ledare Med klansamhällets etablering har vi två diametralt olika former av samhällsorganisationer och syn på hur man löser problem. Denna krock mellan stat och klan försvinner inte av sig självt.
Det kan ta ett tag innan vissa ord och begrepp avdramatiseras och avmystifieras. Hedersrelaterat våld är ett sådant.
Kan man verkligen prata om hedersförtryck och hedersrelaterat våld utan att riskera att det låter rasistiskt, verkade frågan vara under en tid. Nej, var svaret länge.
Det var bättre att prata om generella patriarkala strukturer än specifika traditioner och kulturer.
Tack och lov har det vänt och numera finns det inte många som förnekar att hedersrelaterat våld faktiskt skiljer sig från annat relationellt våld.
En snabb titt i spåkulan säger att vi håller på och ser samma utveckling för ordet klansamhälle. I antologin Klanen (2018, Timbro förlag, redaktör Per Brinkemo & Johan Lundberg) ges en välbehövlig och pedagogisk genomgång av vad ett klansamhälle är, hur det sett ut historiskt från det antika Grekland till dagens Sverige. Slutsats: det spelar roll vilket samhälle man kommer från och vilket samhälle man kommer till.
Det finns en djup konflikt i hur staten Sverige ser på individens kontra kollektivets rätt och ansvar och hur många invånare i Sverige med ursprung i länder med stark klankultur gör det. I Sverige finns en lång tradition av att se på individen som överordnad kollektivet.
I ett klansamhälle är det tvärtom. Där beror individens status på klanens heder och vice verse, rättsskipningen utgår från en strävan att behålla jämvikt mellan släkter och familjer och hederns upprätthållande spelar större roll än en enskild handling, förklaras det i inledningen till antologin.
Vad vi har är helt enkelt två diametralt olika former av samhällsorganisationer och syn på hur man löser problem.
Den svenska statsindividualismen med hög tillit till staten och ett mycket högt individuellt oberoende står mot låg tillit till en sammanhållen stat och mycket lågt individuellt oberoende.
Denna krock mellan stat och klan kan visa sig i att man inte går till polisen när ett brott begåtts, man går till familjen först (minns Solnadomen när en (numera utesluten) centerpartist talade om den »bra« familjen som ett argument för den åtalade från i våras), man söker inte bygglov, man erbjuder gentjänster för att få det (minns miljöpartisten som erbjöd 3000 röster till Moderaterna om de godkände ett moskébygge i höstas).
Det är uppfriskande rakt på sak och har, om någon skulle få för sig att förskrämt rygga tillbaka, ingenting med rasism att göra.
Det viktigaste boken Klanen sätter fingret på är att det inte räcker med att tro att dessa skillnader i samhällsstrukturer bara ska lösa sig av sig självt. Kulturella skillnader finns och ska finnas. Men det får inte finnas tvivel om att till exempel brottsbekämpning och rättskipning i Sverige ansvarar polis och domstol för, ingen annan.
Abdi Noor Muhammed, svensk-somalisk journalist, skriver i sitt antologibidrag om sina egna krockar mellan det somaliska och det svenska och menar att de två olika systemen inte går att förena, att klankulturen inte kan integreras i statskulturen. Det är uppfriskande rakt på sak och har, om någon skulle få för sig att förskrämt rygga tillbaka, ingenting med rasism att göra.
För att kunna angripa ett problem, som med det hedersrelaterade våldet, måste man först uttrycka vad problemet är.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
