ESSÄ. När stater skapar krigsminnen kan detta bidra till en tystnad som legitimerar våld och militarisering. Minnesskapandet måste öppna för en politisk diskussion, menar forskarna Maria Wendt och Cecilia Åse.
Under Sveriges medverkan i kriget i Afghanistan (2002–2014) miste fem svenska soldater livet. I spåren av den svenska ISAF-insatsen blev det uppenbart att den svenska vanan vid att hantera militära förluster var begränsad. Det saknades i stor utsträckning rutiner och resurser för att ta hand om de skadade och omkomna och deras anhöriga. Efter insatsen utformades nya minnesmärken och ceremonier.
Bland annat behövdes en plats där de individuella offren kunde uppmärksammas och där anhöriga och allmänhet kunde erbjudas stillhet och kontemplation, men som också kunde utnyttjas vid medaljutdelning och andra ceremonier. I samband med den allt våldsammare insatsen invigdes därför Restare, Svenska statens minnesmonument för veteraner och annan utlandspersonal, på Djurgården i Stockholm.
Deltagandet i International Security Assistance Force (ISAF) resulterade också i en veteranpolitik som behandlade ekonomiska och sociala frågor. Därtill skapades nya traditioner och ritualer. Utöver minnesmonumentet utarbetades nya ceremonier, två militära medaljer togs fram, en Veterandag instiftades och en ny hymn komponerades.
Det finns starka behov från staten och de militära myndigheterna att kontrollera berättelsen och undvika kritik.
Det faktum att mer än 700 europeiska soldater dödades i kriget i Afghanistan ledde till att en mängd nya krigsminnesmärken tog form även i europeiska länder med mer omfattande krigserfarenhet. De etablerade sätten att hedra ländernas egna soldater tycktes inte riktigt räcka till.
I Storbritannien, som varit en krigförande nation i stort sett oavbrutet de senaste hundra åren, finns visserligen etablerade ritualer och minnesceremonier kring dödade soldater, men ändå skapades 2009 en ny medalj – ”The Elizabeth Cross”, som förlänas dödade soldaters anhöriga. I många länder har nya monument rests, och flera har, precis som Storbritannien, tagit fram nya medaljer – nio stycken bara i Danmark. Hemkomstceremonier och parader har initierats av de militära myndigheterna, men också uppstått på initiativ av lokala föreningar och intressegrupper.
Därtill har mediernas bevakning i många fall varit omfattande och närgången, exempelvis har tv-kanaler sänt live när de döda soldaterna har hemtransporterats, begravts och hyllats i olika minnesceremonier. Museer har gjort särskilda utställningar om insatsen i Afghanistan. Bruket att sända krigskonstnärer har aktualiserats när stater sponsrat konstnärer som gestaltat de egna truppernas deltagande i den militära operationen.
För medborgarna är det givetvis viktigt att krigsinsatserna inte bara hedras och uppmärksammas utan att de också granskas och diskuteras politiskt. Samtidigt finns starka behov från staten och de militära myndigheterna både att kontrollera vilken berättelse som finns kvar och att undvika kritik. När demokratiska stater sänder ut sina egna medborgare att dö i krig, särskilt när det egna territoriet inte är direkt hotat, riskerar krigsinsatsen att uppfattas som illegitim, eller till och med onödig.
De starkaste protesterna mot det nya monumentet kom från veteranerna själva.
Det är alltså uppenbart att frågan om hur minnet av krigets döda ska bevaras inte är någon enkel sak. Den starka politiska laddning som omger döda soldater är inte alltid möjlig att kringgå. Detta tydliggörs bland annat i de stundtals såriga konflikter som uppstår kring de nya monumenten och ceremonierna. Utformningen av det svenska monumentet var exempelvis långt ifrån självskriven – hur skulle ett modern svenskt krigsminnesmärke se ut? Vilken historia skulle berättas och vilka värden speglas?
