ledare Vad får en man att slå den kvinna han säger sig älska och har en relation med? Vad får honom att verbalt, psykiskt och fysiskt kränka henne, skada henne? Vad får honom att sparka henne så att hennes ryggkotor går av?
Ingen som har sett dokumentären om artisten Josefin Nilsson på SVT Play kan ha lämnats oberörd. Den beskriver hur hon i slutet på 90-talet befunnit sig i en relation med en man som misshandlade henne. En man som använt så mycket våld mot henne att hennes kropp gått sönder. Reaktionerna på dokumentären har varit starka. Och lika stark som kärleken har varit till Josefin Nilsson, lika starkt har hatet varit till den Dramatenskådespelare som var den pojkvän som misshandlade henne. I sociala medier, i krönikor och på debattsidor har raseriet flödat över vad mannen gjort.
Vreden med sitt medföljande begär av upprättelse och vedergällning är väntad. Det är nog nu. Det har varit nog sedan bägaren rann över under metoo-hösten 2017 och sedan dess är tystnad inget alternativ längre. Men den mediala vreden väcker också en del frågor. Skyms inte strukturproblematiken ännu en gång av personfixeringen? När vi rasat färdigt över den just den här individen, som haft en arbetsgivare och arbetskollegor som hållit honom om ryggen under decennier, vad händer då? Vad gör vi när en enskild våldsman har hudflängts färdigt? Väntar vi in nästa dokumentär eller avslöjande nyhetsartikel om en offentlig person som vi skapar en hashtagg kring?
Det är berättigat med vrede över alla dessa livsöden, låt därför inte Josefin Nilssons berättelse reduceras till en kamp för att en enskild kulturman ska plockas ner.
Det finns gott om praktsvin mitt ibland oss. Vissa har lämnat sitt förflutna och gjort bot och bättring (men tillåts de någonsin gå vidare?), andra har fortsatt, och tillåtits, svina, hota, våldföra sig. ”Tillåtits” är ett nyckelord här. Under hösten 2017 när metoo-vittnesmålen och mobiliseringen var som starkast var det uppenbart att vissa män klarade sig utan att bli offentligt lynchade, trots att ”alla visste” vad de gjort. Klarade de sig undan eftersom den mediala strålkastaren inte kunde täcka alla avslöjanden samtidigt? Eller var det så att dessa skyddades av kollegor, chefer och medier?
Skådespelaren Alexander Karim har i en hyllad debattartikel sagt att han inte kommer att tacka ja till roller i produktioner där ”gubslem och skitstövlar” är med. Men sedan säger han något ännu viktigare – att det inte går att på förhand veta vem som kommer att bete sig hur, men att han kommer att se till att helvetet brakar loss om han ser något. Jag hoppas att många, män som kvinnor, tar efter honom. Arbetsgivaransvaret går inte att överskatta, inte heller civilkuraget.
Dokumentären om Josefin Nilsson är ett vackert och oändligt sorgligt porträtt av en livshistoria som dessvärre många kvinnor delar, den skamliga om att bli utsatt för våld i en nära relation. Det handlar inte bara om konstnärsgenier. Våldet finns överallt, det är klasslöst och det är inte begränsat av ålder. Den senaste siffran från Brottsförebyggande rådet, BRÅ, är att cirka 12 000 misshandelsbrott anmäldes under 2017 där gärningsperson och offer stod i nära relation med varandra. Det är 230 misshandelsbrott i veckan eller 33 varje dag.
Det är berättigat med vrede över alla dessa livsöden, låt därför inte Josefin Nilssons berättelse reduceras till en kamp för att en enskild kulturman ska plockas ner.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
