LEDARE Nyligen arrangerade IF Metall i Göteborg ett seminarium för medlemmar och förtroendevalda i västra Sverige. Diskussionen handlade om hur det ökade utländska ägandet av industrin påverkar villkoren. Svaren var ambivalenta.
Utländska uppköp och investeringar räddar ofta jobb och skapar ekonomiskt utrymme för ny teknik. Samtidigt hamnar företagsledningarna längre bort från de anställda och fackklubbarna. Resultatet blir mindre inflytande och sämre insyn.
De ledande svenska industrikoncernerna har sedan årtionden tillbaka haft en omfattande tillverkning i omvärlden. Störst koncentration av svenska industriföretag utanför Sverige finns i den indiska staden Pune. Utvecklingen har fortsatt. I den nyutkomna antologin Arbete & Välfärd (red Åke Sandberg) skriver arbetslivsforskaren Anders Kjellberg att andelen utlandsanställda i de åttio största svenskägda industrikoncernerna fördubblades mellan 1980 och 2016 och idag uppgår till 658 000.
Men det som IF Metallarna i Göteborg diskuterade var det motsatta, etableringen av utländska företag i Sverige. Även på den punkten redovisar Kjellberg statistik. Mellan 1980 och 2017 ökade antalet anställda i utlandsägda företag i Sverige från 114 000 till 672 000. Mest dramatisk var förändringen inom tillverkningsindustrin där 39 procent av de anställda jobbade för ett utlandsägt företag 2017. Även den trenden har fortsatt. Enligt Dagens Industri köptes 345 svenska företag värda mer än fem miljarder kronor upp av utländska ägare under 2017 och 2018.
En av orsakerna till den pågående köpruschen är den lågt värderade kronan. Till de företag som nyligen gått från svenskt till utländskt ägande hör Ahlsell (teknik), Izettle (betalningssystem) och Capio (vård).
I flera fall finns de utländska industriägarna i Sveriges närhet, som tyska Volkswagens ägande av Scania eller Stora Enso där det finska ägandet dominerar. I andra fall befinner sig ledningarna för de utländska bolagen långt borta, som det japanska Hitachis som äger ABB:s tidigare elnätsverksamhet i Ludvika, det kinesiska Zeijiang Geely Holding Groups som är den största ägaren av Volvo Personvagnar, det ryska Rusal som äger aluminiumfabriken i Sundsvall och oljebolaget Preem som utöver 530 bensinmackar driver raffinaderier i Lysekil och Göteborg och ägs av den etiopiska-saudiska affärsmannen Mohammed Hussein Al-Amoudi.
Överlag har fackklubbarna varit positiva till det utländska ägandet. Alternativet har ofta varit neddragningar. Samtidigt ställer det globaliserade ägandet nya krav på de fackliga organisationerna. När ägarna befinner sig långt borta blir det viktigare med koncernfackligt samarbete över nationsgränserna. Idag råder en notorisk obalans.
Bolagen globaliseras snabbare än de fackliga strukturerna. Så länge ägaren finns i ett annat EU-land kan de anställda åtminstone göra sin röst hörd genom de obligatoriska europeiska företagsråden. Befinner sig ägaren längre bort är det mer problematiskt. Av företag etablerade i Sverige är det hittills bara inom SKF där det finns ett globalt fackligt världsråd.
Globaliseringen har också skapat en dubbelhet när det gäller trygga arbeten. Å ena sidan räddar utländska investeringar jobb. Å andra sidan hamnar makten över de framtida jobben långt från Sverige. Även anläggningar som går med vinst kan plötsligt läggas ner och flyttas till andra länder efter beslut som fattas i Hangzhou, Moskva eller Riyadh.
IF Metall och Unionen har knappast något annat val än att spela det globala spelet (men måste också kritisera den globala kapitalismens maktstrukturer). För att öka tryggheten för de anställda blir det därför allt viktigare med fortlöpande utbildning, ett livslångt lärande. Återkommande höjningar av yrkeskunskaperna är nödvändigt för att de anställda ska vara kvalificerade när ny teknik införs, men också för att de ska kunna hitta nya jobb när globala bolag flyttar produktion.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