När Restare invigdes mötte det genast kritik. Diskussionen om monumentet, och dess geografiska placering, pågår fortfarande på sociala medier. Konstruktionen skapades av konstnären Monika Larsen Dennis och utgörs av en vit betongplatta, på vilken tre bänkar och själva monumentet, en knopp, stor som en människa, är placerad. Bänkarna bär inskriptioner som för tankarna både till den enskilda människans behov av eftertanke och stillhet, och till politiska värden som mänskliga rättigheter och demokrati. Namnet är hämtat från det latinska verbet restare och betyder att stanna, vila och finnas kvar.
De starkaste protesterna mot Restare kom från veteranerna själva. Den vita knoppformade konstruktionen, som är fri från militär symbolik, uppfattades inte spegla soldaternas erfarenheter. Monumentet beskrevs som respektlöst, och inte något som ingav stolthet. Medan veteraner i andra länder får parader och hedras, får svenska soldater, enligt en tidningsskribent, ”hålla till godo med en kotte”.
Därtill har placeringen i ett populärt grönområde på Djurgården i Stockholm också ifrågasatts, och röster höjts för att flytta det till en mer avskild plats. Argumentet är att Restare blivit en plats där människor äter sin picknick, eller använder bänkarna som sittplats vid konserter och andra festevenemang. En sådan vårdslös hantering av det svenska krigsminnet uppfattas som stötande. Med ”bajamajor placerade inom närstridsavstånd”, som en veteran uttryckte det.
Veteranernas krigs- och våldserfarenheter skaver mot den svenska självbilden.
Denna kritik visar på hur veteranernas krigs- och våldserfarenheter skaver mot den svenska självbilden, som är starkt knuten till fred och internationellt fredsarbete och vilar på föreställningen om ett neutralt Sverige som inte varit i krig på 200 år.
Det omfattande politiska och samhälleliga arbete som vidtog för att ge mening åt ISAF-soldaternas livsoffer visar hur nya krig och deras militära offer behöver betydelsegöras med förnyad energi och på nya sätt. ISAF-insatsen syftade ju inte till att försvara ett nationellt territorium från inkräktare, utan till att skapa fred och utveckling långt bort ifrån det egna landets gränser, samt att värna universella värden som demokrati och jämställdhet.
Hur hedras de döda i ett sådant krig? Hur fungerar historien och hemlandet i detta minnesskapande?
För något år sedan planterades ett antal lindar och lönnar runt Restare. Beslutet att plantera nya träd vid monumentet kan förstås i ljuset av att träd ofta får symbolisera naturens och livets kraft. De associeras med överlevnad och förnyelse. I sin bok Fallen Soldiers, som beskriver minnesskapandet i Europa efter första världskriget, skriver historikern George Mosse om hur naturen fick ge mening åt de militära offren. I bland annat Tyskland anlades minneslunder för att hedra de egna krigshjältarna. Dessa ”Heldenhain” – där träden stod som symboler för gravarna – blev ett slags ställföreträdande krigskyrkogårdar dit anhöriga kunde söka sig för tröst och mening.
Mosse menar att naturen inte bara användes för att släta över dödandets brutalitet utan också för att framställa krig som något lika oundvikligt som naturens växlingar, där död och förgängelse följs av spirande liv och förnyad livskraft.
Än i dag anläggs parker och minneslundar för att hedra de soldater som dött i krig.
Utanför Potsdam i Tyskland färdigställdes 2014 en ”minnesskog” för anhöriga till de som mist livet i landets samtida militära operationer.
Storbritannien invigde förra året ett mer än 60 hektar stort krigsminnesområde The National Arboretum i Staffordshire. Här är minnesmärken för en mängd olika krig och terrordåd spridda bland mer än 30 000 träd. Bland annat har det utformats särskilda monument för att hedra de soldater som dött i Irak och Afghanistan.
Mosse menar att just sådant minnesskapande som tog naturen i anspråk bidrog till att knyta soldaternas livsoffer till nationen. Det egna landets natur – marken, stenarna där barn jag lekt – formades till ett ”bevis” för att soldaterna hade dött för vad som framstod som ett oavvisligt gott och naturligt värde: nationens överlevnad. På så sätt speglar även samtidens krigsminnesproduktion – manifesterad i parken eller skogen – en stark koppling mellan militära offer och det nationella hemmet.
Krig och krigsoffer rationaliseras på olika sätt i olika länder.
