Film Mia Engberg är tillbaka med en genreöverskridande film som tar avstamp i hennes ungdomskärlek Vincent, som lever som kriminell i Paris. Uppföljaren till Belleville baby tar ett steg till in i fiktionen och bort från det bildbaserade berättandet.
– Vi lever i en väldigt individualistisk tid samtidigt som våra uttryck blir alltmer strömlinjeformade, säger Mia Engberg, som med sin filmkonst vill inspirera unga filmare att våga hitta sitt eget uttryck.
Det är några dagar innan premiären och vi ses på Triarts kontor i Gamla stan för att prata om Lucky one, som är en fristående uppföljare till Belleville baby (2013). Där Engberg i Belleville baby berättade sin kärlekshistoria med Vincent, genom sina och hans minnen, utvecklar hon i uppföljaren Vincent till en fiktiv karaktär och ger honom en tonårsdotter. Men telefonsamtalen med honom är fortfarande en bärande del i filmen.
– Belleville baby är ungdomen, Lucky one utspelar sig mitt i livet. Det handlar om Vincent i dag och hans relation till sin dotter.
Det var inte klart från början, men under arbetet med de två filmerna kom Mia Engberg fram till att det är en trilogi av filmer hon ska göra.
– Varje gång tänker jag att det här är min sista film. Men så kommer en ny idé. Jag fick den här bilden i mitt huvud av Vincent som kommer hem på morgonen med en blodig hammare i en påse, och serverar frukost till sin dotter. Som en bild av att vi lever i en ganska våldsam tid, men också av skärningspunkten mellan våld och kärlek som finns i varje människa.
I Lucky one vilar kameran i långa stunder på samma fasad eller en regnig bilruta, medan Vincent väntar på någon av de prostituerade kvinnor han har som jobb att vakta. Ibland är rutan helt svart och bara berättarrösten hörs.
– Jag utvecklar en estetik som jag kallar för den visuella tystnaden, som börjar i Belleville baby och som jag kommer utveckla ännu mer i trean. Jag har en idé om att skapa ett utrymme för åskådaren att skapa sina egna inre bilder. Jag tror att människor längtar efter att bli utmanade, säger hon.
Hon pratar om överflödet av bilder i vår kultur; bilder som vill få oss att konsumera och som bygger på stereotypa kvinnoroller, och stereotypa bilder av individualism och hjältemod.
– Vi vadar i en visuell förorening. Som filmskapare kan jag då känna en viss tvekan inför att skapa ännu fler bilder. Jag tror att vi behöver ta ett steg tillbaka och i biografens mörker möta oss själva i en sorts visuell tystnad som är lite mer meditativ.
En annan omvärdering handlar om att gå från att göra renodlade dokumentärer med ett tydligt socialt patos till att vända kameran delvis mot sig själv, men också från säkra svar till en mer prövande hållning.
– Jag kommer ju från aktivismen, och förr skildrade jag min verklighet; jag hade en kompis som dog i aids, jag skildrade förorten där jag växte upp. Men idag har jag blivit en ganska etablerad kulturtant (hon skrattar) och det känns mer problematiskt att söka sig ut i de verkligheterna nu, ur ett maktperspektiv.
– Jag kanske ställer mer frågor om vad det är att vara människa i mina nuvarande filmer. Men de bottnar ju ändå i en politisk idé: de handlar om klass. De handlar också om kön. Bilden av Vincent i filmen kan vara en fråga till den skadliga mansroll han bär upp, säger Mia Engberg.
Vi vadar i en visuell förorening. Som filmskapare kan jag då känna en viss tvekan inför att skapa ännu fler bilder.
I Belleville baby liknar Vincent Mia vid en kolonisatör i ett av deras samtal. I Lucky one ifrågasätter han Mias idé om att ett barn skulle förändra hans situation och kallar det för en klyscha. Mia Engberg säger att hennes ibland naiva frågor till Vincent också är ett sätt att ifrågasätta sig själv.
– Som berättare har jag makt över honom. Han är bara filmens medverkande, men jag vill ändå ge honom makten att ifrågasätta mig i filmen. För det finns olika sätt att se på allting hela tiden. Det är också typiskt den sorts kulturproducerande, vit medelklass jag tillhör att ha synpunkter på hur andra lever sina liv. Det finns något självförhärligande i det, och jag vill synliggöra det i filmen. Det är lätt för mig att säga vad han ska göra, men jag är inte han och jag har inte levt hans erfarenheter.
