De senaste två decennierna har Socialdemokraterna tagit ansvar, och ofta regerat, men inte lyckats skapa en berättelse om vart man är på väg. Under kommande fyra år är behovet av en egen stark idéutveckling desperat.
Nu är allt klappat och klart. Liberaler och centerpartister har dikterat regeringens politik. Stefan Löfven är vald till statsminister. Ministrarna är utsedda. Då är det väl bara att köra. Men kanske inte så bara.
Vad som väntar är några år där Socialdemokraterna riskerar att få en hel del stryk.
För vi vet ju att alla liberala ledarsidor kommer att larma och stå i, om bara en bisats i Januariuppgörelsen inte tycks följas till punkt och pricka.
Den liberala pressen har ett stort övertag. Av de 85 tidningar som ges ut mer än tre dagar i veckan är 84 ägda av borgerliga intressen. A-pressen finns nästan inte.
I varje levande demokrati måste det finnas en dialog, en legitim opposition. Ska den enda oppositionen mot regeringen Löfven, bortsett från en handfull vänsterpartister, vara liberaler och centerpartister som gnäller över att regeringen inte är tillräckligt marknadsliberal och en opposition ännu längre högerut som jämrar sig över att Sverige inte är tillräckligt ärkereaktionärt?
Utöver de ofrånkomliga kompromisser som en regering måste träffa är det viktigt att Socialdemokraterna som parti har en tanke- och rörelsefrihet. När allt tycks låst, måste någon inge hoppet om att framtiden går att påverka. Partiet borde därför återskapa en del av sin gamla folkrörelsekaraktär.
Att Socialdemokraterna sedan 1994 års val tappat 17 procentenheter beror bland annat på att partiet inte kunnat tala om vart man var på väg.
Socialdemokraterna bör inbjuda några av de många utländska röster som inte tror på det lyckosamma med den ohämmade marknadsekonomin. Man kan stimulera att rapporter skrivs som öppet diskuterar regeringspolitikens fördelar och brister.
Partifolket behöver komma igång med studiecirklar om socialdemokratins värdegrund och de mänskliga rättigheter som nu hotas i Europa. Och socialdemokratin borde ha en partisekreterare, som inte sitter inlåst i regeringskansliet Rosenbad, utan finns vid sidan av dagspolitiken som partiets långsiktiga röst.
Vi får akta oss för att bli nostalgiska, men många minns fortfarande en partisekreterare som Sten Andersson, som för det mesta var lojal med regeringen men ändå kunde tala med en egen röst, när det gällde. Han kunde skapa entusiasm för framtidsfrågorna, när mycket annat såg grått ut.
Sten Andersson var en man av sin tid, som inte går att återskapa. Men när regeringen Löfven tvingas till realpolitiska kompromisser måste partiet kunna ge sina anhängare en rörelseriktning.
Att Socialdemokraterna sedan 1994 års val tappat 17 procentenheter beror bland annat på att partiet inte kunnat tala om vart man var på väg. Att man tagit ansvar, köpt många av motståndarnas nyliberala påhitt, utan att ha en egen klar rörelseriktning.
Den konflikten riskerar att förvärras i nuläget, som framförallt krävt att någon tar ansvar för landet. Det gör Löfven. Han har bytt partimärket på kavajuppslaget mot en svensk flagga.
Det är bra. Men vem tar ansvar för partiet?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