Många forskare har påpekat att minnesskapandet som omgärdar krig etablerar ett nationellt ”vi” och att ett lands nationella identitet därmed knyts till de krig som ”vi” har utkämpat. Men det är inte bara så att vi är vår (krigs)historia, utan den nationella självbilden bestämmer också hur vi kan förstå och motivera såväl historiska krig som samtida militär verksamhet.
För att över huvud taget kunna uppfattas som rättfärdigt, eller rent av som självklart och naturligt, måste dagens krigande fås att harmoniera med den nationella självbilden, med vilka vi uppfattar att vi är.
Detta betyder att krig och dess offer rationaliseras på olika sätt i olika länder. Även en internationell krigsinsats långt från det egna nationella territoriet – som ISAF i Afghanistan – görs följaktligen meningsfull på nationellt specifika sätt.
I Sverige kopplas insatsen som sagt till berättelser om vår långa historia av fred, jämställdhet och mänskliga rättigheter. De militära förlusterna länkas också samman med 1900-talets diplomatiska hjältar som Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte eller Dag Hammarskjöld. Restares närmast oskuldsfulla uttryck, knoppen i vitt – fredens färg – och avsaknaden av maskuliniserad militarism, harmonierar också väl med denna nationella självförståelse.
I andra länder ser berättelsen helt annorlunda ut. I Storbritannien har militären en framskjuten plats i konstruktionerna av nationell identitet och kalenderåret kantas av militära minnesdagar och jubileer. Erfarenheterna från världskrigen har en central plats. I det här sammanhanget kan nazismens besegrande enkelt fungera som ett ”bevis” både på landets militära duglighet och på att krig kan leda till något otvetydigt eftersträvansvärt och gott.
De dödade soldaterna var så gott som osynliga och blev inte namngivna.
Afghanistankriget knöts även i Danmark till de allierades kamp mot nazismen, men landets mer ambivalenta krigserfarenhet som ockuperat av nazisterna förde med sig ett behov av att symboliskt knyta den nya krigserfarenheten ännu längre tillbaka i tiden, till de historiska krigen om Schleswig och Holstein.
I Estland kunde dödsfallen kopplas direkt till det egna landets suveränitet. Insatsen skrevs in i en stark Nato-gemenskap, något som framställdes som en absolut nödvändighet i ljuset av den historiska kampen för nationellt självstyre och det fortsatta hotet från Ryssland.
Även i Tyskland präglar 1900-talshistorien hanteringen av Afghanistankriget. Landets mörka historia av nazism, folkmord och militär aggression gjorde det dock omöjligt att foga in soldaternas livsoffer i en berättelse om landets tidigare krig. Inledningsvis benämndes inte insatsen som ett krig över huvud taget, och i såväl medier som politisk diskussion var de dödade soldaterna så gott som osynliga och blev inte namngivna.
När dödstalen så småningom steg och förlusterna blev närmast omöjliga att negligera, underströks i stället brottet med historien och att dagens tyska krigsmakt är en etisk armé, där soldater har både rätt och skyldighet att följa sitt eget samvete och värna demokratiska värderingar. Allt för att inte riskera en upprepning av det förflutna.
Den etiska hållningen har i Sverige formulerats som att avstå från kritik, för att visa solidaritet med soldater och anhöriga.
I Sverige har det också varit problematiskt att förhålla sig till insatsen i Afghanistan i termer av krig. Här talades det gärna om ”den svenska närvaron”. Men där, som statsvetaren Hanne Martinek har visat, den tyska historien har möjliggjort en tämligen omfattande politisk diskussion om det moraliskt försvarbara i kriget, har den svenska debatten präglats av en påfallande enighet.
Kritik av kriget har sällan uttryckts och de politiska partierna har i mycket hög grad slutit upp bakom besluten. Inte minst i samband med de svenska förlusterna, har politikerna understrukit behovet av att stå eniga bakom insatsen.
Medan det i Tyskland framstår som etiskt att reflektera över krigets konsekvenser, har den etiska hållningen i Sverige formulerats som att avstå från kritik, för att på så sätt visa solidaritet med soldaterna och deras anhöriga.