Att Mia Engberg inte längre är säker på att hennes filmer kan förändra världen, betyder inte att hon gett upp hoppet om en bättre värld.
– Jag ska inte berätta hur det slutar men.. filmen handlar också om befrielse från det vi upplever förslavar oss – men på ett djupare existentiellt plan. Att vi alltid har möjlighet att välja. Och även förlåtelse; om vi inte mäktar med att göra de rätta valen just nu är vi ändå förlåtna. Så jag tycker att det är en ljus film även om han befinner sig i en mörk situation.
Livet som skildras i Lucky one utspelas i en stad, vilket också kanske är det enda stället där den här sortens historia kan äga rum. Det är där den organiserade människohandeln och maffiaverksamheten pågår. Och det är där storstadens ensamhet finns.
– Både flickan och pappan är ganska ensamma på nätterna, när hon är hemma och han sitter i sin bil. När jag skildrade staden ville jag ha hans blick på staden, den här ensamma människans.
Staden kan också ses som ett monument över människan, menar Mia Engberg, som säger att hon ofta tänker på hur städerna kommer att se ut om människan inte överlever klimatförändringarna.
– Staden är ju en plats som människan har byggt för att skydda sig mot det vilda, staden är en plats där allting är skapat av människan. Och det är också därför skogen finns med i filmen som en sorts komplement eller motsatsförhållande till staden.
Medan staden är trygg i att vi känner igen den sortens liv som pågår där är skogen något hotfullt.
Den som har läst Sara Stridsbergs roman Kärlekens antarktis kan hitta gemensamma nämnare i bildspråket, men också i en tematik med döden runt hörnet och frågan om möjligheten att kunna välja något annat, ljusare.
– Jag älskade hennes senaste roman. Hon är också intresserad av samtidens mörker, och manlighetens mörker; utsattheten av att vara flicka i närheten av det här våldet, säger Mia Engberg, som berättar att hon och Stridsberg läste varandras manus före de var färdiga.
– Hela hennes bok är väldigt filmisk, min film är väldigt litterär.
I filmerna om Vincent har minnena och samtalen kring dem en viktig roll. Mia Engberg säger att hon är »besatt« av att försöka konservera tid och att hon redan som liten skrev mycket dagbok.
Staden är en plats som människan har byggt för att skydda sig mot det vilda.
– Det är något med tiden som passerar och att försöka hålla kvar den genom mina filmer på ett eller annat sätt. Mina filmer kommer ju också finnas kvar när jag är borta.
Är minnen en klassfråga? Det berörs ju i filmen hur man minns och vad man minns. Kanske själva nostalgin också; att man antingen stänger av minnen eller bevarar dem som en liten skatt som man kan gå tillbaka till…
– I Belleville baby blir det väldigt tydligt, men också i Lucky one pratar vi om minnen och att han och jag minns olika saker. Jag tror att om man som jag nu lever ett ganska tryggt medelklassliv så kan man ta fasta på de minnen som var vilda och lite farliga, som när vi var i kravaller i olika demonstrationer i Paris. Men för honom är det mer värdefullt att minnas när vi gick på en frusen sjö i Sverige, för det är kanske ett av få minnen av när han hade ett normalt liv.
Medan Mia Engberg, som har gjort filmer i 25 år, numera har en position där hon har lätt att få finansiering för sina filmer och uppmärksamhet i medier, beskriver hon tiderna för kulturskapande överlag som hårdare nu än när hon började filma.
– Det är mycket större ängslighet i dag i filmbranschen. Finansiärer är mer försiktiga, de vill gärna satsa på filmer där de redan vet vad det ska bli. Det är svårare för distributörer att sätta upp den här typen av film på bio. Till och med kulturjournalister har det svårare för de säger att vi kan inte skriva om för smala projekt för då får vi inte tillräckligt mycket läsare, så de måste skriva mer om Melodifestivalen eller vad det nu kan vara. det är den här klickkulturen.
För att vända utvecklingen skulle man behöva återuppliva folkbildningskulturen, menar Mia Engberg. Och lägga mycket pengar på kulturen.
– Jag kommer från ett socialdemokratiskt hem. Förr i tiden var folkbildning en viktig fråga och det tycker jag socialdemokratin har tappat idag, man är genuint ointresserad av kultur på många sätt. Det tror jag är ett stort misstag för då rycker man också undan sin egen väljarbas. När människor inte får någon bildning och utbildning blir de rädda och arga och sen lämnar de socialismen.Så det är en uppmaning till Löfven om han läser den här artikeln – haha!
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
