invandrarland också för drygt tjugo år sedan, när de utlandsfödda utgjorde 13 procent av befolkningen.

Hetsen mot muslimer har tveklöst ökat – och flyttat in i den politiska mitten. Böcker av fanatiska islamofober säljs i miljonupplagor.

Det är framför allt hetsen mot muslimer som har ökat, tveklöst så, och den har flyttat in i den politiska mitten. Böcker av fanatiska islamofober som Thilo Sarrazin säljs i miljonupplagor.

Det är som i andra länder i Europa, de ekonomiska framstegen och det faktum att ett flertal fått det bättre räcker inte för att hålla samhällen i balans när klyftorna ändå ökar. Vårt samhälle polariseras och glider isär, sade Merkel i ett uppriktigt tal i förbundsdagen. Kanske är det något annat än ekonomin och det materiella som trycker på?

En oro ­– men för vad? För alla muslimer och utlänningar ropar den hatiska högern. Ett missnöje – med vad? Med demokratin, mumlas det. Med eliten. De där uppe.

Den frihetliga sekulariserade demokratin lever på förutsättningar som den inte själv kan garantera. Folksuveräniteten – den grundläggande principen – gör demokratin ömtålig. Det vet vi från 20- och 30-talens historia. Vi trodde att den för evigt var länkad i konstruktiva banor. Men det kanske inte är så?

Det är klart att den spridda utlänningsfientligheten har ett samband med den stora flyktingvågen 2015 och att frågor om kulturell identitet fått ökad närvaro i människors medvetande. Svallvågorna av den globalisering som många inflytelserika personer tidigare prisade med stor aningslöshet slår nu in över samhället.

Men paradoxalt nog är den offentliga positionen, understödd av etablerade partierna, mindre kritisk mot ”de främmande” än den var för 40 år sedan. Det som i dag sägs av personer på högerkanten om invandrare, muslimer eller kort och gott ”utlänningar”, var långt in på 90-talet politisk normalitet.

Tyskland har blivit mer liberalt och öppet och det gjorde intryck på en hel värld när Angela Merkel öppnade gränserna för hundratusentals flyktingar 2015. Men de politiska följderna blev större än hon förutsett. Hon underskattade illviljan och fientligheten i samhället och hon överskattade den liberalisering som ändå skett. Hon tvingades bromsa – precis som Sverige – och den hastiga tillväxten av det högerradikala partiet Alternative für Deutschland förändrade den politiska spelplanen.

CDU:s valbakslag 2017 blev stort, men framstod som mer dramatiskt än det faktiskt var. I valet 2013 hade CDU plockat mängder av missnöjda väljare från det liberala partiet FDP, som slogs ut ur riksdagen, och Merkel fick rekordsiffran 41,5 procent. Men 2017 strömmade många av dessa väljare tillbaka till det renoverade FDP och dess nye ledare Christian Lindner. Därtill kom givetvis en förlust till AfD. CDU fick nu drygt 32 procent, dvs. ungefär en procentenhet mindre än 2009 och två procentenheter mindre än 2005.

I själva verket har CDU inte på länge varit ett manifest 40-procentsparti – lika lite som SPD, socialdemokratin. Ännu på 1990-talet behärskade de båda partierna det politiska fältet med 80 procent eller mer av väljarna. De var ”folkpartier” som det hette. Nu samlar de 50–60 procent av väljarna och partimönstret har spruckit upp, precis som i många andra länder.

Bakslaget 2017 utnyttjades av Merkels motståndare. Hennes ställning i partiet försvagades och hennes regering utmålades som svag och krisnedtyngd, i takt med nederlag i delstatsval och sjunkande opinionssiffror. Regeringsprogrammet för koalitionen hade en stark socialdemokratisk prägel, vilket ogillades av CDU:s högerflygel.

Samma inställning hade CDU:s bayerska systerparti CSU och dess ledare Horst Seehofer, som också ingår i Merkels regering. Under hösten 2018 orsakade Seehofer en regeringskris genom att helt enkelt trotsa kanslern i invandrarpolitiken i hopp om att detta skulle hjälpa honom och CSU i det bayerska valet. Det hjälpte nu inte alls, men däremot försvagades Merkel som länge varit undfallande mot Seehofer och hans illojalitet.

Merkels avgång efter valdebaclet i Hessen var väntad, ja önskad av många i partiet. Helst hade hennes belackare kanske sett att hon avgått också som förbundskansler, men eftersom det möjligen skulle ha inneburit ett nyval var det inte lika attraktivt.

