För att stävja hotet från ett varmare klimat behövs teknologiska lösningar som går utöver vad många föreställer sig är möjligt i dag, menar författaren till The Synthetic Age. Men besluten om de här drastiska förändringarna måste fattas demokratiskt.
Tiden är tveeggad. Å ena sidan kräver klimathotet hela världens gemensamma ansträngningar och kollektiva lösningar. Skogsbränder, extrema väderväxlingar och hur hela existensen för samhällen vid klimatkollapsens avgrund hotas är akuta rop på handling. Å andra sidan pekar de politiska vindarna i motsatt riktning. Alltfler länder vänder sig inåt, krymper samarbeten, när vi behöver precis motsatsen.
Debatten handlar alltför ofta om hur den enskilde kan agera för att krympa klimathotets räckvidd. Flyga lite mindre, köpa grönare. Som om livsstilsval och skuldbeläggande av de som inte har råd eller förmår agera klimatvänligt vore tillräckligt.
Vi vet ju att det inte räcker.
Konservativa och nationalististiska röster blundar inför klimathotet, ser det som ett rött skynke i en större, hegemonisk kulturkamp. Som när dess megafoner hånar den femtonåriga klimataktivisten Greta Thunberg eller konspiratoriskt förvandlar engagemang till uttänkt »PR-spinn«.
Under de sista skälvande dagarna av klimattoppmötet COP24 i Katowice har viktiga förhandlingar om synen på IPCC:s senaste rapport blockerats av framför allt USA, Ryssland, Saudiarabien och Kuwait. Det mesta tyder på att de viktiga besluten, än en gång, skjuts i sank av nationella egenintressen.
Så, vad nu?
Christopher J. Preston, professor i miljöfilosofi, beskriver i sin senaste bok, The Synthetic Age,Outdesigning Evolution, Resurrecting Species, and Reengineering Our World, hur en resa till Alaska gav honom en lika klar som isande insikt. I en fiskebåt, med bergsglaciärerna som fond, förstod han på ett konkret och känslomässigt plan hur mänskligheten »stöpt om jorden i grunden« och förändrat förutsättningarna för allt liv.
Vi kan minska den globala uppvärmningen genom att reflektera en del av solljuset ut ur stratosfären.
Preston sågar klimatdebattens individualisering och privatisering av klimathotets kollektiva karaktär. Det som angår oss alla måste rimligen hanteras gemensamt, menar han. Men Preston kräver också att vi lägger allt på bordet i vår strävan att lösa upp klimathotets gordiska knut. När vi lämnar Holocen, den senaste geologiska epoken, bakom oss handlar allt om hur vi formar nästkommande.
Preston kallar den en syntetisk ålder.
Forskningens frontlinje kan omsättas i teknologi som både bromsar klimatförändringarna och ställer om sättet vi lever. SRM, Solar radiator management, kan minska den globala uppvärmningen genom att reflektera en del av solljuset ut ur stratosfären. Nya, konstruerade ekosystem, med artificiella arter och dna-strängar, skulle kunna skydda viktiga naturområden och säkra matproduktion. Nanoteknologi på atomär och molekylär nivå rymmer hittills outnyttjade möjligheter.
Potentialen finns där – men också hoten. Styr vi inte utvecklingen demokratiskt och gemensamt riskerar morgondagens klimatbeslut att, med Prestons ord, »avgöras av tekniska eliter och [..] drastiska interventioner som drivs av marknadskrafternas vinstutsikter.«
The Synthetic Age ringar in något viktigt om hur handlingsförlamningen är förödande för hur vi hanterar klimatet. Om inte nu, så när? Samtidigt är det tydligt att hur vi förhåller oss till jordens klimatskifte till nästa epok i slutändan handlar om ideologi. Teknologiska lösningar och politisk reformpotential är på samma gång djupt moraliska och filosofiska.
Men det vore ett misstag att, under gårdagslängtan och skenbart värn om det naturliga, blunda inför möjligheterna. Vi har helt enkelt inte den lyxen längre.
Det lilla nordnorska samhället Mefjordvær, mellan fjällmassiven och Norska havet, påminner om allvaret. Här, i samma region där jag själv är född, blir klimateffekterna på Golfströmmens tempererande effekt och havsnivån ödesdigra. Medan jag följer rapporteringen från klimatmötet i Katowice minns jag några ord. På ett enormt klippblock i Mefjordvær, som någon rest på ett berg med utsikt långt ut mot havets obrutna linje, står inristat: »Havet ger, havet tar«.
Just så. Det senaste seklets fest på fossila bränslen har gett mänskligheten så mycket. Baksmällan är här med besked. Greppar vi inte att det krävs radikala åtgärder riskerar nämligen allt att tas ifrån oss.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
