ESSÄ. Sverige kan i dag beskrivas som en av Europas mest sekulära och samtidigt mest mångreligiösa nationer. Det skapar spänningar i ett land där religionstillhörighet historiskt förknippats med nationell lojalitet, skriver religionsvetaren Simon Sorgenfrei.
Är katoliker mer lojala med påven än med sin värdnation? Frågan dyker upp i ett debattforum på nätet. Andra diskuterar i vilken utsträckning muslimer är infiltratörer lojala med islamistiska nätverk snarare än med svensk lag eller svenska värderingar. Judar är inte av svensk nation, menar en toppolitiker, men kan bli det om de visar sig lojala med en svensk ”gemensam identitet, gemensamt språk och gemensam kultur”.
Detta är blott några exempel på hur religion, och då främst annan religion än den som praktiseras inom ramarna för Svenska kyrkan, kopplas till lojalitet och hur exempelvis svenska katoliker, judar och muslimer kan misstänkliggöras som illojala med sitt hemland.
Det talas om att vi nu lever i en postsekulär tid.
En sådan misstänksamhet går kanske att förstå och kan ibland kanske vara befogad. Migration och globalisering medför att nationsgränser blir alltmer porösa. Religiösa organisationer är ofta transnationella och allt fler svenska medborgare ser upp till andliga ledare i Tibet, Vatikanen, London eller Saudiarabien. Religion tycks ta mer och mer plats i det svenska samhället. Religiösa symboler eller livsmönster blir synliga inte bara i Rosengård och Rinkeby, utan också i Sundsvall och i Storfors. Samtidigt höjs röster som vill begränsa möjligheten att kritisera eller karikera religion och var och varannan tidning har sin egen teolog som menar att en djupare gudsrelation är svaret på samtidens utmaningar. Det talas om att vi nu lever i en postsekulär tid.
Som religionshistorikern David Thurfjell visat i Det gudlösa folket (2015) har dessutom vår religionshistoria resulterat i att många tenderar att likställa religion med försanthållande av gudagivna dogmer. Om så är fallet, borde då inte religiösa personer sätta Bibeln och Koranen framför Sveriges lagar och intressen?
Det visar sig att så sällan är fallet. För den stora majoriteten tycks religion snarare ta sig uttryck i deltagande i firandet av större högtider, kanske i en ritualiserad vardag eller i etiska handlingsmönster. Lagbrott legitimerade i religiösa termer – som exempelvis i form av hedersvåld eller civil olydnad – sker med jämna mellanrum. Men inte i en sådan utsträckning att just människor som identifierar sig som religiösa tycks vara en speciellt brottsbenägen kategori.
Sverige kan karaktäriseras som ett av Europas mest sekulariserade länder – samtidigt som vi också är ett av de mest mångreligiösa.
Men det är tydligt att religion och religiöst legitimerade praktiker och föreställningar allt oftare blir föremål för diskussion. Det är inte heller så konstigt.
Enligt aktuella undersökningar från exempelvis amerikanska PEW Research Center, Win/Gallup och EU-kommissionen kan Sverige karaktäriseras som ett av Europas mest sekulariserade länder – samtidigt som vi också är ett av de mest mångreligiösa. Att detta är en situation som engagerar, men också oroar, har blivit uppenbart för mig under hösten då jag rest runt i landet för att föreläsa utifrån boken Islam i Sverige – de första 1300 åren (SST). Många frågar sig kring vad vi ska bygga vår nationella gemenskap. Medborgarskapets juridiska kontrakt eller en symbolladdad nationell enhet? Religion är inte längre ett enande kitt, utan allt oftare en tvistefråga.
Att sådana frågor om migration och religion, mångfald och gemenskap är så framträdande i vår tids debatter har delvis sina historiska förklaringsgrunder.
Var och en fick bli helig på egen fason, så länge hen visade lojalitet till makten genom att delta i statsreligionen.
Den romerske retorikern och filosofen Cicero skiljer i De Natura Deorum mellan religio och superstitio. Tron på myter och gudasagor ansåg han vara superstitio, vidskepelse. Religio betecknade i stället de riter och praktiker som symboliskt signalerade lojalitet med såväl kejsaren som det sociala kontrakt det romerska samhället byggde på. Var och en fick bli helig på egen fason, så länge hen visade lojalitet till makten genom att delta i statsreligionen.
