ledare Efter att Moderaterna förlorat kampen om regeringsmakten tycks fördämningarna ha släppt när det gäller partiets relationer till Sverigedemokraterna.
Nu finns det två tydliga linjer i partiet. Den ena säger att man ska förhandla med SD, till och med samarbeta mer organiserat, som i flera kommuner.
Den andra säger att det räcker att vara »frimodig«.
Båda är lika obegripliga.
I går gick Moderata ungdomsförbundets ordförande Benjamin Dousa ut och krävde förhandlingar.
Han kallade en mer återhållsam linje för hycklande eftersom den inte erkänner att de andra partierna är beroende av de främlingsfientliga högerpopulisterna i riksdagen.
»Det är en sådan charad. Utåt ska partierna låtsas som att man inte vill ta i SD med tång, men man gör ändå allt man kan för att få parlamentariskt stöd av SD«, sade Dousa i Aftonbladet.
I grunden bygger Dousas resonemang på ett missförstånd om hur demokratin fungerar.
Sverigedemokraterna sitter i riksdagen. I valet förra året fick de 17,53 procent. I flera frågor är de vågmästare i riksdagen.
En sådan position ger dem förstås makt, och de har haft ett avgörande inflytande över flera stora frågor, senast när de röstade för en M/KD-budget i riksdagen.
Historien är full av exempel på att partier inte har förhandlat med andra partier.
Det betyder inte att alla partier måste förhandla med dem.
Historien är full av exempel på att partier inte har förhandlat med andra partier. Gamla VPK var länge isolerat på samma sätt som SD, främst i säkerhetspolitiska frågor eftersom de var styrda från Kreml. När Reinfeldt vann valet med Alliansen 2006 ägnade de mycket lite tid under följande åren åt att förhandla med de röd-gröna partierna av den enkla anledningen att de röd-gröna partierna var i opposition.
I den breda debatten är SD inte på något sätt isolerade. Slå på vilket debatt- eller samhällsprogram som helst och du hittar en Sverigedemokrat som debatterar med en liberal, en socialdemokrat, en miljöpartist.
Eftersom de är ett extremt parti på så många sätt hamnar de (paradoxalt nog) i centrum av debatten.
Genom sitt utspel göder Dousa en vanföreställning som SD själva är mycket måna om att odla. Den bygger på att de skulle vara isolerade.
Det är de alltså inte.
Dousas uppfattning att det är hyckleri att inte förhandla med Åkesson är bara rimlig om man samtidigt egentligen tycker att det vore bra med sådana förhandlingar. Anser man det är det förstås hyckleri att inte inleda sådana förhandlingar. Anser man däremot, som de flesta partier och väljare i Sverige, att SD är ett parti som bör hållas kort, då är det knappast hyckleri att avstå, eller att efter bästa förmåga försöka begränsa deras inflytande.
Samtidigt är Dousas hållning öppen och tydlig.
Hans parti har istället valt en oklar och diffus linje. Jag vet inte hur många gånger jag har hört företrädare för Moderaterna säga att de »frimodigt« vill lägga fram sina förslag i riksdagen. Det var Kristerssons främsta argument i förhandlingarna om ny regering. Han skulle minsann inte bli beroende av SD, för han skulle lägga sina förslag FRIMODIGT.
Som om det går att styra ett land på det sättet. Som om det inte krävs mer ordentliga förhandlingar för att försäkra sig om riksdagens stöd.
Då är Dousas linje tydligare. Men inte mer sympatisk.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
