vardagskrönikan Jag står på perrongen i tunnelbanan. Eller har jag redan klivit på vagnen? I morgonrusningens trängsel är det ofta svårt att riktigt avgöra var man själv börjar och slutar.
Det är som scenen i den där gamla filmen Sliding Doors, där livet för Gwyneth Paltrows rollfigur tar helt olika vändningar beroende på om hon hinner med sitt tåg eller missar det. Nu blir jag plötsligt osäker på vilken del av mig själv som faktiskt åker tunnelbana och vilken del av mig som är kvar. Jag känner på mig att det har en avgörande betydelse.
Jag pratar ofta högt för mig själv. Inget speciellt konstigt med det. Ger mig själv goda råd och tips på vägen och ibland några stränga order eller förmaningar. Men på senare tid har en helt annan röst börjat göra sig hörd, en som kaxigt protesterar och sätter ner foten. Strax innan jag kom ned på perrongen stod jag uppe vid tunnelbanespärrarna och rotade runt i min väska efter åkkortet som alltid försvinner och muttrade till mig själv: ”Du måste ju vara en människa med lite mer kontroll!”
Jag överrumplades av det blixtsnabba svaret (från mig själv): ”Det är mycket att begära, Mi”.
Min inre röst har börjat obstruera. Lite ringrostig och nymornad är den och låter mer som en variant av mobil-Siri, men den är ändå klar och tydlig. Den nya rösten är här för att protestera mot alla högt uppställda krav jag har på mig själv. För inom oss alla tycks alltid denna strävan efter perfektion finnas. Det är som om en platonsk idealbild av det egna jaget och tillvaron präglar samtiden. I själva verket har vi, precis som i Platons myt, fastnat i grottans dunkel. Och istället för att vända oss om och se verklighetens sanna natur stirrar vi mot grottväggens projiceringar av idealen och uppfylls av sinnebilden av ljust, fräscht, lyckat, glatt och hälsosamt. Arbetslivet kräver och den inre stressen fyller på.
Inte konstigt att folk dukar under i sjukskrivningar eller downshiftar och flyr undan till landet och en bild av ett enklare liv i samklang med naturen. Det där sistnämnda är dock få förunnat och kräver ett visst startkapital eller en ekonomisk stomme i form av en tvåsamhet där ena parten har en grundinkomst. Men böcker på temat säljer och folk när sina drömmar om att vända allt ryggen, dra ut i världen eller odla sin trädgård. Så även jag. Men jag inser att barnen och jag kommer svälta om vi ska självhushålla. Alla plantor och växter jag har haft ihjäl är bevis nog.
Det sägs att man ska vårda och bejaka sitt inre barn, men här handlar det mer om en vildsint tonåring som vill gå bärsärk.
Jag har dock en plan B. När det blir för mycket brukar jag lägga mig helt platt utsträckt på golvet därhemma. Någonstans mellan köksbordet och frysen eller i pappersinsamlingen ligger jag och begrundar. Hämtar andan. Ingen i familjen bryr sig nämnvärt om det. De fortsätter prata med mig där jag ligger och kliver över eller förbi mig, som vore det ett helt naturligt inslag. Efter en stund brukar jag resa mig upp som om inget hänt. Men en plats att mer storstilat göra upp med alla som helst krav och förväntningar vore till exempel en svagt upplyst plats på de marmorliknande golven i köpcentrat Fältöversten på Östermalm. Golven där ser så svala ut men ger samtidigt bilden av elegans. Där kan man svimma med stil. Folk ska tillströmma och badda min panna och sedan ska kanske någon greve komma förbi och charmeras över denna graciösa kollaps och bjuda mig till sin herrgård och så ska vi leva där lyckliga i alla våra dagar.
Plan C för att hantera inre och yttre stress är istället att helt enkelt gå in i inre exil. Retirera och regrediera. Utan att för den sakens skull vissna och dö. Bara trycka på paus lite och go with the flow. Jag klev av ett karriärståg i den lilla mikrovärlden som skolan utgör, struntade i förstelärartjänst, utvecklingslärartjänst och ledarskap i olika former. Jag lär mig fortfarande väldigt mycket, inte minst om mig själv.
Den inre rösten talar allt högre och tydligare. Det sägs att man ska vårda och bejaka sitt inre barn, men här handlar det mer om en vildsint tonåring som vill gå bärsärk och leka Woodstock med tidigare uppställda normer och självbilder. Livet är kort.
Med medelåldern kommer samtidigt insikter om att väldigt få saker är omistliga, men det som verkligen betyder något är desto värdefullare. Barnen, hälsan, ett hem, ett meningsfullt jobb som får en att vilja gå upp och göra skillnad, vänner, personer som får en att skratta och känna att luften blir varmare och lättare att andas.
Skulle den inre rösten tystna finns alltid Siri att tillgå. Ikväll frågade jag henne om meningen med livet. ”En film” blev svaret. Hon menar säkert Sliding Doors.
Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare. Följ henne här på Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.