ledare För de allra flesta stannar demokratin vid fabriksgrinden eller kontorsdörren. Men det behöver inte vara så.
Formuleringarna svider till. Utvecklingen på Europas arbetsmarknader riskerar att ”förvärra löntagarnas och medborgarna sociala problem”. Författarna till European Trade Union Institutes årliga rapport om villkoren i de olika ländernas arbetsliv, ”Benchmarking Working Europe”, pekar ut fem nyckelfaktorer: hög arbetslöshet (inte minst bland unga), låga löner, växande klyftor, prekära arbetsförhållanden, fattigdom och social utslagning.
Och: ”det är särskilt påtagligt när det gäller digitala plattformar för arbete”.
Vår tids påhuggsekonomi, med oreglerat och oskyddat arbete via appar, skapar en generation av löntagare utan makt över sitt jobb. Det får konsekvenser för samhället i stort.
”Benchmarking Working Europe” visar på ett intressant samband: anställda med lite makt röstar i lägre utsträckning i allmänna val, är mindre intresserade av politik och tycker sig ha lite eller inget inflytande över samhällsutvecklingen.
För som författarna formulerar det: ”vad som händer på jobbet stannar inte på jobbet.”
Klasslinjerna har skarpa konturer. Makten över arbetet är, i bästa fall, är förbehållen den övre medelklassen och överklassen. Somliga kan styra sin tid, eller åtminstone köpa tjänster som frigör tid. För de allra flesta är det omöjligt. Maktlösheten gör något med oss som människor, äter upp självförtroendet och sprider misstro och cynism. Just därför är den så farlig.
En artikel i senaste numret av Jacobin, med rubriken ”A Plan To Win Socialism In America”, vrider och vänder på möjliga vägar för utvidgad makt över arbetet. Det viktigaste exemplet är Rudolf Meidners modell för löntagarfonder i Sverige, som föreslogs 1975, men det finns också färskare förslag. I Storbritannien föreslår Labours skuggregering Inclusive Ownership Funds, IOF, som en konkret metod för att öka löntagarnas ägande och makt över företag med fler än 250 anställda. Även i ETUI-rapporten skissar författarna på hur en demokratisering av arbetslivet – och en återdemokratisering av det offentliga – kan gå till väga.
Det är hoppfullt.
I den ”Den stora omdaningen” från 1944 underkänner den ungersk-amerikanske nationalekonomen Karl Polanyi de ”frikopplade marknaderna” som ett ”naturligt socialt tillstånd”. Slutsatsen är att mänskliga och politiska handlingar möjliggör eller förhindrar en viss utveckling.
Polanyi har något viktigt att berätta för oss – om vår egen tid.
Det är dags att begrava den sjukliga tilltron till marknadskrafternas förtrollning och till de finansiella instrumentet rationalitet. Anledningen är enkel: nyliberalismen har felat mänskligheten.
1976 kallade Olof Palme raden av snabba reformer för att demokratisera arbetslivet “den största spridningen av makt sedan allmän rösträtt”. Men de ambitiösa förhoppningarna om den stora demokratiseringen uteblev. Lagstiftningen räckte inte. Dessutom trängde åttiotalets ideologiska motoffensiv från Svenska Arbetsgivareföreningen tillbaka reformsuget, tankefigurerna lades på hyllan. Samtidigt ligger Utvecklingsavtalet, som är ett verktyg för utökat inflytande på arbetsplatserna, bara och väntar på att tas i bruk.
För de allra flesta stannar demokratin vid fabriksgrinden eller kontorsdörren. Men det behöver inte vara så. Arbetet behöver inte bara vara ett nödvändigt ont på kapitalets villkor. Den demokratiska ideologins kärna är att makt för vanligt folk har ett egenvärde, att ju fler som är med och bestämmer desto jämlikare och friare blir utfallet. Vi har all anledning att ta fasta på det.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