Hennes framtida ställning som kansler är nu osäker. Men vad som än händer måste ett bokslut över Merkel erkänna att hon är en imponerande politisk gestalt – denna östtyska protestantiska kvinna som i 18 år varit partiledare för det västtyska, katolska och patriarkala CDU, varav 13 år som kansler. ”Hennes i ordets bästa mening pragmatiska, opretentiösa regeringsstil, totalt fri från alla skandaler och hennes anspråksfulla men likväl alternativlösa ansträngningar att försona förbundsrepubliken och CDU med det 21:a århundradet och dess individualiserade samhälle” är värd all beundran och respekt, skriver en insändarskribent i dagstidningen Süddeutsche.

Merkel har dragit gadden ur socialdemokratisk politik.

En av Merkels viktigaste insatser var att redan under sitt första regeringsår i koalition med socialdemokraterna bryta med den gamla tyska familjemodellen: enförsörjarfamiljen där kvinnan skulle hålla sig till ”Kinder, Küche, Kirche” (barn, kök, kyrka). Hon skaffade sig en minister som påbörjade en modern politik för jämställdhet och kvinnans frigörelse, med bland annat daghemsutbyggnad i stor skala och föräldraförsäkring enligt svensk modell.

Merkel har också varit starkt engagerad i miljöfrågorna – under 90-talet var hon miljöminister i Kohls regering – och hon öppnade partiet mot den ekologiskt engagerade borgerliga mitten i städerna. Hennes resoluta omsvängning i kärnkraftsfrågan – den eviga stridsfrågan mellan CDU och miljöpartiet Bündnis 90/Die Grünen – var lika oväntad som dramatisk: inom några få år skall Tyskland avveckla kärnkraften och till skillnad från Sverige finns här inga ”kanske”.

Av de hittills 13 regeringsåren har Merkel samregerat med socialdemokraterna i nio och hennes motståndare inom partiet misstänker, säkert inte utan fog, att hon trivs i det sällskapet. Hon utnyttjade den socialdemokratiska närvaron för att driva igenom en socialt engagerad politik och har medvetet lagt CDU i den politiska mitten.

Men Merkels mittkurs blev ett huvudproblem för socialdemokratiska SPD, som rör sig i samma politiska terräng. De har ofrånkomligen hamnat i skuggan av Merkel och de har inte fått politisk utdelning för de genomförda sociala reformerna, de stigande reallönerna och den låga arbetslösheten. Merkel har på ett skickligt sätt dragit gadden ur socialdemokratisk kritik och politik i valrörelserna – särskilt den sista – och framstått som en sorts opolitisk överdomare som välvilligt lovat begrunda SPD:s förslag. I partiledardebatten på valkvällen 2017 kunde man inte ta miste på bitterheten hos Martin Schulz, SPD:s kanslerskandidat, över att Merkel undvikit en politisk konfrontation med socialdemokraterna och därmed på något sätt osynliggjort Schulz.

”Det har inte hjälpt oss att vi varit framgångsrika i regeringen”, säger Andrea Nahles, SPD:s nuvarande ordförande, i en uppriktig intervju i Süddeutsche (3/4 november 2018). SPD förlorar på ett annat plan. Det är närmast en kulturell fråga: vad utstrålar partiet? Förhoppningar? Självförtroende? Handlingskraft? Svaret är oklart.

Den dramatiska nedgången för SPD började med Gerhard Schröder och hans så kallade Harzreformer 2003, ett i grunden nyliberalt reformpaket för låglönemarknader och kraftig begränsning av arbetslöshetsförsäkringen. Reformerna gick helt på tvärs mot partiets värderingar och väljarstödet störtdök. I förbundsdagsvalet 2009 var SPD nere på 23 procent (att jämföra med 42 procent tio år tidigare) och ungefär på den nivån har partiet förblivit. Schröders politik ledde också till bildandet av vänsterpartiet Die Linke, som i de nationella valen envist tagit 8–10 procent av rösterna. Detta har gjort en rödgrön regering på förbundsnivå näst intill omöjlig, eftersom socialdemokraterna varken vill eller vågar samarbeta med detta parti som borgerliga väljare betraktar som kommunistiskt.

”Harz tynger oss som en blyklump”, säger Andrea Nahles. SPD:s gamla socialstatsidé är förstörd och väljarna vet inte längre vad partiet vill. SPD är nu nere på omkring 15 procent i opinionsundersökningar och medlemmarna är ursinniga och villrådiga. Ett nyval skulle kunna bli en färd ned i undergången.

