ledare Den svenska staten har ännu goda finanser. På kort sikt kan det vara lockande att sänka skatterna. Men vad händer när skåpet är tomt, undrar Mats Wingborg.
Annie Lööf hävdar att det nu är hög tid för rejäla skattesänkningar. Uttalandet kommer efter ett drygt decennium med jobbskatteavdrag som minskat de årliga skatteintäkterna med mer än 100 miljarder kronor. Den senaste statsbudgeten drevs igenom i riksdagen av Moderaterna och KD och med stöd av SD. En konsekvens är att 130 av Arbetsförmedlingens kontor kommer att försvinna. Framför allt ryker kontoren på små och mellanstora orter där den samhälleliga servicen redan går kräftgång.
Att arbetstagare får mer kvar i plånboken är förstås positivt, liksom att småföretagare får mer pengar till nya investeringar. Men ekvationen måste gå ihop. Pengar behövs för att finansiera den gemensamma välfärden.
Det kraftfullaste larmet om vart vi är på väg kommer från SNS. Den senaste Konjunkturrådsrapporten uttrycker oro över hur den framtida välfärden ska finansieras. I fokus står den kommunala skolan och äldreomsorgen.
SNS förutspår att kommunerna kommer att få ökade kostnader, främst på grund av att befolkningen blir äldre. SNS konstaterar samtidigt att olika kommuner har ytterst olika förutsättningar. I expansiva kommuner ökar antalet arbetstagare, många har höga inkomster och den demografiska sammansättningen av befolkningen är gynnsam. I krympande kommuner är villkoren de motsatta, där minskar andelen yrkesarbetare, många har låga inkomster och allt fler är över 80 år.
Redan idag ser vi hur kvaliteten i välfärd glider isär mellan olika kommuner, trots skatteutjämning och trots att fattiga kommuner har högre kommunalskatt än rika.
Redan idag ser vi hur kvaliteten i välfärd glider isär mellan olika kommuner, trots skatteutjämning och trots att fattiga kommuner har högre kommunalskatt än rika. Inom skolan ökar skillnaderna i kvalitet mellan stad och landsbygd. Inom äldreomsorgen tyngs fattiga småkommuner av den växande andelen äldre.
En urholkad välfärd i mindre kommuner får effekt på arbetsmarknaden. Utbildning av hög kvalitet och god hälsa leder till att fler kan arbeta. Om kvaliteten på välfärden istället sjunker kommer det bli svårare att rekrytera arbetskraft och svårare få företag att etablera sig.
Som LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström konstaterar i en ny rapport från Arena Idé är breda skattebaser, generell välfärd av hög kvalitet och stora sociala transfereringar också det effektivaste verktyget för att öka jämlikheten. Orsaken är att arbetstagare med låga inkomster får en välfärd som är värd mer i kronor och ören än vad de betalar in i skatt. Det är bra om även skatterna bidrar till ekonomisk utjämning, men det är den offentliga utgiftssidan som skapar den största omfördelningen.
SNS analyserar en rad åtgärder för att klara välfärden i mindre kommuner. Ett av förslagen är att staten ska ta ansvar för mer av verksamheten, däribland genom ett förstatligande av tillsyn och inspektion. Ett annat förslag kommer från LO och går ut på att öka de generella statsbidragen till kommunerna med cirka 30 miljarder kronor per år under perioden 2020 – 2022. Det som förenar dessa två förslag är att staten måste ta ett större ansvar för välfärden.
Den svenska staten har ännu goda finanser. På kort sikt kan det vara lockande att sänka skatterna. Men vad händer när skåpet är tomt? Ett möjligt resultat är skenande skillnader i den kommunala välfärden. Det är en våt dröm för välfärdskapitalister som hoppas att systemet ska kollapsa. En annan möjlig utgång är att skattesänkningarna till sist måste finansieras genom statlig skuldsättning. Den resan har vi varit med om tidigare.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