På ett liknande sätt har religion och lojalitet sammankopplats genom svensk historia. När Gustav Vasa utropade sig till Sveriges kung i Strängnäs den 6 juni 1523 hade han framför sig att ena en brokig skara federationer till ett folk och en nation. I detta arbete skulle det visa sig att reformationen kunde spela en strategiskt viktig roll.
Genom att bryta med katolska kyrkan och närma sig protestantismen kunde Vasa också bryta, eller i alla fall begränsa, påvens inflytande och själv ta makt över kyrkorna och deras rikedomar. Präster och predikstolar blev viktiga verktyg för nationsbyggande propaganda. Vid Uppsala möte 1593 antogs den så kallade augsburgska trosbekännelsen som fastslog att kungen och alla svenska medborgare måste bekänna sig till den evangelisk-lutherska läran och i 1686 års kyrkolag befästes att ”Judar, Turckar, Morianer och Hedningar, som här i riket inkomma, skola underwijsas i vår rätta Lära och befordras till Doop och Christendom”.
Under 1600-talet rapporteras om så kallade judedop, liksom om muslimer som (tvångs)döptes i Stockholms kyrkor.
Inte minst drabbade denna sammanvävning av enhetskyrka och nationsbygge katoliker som kunde anklagas både för att ha fel religion och för att vara illojala mot nationen. Men dessa lagtexter fick konsekvenser också för judar och muslimer som frivilligt eller ofrivilligt bosatte sig i landet. Under 1600-talet rapporteras om så kallade judedop, liksom om muslimer som (tvångs)döptes i Stockholms kyrkor.
Samtidigt medförde det växande stormaktsväldet en mer mångreligiös situation och under Karl XII:s sista år var även ett sextiotal osmanska kreditorer – muslimer, judar och orientaliska kristna – bosatta i Sverige. Nu fick städer som Karlshamn och Karlskrona, Stockholm, Göteborg och Lund en alltmer kosmopolitisk prägel. Historikern August Quennerstedt har målande beskrivit situationen, som han föreställde sig den:
Följaktligen såg det också rätt brokigt ut på Lunds gator och olika ansiktstyper funnos att studera: tyskar, fransmän, polacker, kosacker, judar, turkar och araber. Dräkter också: långskägg och turbaner, polacker med kortklippt hår under den fjäderprydda ”kalpaken” och med uppvridna mustascher, krigare, diplomater och tjänstemän i lockperuker och galonerade hattar.
Under sin tid i Sverige ville dessa besökare också praktisera sin religion, och då de hade skulder att driva in var kungens förhandlingsläge begränsat. Den 12 februari 1718 beslutade därför Karl XII att exempelvis judar och muslimer skulle ha rätt att praktisera sin religion i landet så länge det inte skedde i det offentliga utan bakom lyckta dörrar. Detta ”emedan de icke som undersåtare utan som främmande sig här i landet uppehålla”. Utrymmet skapades av att de som främmande alltså inte kunde avkrävas någon lojalitet.
Denna relativa religionsfrihet byggde också på att Karl XII enväldigt styrde över kyrkan och ska sannolikt ses som ett pragmatiskt svar på nya demografiska och politiska utmaningar.
Efter kungens död återtog dock kyrkan en del av sitt förlorade inflytande och den första paragrafen i 1719 års regeringsform stadgade att religiös enighet var grundvalen för rikets upprätthållande.
Denna enighet ansågs nu hotad, men inte av judar och muslimer utan av pietister vilka ingick i ett transnationellt väckelsenätverk med rötter i Tyskland. I stället för att gå till kyrkan samlades dessa för gudstjänst i hemmen, i så kallade konventiklar, som leddes av egna predikanter snarare än av kyrkans präster. Sådana sammankomster förbjöds i det så kallade konventikelplakatet år 1726 eftersom mötena ansågs vara ett hot mot den nationella gemenskapen.
