Intervju The Guardian har sedan 2014 skildrat urbaniseringens utmaningar via en egen redaktion, Cities. Kanadensaren Chris Michael är redaktör, och besöker just nu Stockholm. Vi tog ett snack med honom för att höra varför de gör detta, vad de ser för trender i samhällsdebatten och vad som förenar storstadsbefolkningar.
»Vi startade med en stark idé om att få berättelser från folk i städer världen över. Många av de människorna är fattiga, de bor i informella samhällen och vi ville redan från början även få med deras berättelser. Inte bara bilder från de rika och mäktiga som driver dessa städer. Så det vi gör är att få historier från människor som försöker göra sina liv bättre och enklare, ofta i frånvaro av en övergripande samhällsplanering.
Urbaniseringen är ett av vårt sekels stora fenomen, tillsammans med digitaliseringen förstås. Möjligen migrationskriserna också, och definitivt klimatkrisen. Folk bokstavligen väller in i städer, världen över. Städerna är motorer för pengaskapande och utveckling, så det är klart att de attraherar människor, och därför växer många städer väldigt hastigt, ofta utan någon som helst planering. Så då uppstår de fascinerande situationer när människor måste skapa städerna utifrån sig själva, och det är de historierna vi försöker berätta. Vi letar inte skandaler, utan hur folk hittar lösningar i vardagen, och hur dessa idéer kan delas med människor i andra städer.
Det innebär att det går att berätta om gamla historier från ett annat perspektiv. Som situationen för de som bor i Gaza. Jag tror att många läsare är deprimerade över situationen där, och inte orkar läsa en ny artikel om hur staden har blivit ett fängelse som de boende inte kan ta sig ut ur. Vi lyckades berätta om hur befolkningen hanterade sin vardag, genom att bland annat skildra ett gäng parkour-utövare. 50 personer ska inte behöva dö i ett bombdåd för att vi ska berätta om vad som händer i Gaza.
Vi är inte de enda som sysslar med det här, du har amerikanska Citylab och Next City, och det finns även två andra sajter i Storbritannien som liknar vår. Men många av dessa är fokuserade på regler och lagar. Guardians läsarkrets är bredare och kan kanske inte jättemycket om infrastruktur och samhällets regelverk, och de bryr sig kanske inte heller särskilt mycket om det. Så vårt jobb är att få dem intresserade, och då blir det oftast genom att berätta om vanliga människors individuella utmaningar.
Vi väljer städer utifrån nyhetsagendan. Vilka delar av världen är intressant vid ett givet tillfälle? Men en av våra fördelar är att vi samtidigt inte behöver följa detta, vi kan göra vår egen grej och fokusera på ställen som av någon anledning inte är i fokus.
Varje år väljer vi ut en megastad som vi tittar extra mycket på. Då tillbringar vi en vecka där, gör mycket live och försöker krypa under skinnet på staden. Vi har hittills tittat på Mumbai, Mexico City, Djakarta, Sao Paolo, Lagos och Moskva. Det finns 10-15 megastäder i världen, och det är rika platser för den som vill göra journalistik. Vi började med Mumbai, och det blev en succé, med många fantastiska historier och som gav oss så mycket erfarenheter så vi bestämde oss för att göra det till en återkommande special. Nästa stad blir Tokyo.
De vanliga reportagen görs annars ofta av våra lokala medarbetare. Vi vill inte bara ha berättelser gjorda av korrespondenter som flyger in för några dagar, vi vill även att artiklarna ska läsas av de som bor i staden, och då gäller det att ha medarbetare som känner städerna bättre än vad vi klarar av.
Kommentarsfälten på nyhetssajter kan vara problematiska, men för oss på Cities har det fungerat. Visst, en del inlägg om till exempel gentrifiering kan vara hårda, men i grunden beror det på att folk är engagerade. Det enda tillfälle som kan ge lite för mycket spänning är när det handlar om cykling, för det utvecklas alltid till ett hätskt gräl mellan cyklister och bilägare. De hatar varandra. Åtminstone i England, men det ser ungefär likadant ut även på andra håll där det finns en ambition att minska bilars närvaro. New York har samma diskussion, och det är ju bra att det uppmärksammas.