Det som är slående i allt detta minnesskapande kring den internationella insatsen är inte bara att det ständigt rör sig kring en nationell gemenskap och ofta uttrycker nationalistiska föreställningar, utan också hur starkt Afghanistankriget beskrivs i termer av kontinuitet. Insatsen fogas in i en etablerad och linjär berättelse.
På detta sätt framstår kriget inte som i grunden ”nytt” (och potentiellt kontroversiellt), utan blir en naturlig följd av vårt sätt att vara i världen. För att skapa illusionen av bibehållen stabilitet och harmoni, måste nationella trauman göras om: från att vara ett tecken på kris/ett brott mot tidigare ordning, till att bli en del i ett etablerat historiskt kontinuum, som den brittiska forskaren Jenny Edkins har påpekat.
Det tvingande i att placera de döda soldaterna i ett historiskt sammanhang och göra dem till ”våra” speglas i Tyskland i att Afghanistankriget framställs som något helt annorlunda än tidigare krigserfarenheter. Även om inte den tyska historien kan användas för att skapa kontinuitet, är det ändå i ett nationellt historiskt sammanhang de betydelsegörs.
Döden nationaliseras genom att knytas såväl till natur och jord som till historia och tid.
När soldater dör i de nya krigen, tycks alltså inte FN eller Nato kunna ”bära” detta offer, och de värden som manifesteras handlar inte i första hand om mänskliga rättigheter eller världsfred. Döden nationaliseras genom att knytas såväl till natur och jord som till historia och tid. Den omfattande och spridda planteringen av minnesträd – i vissa sammanhang kallade ”survival trees” – rotar förlusterna i den nationella jorden, och ger ett löfte om beständighet.
Innebörden i detta minnesskapande kan tolkas som att soldaterna ytterst har offrat sina liv ”för oss”, och för att nationen ska fortleva. Genom monument, ceremonier och ritualer upphöjs soldater till nationella hjältar, ett slags nationella ideal. På så sätt osynliggörs det faktum att soldater inte bara lider och dör på statens uppdrag, utan också dödar.
Samtidigt stärks nationalistiska tankefigurer, såsom idén om en god och naturlig folkgemenskap, som överskrider och överlever individen. Den starka sammankoppling som finns mellan krig, död och nationalism blir här tydlig, en koppling som i den svenska kontexten nyligen kom till uttryck i Sverigedemokraten Mattias Karlssons omtalade formulering om seger eller död.
Kopplingen till nation innebär också att såväl de militära offren som krigsinsatsen riskerar att avpolitiseras. När soldatens livsoffer kopplas samman med nationell samhörighet och förankras i naturens skönhet och cykliska förlopp, kan våld och lidande framstå som bortom politiskt beslutsfattande. Det blir helt enkelt svårt att diskutera och kritisera något som det har lagt så mycket energi på att skapa som ”naturligt”, nödvändigt och i grunden gott.
Sverige kan upprusta och utöva ett ansenligt våld, utan att identiteten som fredlig och solidarisk diskuteras och ifrågasätts.
I Sverige, där den nationella självbilden är starkt förknippad med fred och neutralitet, och där idén om absolut enighet i utrikespolitiska frågor blev befäst under kalla kriget, blir det möjligen särskilt svårt att föra kritiska politiska diskussioner om krigsinsatser och militärt våld. Det tycks som att Sverige kan upprusta och utöva ett ansenligt våld, utan att identiteten som fredlig och solidarisk diskuteras och ifrågasätts.
I en samtid som präglas av ökade internationella spänningar, upprustning, militarisering och allt starkare krav på ett svenskt medlemskap i Nato, är det oroande att det demokratiska samtalet är så begränsat och så ytterst få kritiska röster hörs.
Vi menar att den samtida militära minnesproduktionen riskerar att bidra till en sådan tystnad. Därför bör frågan ställas hur minnen av krig och konflikter kan bevaras på sätt som inte legitimerar våld och militarisering – och som möjliggör att frågor ställs om hur, när och varför vi ska delta i militära operationer, där människors liv sätts på spel.
Hur skulle det minnesskapande se ut som öppnar för etisk reflektion och en demokratisk diskussion om militärt våld?
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