Först under Gustav III påbörjades liberaliseringar av religionslagstiftningen. Inte minst i relation till judar, och under inflytande från upplysningsidealen. Dessa ideal gav också näring till idén om medborgarskapet, det juridiska kontraktet mellan individ och stat, och bidrog till förskjutningar från etnonationalism mot statsnationalistism.
Under 1780-talet fick kapitalstarka judar rätt att etablera sig i landet, men bara i Stockholm, Göteborg eller Norrköping, och ett hundratal år senare fick judar politiska och medborgerliga rättigheter. Under samma tid medförde de så kallade dissenterlagarna också att det blev möjligt för svenska medborgare att lämna kyrkan under förutsättning att man gick med i ett annat av staten godkänt trossamfund. Dit räknades katolska och ortodoxa kristna samfund, vissa frikyrkor, kväkarna, mosaiska (judiska) församlingen, den nyreligiösa Christian Science samt swedenborgarnas Nya kyrka.
Först 1951 fick svenska medborgare laglig rätt att välja eller välja bort religion.
Först 1951 fick svenska medborgare laglig rätt att välja eller välja bort religion, och i mitten av sjuttiotalet lade Sverige om till en integrationspolitik som stödjer etniska och religiösa minoriteter att både behålla och vårda språklig, kulturell och religiös särart så länge denna underordnar sig svensk lag. År 2000 ingick slutligen stat och kyrka särboskap.
Denna sociokulturella utveckling i kombination med en med europeiska mått generös migrationspolitik, kopplad till efterkrigstidens arbetskraftsinvandring och senare decenniers flyktingmottagande, har alltså lett till en situation där Sverige kan beskrivas som ett av Europas samtidigt mest sekulariserade och mest mångreligiösa länder.
I relation till demografisk, social och religiös förändring kan vi alltså se att svensk religionslagstiftning under århundradena i allt mindre grad kommit att förknippas med lojalitet till en symbolisk och etnoreligiöst kodad nationstillhörighet och i stället knytas till ett juridiskt medborgarskap.
Men dessa förändringar innebär inte att äldre föreställningar om samband mellan religion och lojalitet har försvunnit, vilket de inledande exemplen illustrerar.
Kanske finns något att lära av historien?
Oavsett hur vi tolkar vår situation ställer dagens samhälle stora krav på vilka som än ska regera landet i framtiden. Hur ska vår gemenskap hållas samman? Mångreligiositeten är sannolikt inte ett övergående stadium och för samhällets bästa måste vi finna vägar att få så många som möjligt att känna sig inkluderade, inom ramarna för rådande lagstiftning.
Samtidigt finns inte någon enighet kring hur vi ska förhålla oss till dessa frågor och medan vissa röster ifrågasätter den tillåtande integrationspolitik som varit rådande de senaste fyrtio åren varnar andra för nationalismens återkomst.
Kanske finns något att lära av historien?
Svensk religionslagstiftning har förändrats i takt med demografisk och social förändring i landet. Generellt har förändringar gått från mer restriktiv till mer liberal lagstiftning i takt med att kyrkans, kungens och nationens betydelse omförhandlats. En sådan liberalisering är resultatet såväl av pragmatism som av idealism. Det är inte alltid enkelt att avgöra vad som kommer först.
Att möta de utmaningar en alltmer globaliserad värld ställer oss inför genom att snegla bakåt mot en mindre heterogen tid är sannolikt inte vägen framåt, även om man kan förstå att den kan te sig lockande för många. Den kartan stämmer helt enkelt inte längre överens med territoriet. Det mesta pekar på att den demokratiska och sekulära staten, det medborgerliga kontraktet och de mänskliga rättigheterna trots allt är en bättre fungerande form att hantera mångfald och undvika inkvisition och häxjakt i oroliga tider.
Ovanstående historiska genomgång och lägesbeskrivning visar att vi befinner oss i en unik och utmanande situation. De ofta högljudda diskussioner och debatter som pågår kring dessa frågor kan upplevas som obehagliga av många. Men de kan också förstås som en nödvändig reaktion och del i den process som förhoppningsvis resulterar i ett samhälle som på ett konstruktivt sätt kan härbärgera den pluralism vi nu oundvikligen är en del av.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