Journalistiken handlar om att även berätta om de marginaliserade människornas liv, det är en stor läxa vi lärt oss, inte minst utifrån Brexit och Trump. Och de ämnen vi skildrar slår igenom alla socioekonomiska lager.
Ett tema som också gått bra på sistone är när vi tittat på förändringen i vissa engelska städer när det gäller utbudet i stadskärnan, och hur nattliga aktiviteter som discon och pubar ersatt vanliga affärer och hur det påverkar livet. Men också hur shoppinggallerior utanför till exempel Sheffield eller Bolton suger märgen ur den gamla stadskärnan. Sheffields stadshus startade ett twitterkrig med oss på grund av detta. I det fallet lyfte vi upp tillgänglig statistik, men vi hade även skickat en reporter som bott och studerat i Sheffield, för det är viktigt att skildra ett sånt känsligt ämne på rätt sätt. Saken är att städer i norra England har verkligen blivit lämnade på efterkälken, och då får det inte kännas som att vi, från typ den kreativa klassen i London, kommer och skriver dem på näsan hur deras liv är.
Några ämnen förenar de flesta städer, och återkommer ofta i våra skildringar. En sak är luftföroreningar, en annan är hetta. Det senare kan vara nästa ojämlikhetsfråga, där vissa kan leva sina liv i luftkonditionerade bostäder och bilar medan andra lider. Nästa vecka tänkte vi titta närmare på betong. Betongen ligger bakom åtta procent av koldioxidutsläppen, en tredjedel av världens soptippar är betong, och den dödar tusentals människor varje år på grund av översvämningar i städer. Städer brukade absorbera vatten, men nu är de asfalterade. Det är såna berättelser vi gör, för detta påverkar alla.
Journalistiken handlar om att även berätta om de marginaliserade människornas liv, det är en stor läxa vi lärt oss, inte minst utifrån Brexit och Trump. Och de ämnen vi skildrar slår igenom alla socioekonomiska lager.
I framtiden drömmer jag om att titta närmare på kanaler. För där finns en symbolisk bild av hur städer har förändrats. Kanaler brukade vara industrins korridorer, ryggraden för stadens ekonomi. De styrde hur folk reste och distributionen av varor. Och i takt med att städerna blivit postindustriella har kanalernas roll ändrats. De är nu platser för bostäder, cykling och/eller grönområden. De är i högsta grad föremål för gentrifieringen och därför är till exempel kanalsystemet i England verkligen spännande. Jag skulle älska att ta en kanalbåt genom landet för att göra den skildringen. En sak är till exempel att diskutera om kanalbåtar är rimlig del av en allmännyttig bostadspolitik. Visst, vissa av dessa kan vara trevliga, men du kan också säga att det är en slum.
Apropå betong och kanaler: I Seoul har de förvandlat de naturliga vattenflöden som staden byggdes runt till gjutna kanaler som de bokstavligen fyller med använt kranvatten. Det är populärt att hänga där bland lokalbefolkningen, inte minst för att staden saknar grönområden, men i praktiken är det ett betongdike som inte fungerar när staden drabbas av översvämningar.
Nu är jag i Stockholm för första gången, och jag talade med en bekant som sa att om du vill lära känna den här staden så måste du lära känna dess förorter. Hon menade att det är där de mest intressanta berättelserna finns. Där är förändringarna som störst, och det är där aktivismen på gräsrotsnivå finns. Men det är å andra sidan inget unikt för Stockholm, de flesta större europeiska städer har en stagnerande citykärna. Det har blivit platser för extremt rika människor, rätt ofta bor ingen i husen. De är endast investeringsobjekt eftersom den globala ekonomin är så galen. Folk använder fastigheter för att säkra sina pengars värde, och resultatet blir att det är i utkanten av städerna som det intressanta sker. På sätt och vis är det dåligt, men det är också spännande.«
Guardian Cities finns tillgängligt här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