På ett område har SPD likväl under senare tid lyckats formulera en politik som väljarna uppfattar, men inte nödvändigtvis uppskattar: Europapolitiken.

Den tyska socialdemokratins öde är en del av ett europeiskt drama. Det tycks som om socialdemokratins tid runnit ut. Partierna kunde inte stå emot den nyliberala vågen på 80-talet, blev mentalt koloniserade av dess budskap och omfamnade globaliseringen och dess fria finansmarknader.

När SPD efter de stora ekonomiska katastroferna 2007–2012 försökte ta sig ur den nyliberala dominansen var det för sent. Väljarna hade inte längre något förtroende för socialdemokraterna och visste inte var de stod och vad de ville. Många människor som på ett eller annat sätt farit illa i den nya ekonomin vände sig bort från en socialdemokrati som nonchalerade dem. I det läget blev partierna särskilt känsliga för agitationen mot invandrarna. Väljarna gick i stora skaror till de högerradikala partierna. Andra stannade hemma på valdagen.

På ett område har SPD likväl under senare tid lyckats formulera en politik som väljarna uppfattar, men inte nödvändigtvis uppskattar: Europapolitiken. Socialdemokraterna driver en uttalad federativ linje och stöder Emmanuel Macrons reformförslag, åtminstone i princip. SPD kan tänka sig en viss transferering av resurser inom eurozonen, alltså från de högproduktiva länderna i norr (främst Tyskland) till de svagare ekonomierna i söder (som Italien). Men hur långt man är beredd att gå är oklart. Till en början står partiet bakom ett förslag om en gemensam arbetslöshetsförsäkring inom eurozonen. Det skulle ju innebära en sådan omfördelning, från länder med låg arbetslöshet till de som har väsentligt högre.

Merkels europolitik har i praktiken varit osolidarisk.

Men en ”transferunion” är närmast ett skällsord inom både CDU och FDP. Merkel har i praktiken avvisat Macrons långtgående planer på en federal överbyggnad för euron. I samband med de olika eurokriserna har Merkel, CDU och hela det tyska ekonomiska och politiska etablissemanget drivit en hård åtstramningslinje som minimerat tyskt risktagande och ökat motsättningarna inom EU. Den ideologiska bakgrunden är den tyska så kallade ordoliberalismen, en variant av nyliberalismen, för vilken budgetunderskott och offentliga skulder till varje pris måste förhindras. Alla tyska partier utom vänsterpartiet Die Linke står bakom den politiken och den har helt dominerat inom EU (inte bara i eurozonen). Merkels europolitik har i praktiken varit osolidarisk. Det är framför allt Tyskland som tjänat på den gemensamma valutan, i vars skydd man kunde genomföra en inre devalvering – alltså sänkning av lönekostnader och därmed stärkt konkurrenskraft – men samtidigt sagt nej till gemensamma finansiella insatser som skulle kunna mildra anpassningsbördan för de svagare ekonomierna. Politiken, symboliserad av Merkel, har ökat motsättningarna i Europa. De är i grunden en oundviklig följd av eurosystemets konstruktion: en gemensam valuta utan starka omfördelande mekanismer.

Åtstramningspolitiken har fått olyckliga följder också för Tyskland, framför allt genom att de offentliga investeringarna hållits tillbaka. Vägar, broar, järnvägar, skolor och andra offentliga byggnader har tillåtits förfalla. Det är Merkels sämsta politiska arv.

Vad som nu kommer att ske i tysk politik är osäkert. Ingen vet om Merkel verkligen sitter kvar som kansler perioden ut – till 2021 – och vem som efterträder henne. Vinner någon av högerkandidaterna Friedrich Merz eller Jens Spahn partiledarposten i CDU får man räkna med att partiet går åt höger. Risken finns att den växande främlingsfientligheten driver CDU närmare radikalhögern.

Men det finns en motstående och mer hoppfull politisk tendens i Tyskland, nämligen det kraftigt ökande stödet för Bündnis 90/Die Grünen – ett parti som står för mångkultur, öppenhet och demokrati. Det gör förvisso också socialdemokraterna, men de har inte lyckat dra till sig nya väljare i det åsiktssegmentet. SPD:s överlevnad som meningsbildande parti är i fara.

Oavsett vad som händer kommer det att få följder för omvärlden. Tyskland är – kanske mot sin vilja – den europeiska stormakten. Det sätter spår.

***

Följ Arena Essä på Facebook