Den (r)evolutionära sjukförsäkringspolitiken?

Inom välfärdsforskningen har 1980-talet ofta beskrivits som startgropen för en nyliberal era. Det gäller dock inte den svenska sjukförsäkringspolitiken, som istället dominerats av en annan politisk idé. De åtstramningsreformer som många av oss känner till från 00-talets sjukförsäkringspolitik är inte något ideologiskt brott med den svenska välfärdspolitiken, skriver Angelica Börjesson, fil dr. i offentlig förvaltning och forskare inom svensk sjukförsäkringspolitik.

Det finns en paradox inom svensk sjukförsäkringspolitik. Få politikområden är så politiskt laddade. Samtidigt är få områden så ideologiskt homogena. Min forskning kring ämnet de senaste sex åren har behandlat sjukförsäkringssystemets förändring från 1995–2015. Stora förändringar har gjorts. Bland annat har inkomstbortfallsprincipen försvagats, styrningen ändrat form och syftet med försäkringen är idag något annat än för tio år sedan.

Min forskning handlar inte bara om sjukförsäkringen, utan kanske främst om sjukförsäkringspolitiken och den socialpolitiska ideologi som styrt institutionen under denna period. Här ser vi dock en ideologisk progressiv kontinuitet. Både över tid och i aktörer.

Vi har alltså en reformerad sjukförsäkring som idag är en omställningsförsäkring och inte en ren socialförsäkring, men samma ideologi ligger bakom som vid uppbyggnaden. För att se detta, och för att förstå förändringen av sjukförsäkringen som skedde under 00-talet måste vi lägga ett (samtids)historiskt perspektiv.

De studier som behandlat den svenska välfärdsstatens mer restriktiva välfärdspolitik inom olika områden har närmat sig problemställningen utifrån att ett åtstramat trygghetssystem är ett ideologiskt brott mot den sedan länge etablerade generösa socialdemokratiska välfärdsregimen. Det har bland annat hänvisats till att Socialdemokraterna har fått kapitulera inför en högerpolitik, att en försvagad fackföreningsrörelse har gjort att det inte länger finns en motvikt i debatten om restriktioner inom välfärdsstaten eller att nya globala idéer om aktivering eller utanförskap spridit sig från till exempel EU.

Influerad av den vedertagna bilden att den svenska välfärdsstaten anses vara särskilt utmärkande för, och ett synnerligen gott exempel på, en så kallad socialdemokratisk välfärdsregim där utgångspunkten är att förutsättningarna för en åtstramande sjukförsäkringspolitik borde vara förhållandevis låga, närmade även jag mig sjukförsäkringspolitiken med utgångspunkten att 00-talets sjukförsäkringspolitik utgör en avvikelse från den tidigare svenska sjukförsäkringspolitiken. I Sverige skulle då en sådan politik vara synnerligen revolutionär med tanke på den sedan länge institutionaliserade typen av välfärdsregim.

Ur ett klassiskt institutionellt perspektiv borde nämligen universalistiskt utformade system delvis vara självlegitimerande. Delade kostnader för till exempel ett sjukförsäkringssystem solidariskt mellan medborgarna i en välfärdsstat, där även medborgarna upplever att de kan räkna med att erhålla de ersättningar som försäkringen förväntas erbjuda, torde generera ett ökat stöd för systemet över tid.

Den socialdemokratiska välfärdsstaten anses också, inom till exempel maktresursteorin, ha vuxit fram i ett politiskt klimat där förståelsen för ekonomisk utsatthet inte präglats av föreställningar om individuella tillkortakommanden, utan av en syn på alla medborgare som likvärdiga och lika behövande. En central del av en socialdemokratisk välfärdsregim anses vara just att undvika stigmatisering.

Vad som dock uppenbarade sig i mitt forskningsmaterial (som sträcker sig över drygt två decennier och består av arkiverat material från utredningar, debatter, propositioner och intervjuer med politiker, tjänstemän och fackliga företrädare inom sjukförsäkringspolitiken) var att det svenska sjukförsäkringssystemet genom gått en evolutionär snarare än en revolutionär förändring. Och att förklaringen till förändringens inriktning är det svenska välfärdspolitiska idéarvet.

Om staten levererande trygghet och frigjorde individerna från marknadsberoende via generösa ersättningar förväntades en aktiv och produktiv individ.

Inom välfärdsforskningen har 1980-talet ofta beskrivits som startgropen för en nyliberal era. Det gäller dock inte den svenska sjukförsäkringspolitiken, som istället dominerats av en annan politisk idé och som förändrats i ett åtstramande håll mycket senare. Så sent som i början av 1990-talet infördes till exempel förebyggande sjukpenning i Sverige, och stora delar av 1990-talets sjukförsäkringspolitik präglades av ett fokus på individens trygghet och oberoende av marknaden.

Samtidigt fanns det en förväntan om en aktiv, ansvarstagande och moralisk individ. Om staten levererande trygghet och frigjorde individerna från marknadsberoende via generösa ersättningar förväntades en aktiv och produktiv individ.

Den mer åtstramningsinriktade sjukförsäkringspolitiken som även började styra i Sverige fast under 00-talet, och som kulminerande i den borgerliga alliansregeringens tidsgräns för sjukpenning och den så kallade rehabiliteringskedjan, är därmed ett resultat av den idé som präglat den svenska välfärdsstaten sedan decennier: förväntan på en aktiv och ansvarstagande individ även i utsatta situationer, och har sitt idémässiga arv i den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten.

Reformerna på 00-talet, bland annat tidsgränsen för sjukpenning och rehabiliteringskedjan som resulterade i utförsäkringar av ett stort antal personer, är grundade i en ideologisk kärna som fanns på plats långt innan den institutionella omvandlingen under 00-talet, men som modifierats över tid.

Den sjukförsäkringspolitik som växte fram under Socialdemokraternas regeringsinnehav i början av 00-talet och som definitivt övertogs av den efterföljande borgerliga alliansregeringen kan således te sig som revolutionär och radikal, eller åtminstone i anomali med den svenska socialdemokratiska välfärdsstaten, om vi betraktar den ut ett statiskt perspektiv. Sätter vi däremot in den i ett något längre perspektiv kan den istället framstå som evolutionär och som en progressiv kontinuitet av tidigare perioders och regeringars sjukförsäkringspolitik.

Vad som är speciellt med det svenska sjukförsäkringssystemets förändring under 00-talet är framförallt tre saker. Först och främst handlar det om en större institutionell förändring. Såväl medlen mot sjukskrivningar som målen och syftena med sjukförsäkringen som institution i samhället omdefinierades. Denna förändring där såväl medel som mål förändrades inleddes och ägde till stor del rum under en period som, i kontrast till decenniet innan, i flera avseenden uppvisade politisk och ekonomisk stabilitet.

Någon större ekonomisk kris förelåg inte i början av 00-talet, det statsfinansiella läget var inte längre ansträngt och förändringen skedde inte till följd av något större politiskt maktskifte. Förändringarna inleddes under den socialdemokratiska regeringen och fortlöpte under den borgerliga alliansregeringens period.

För det andra; någon tydlig kompromiss eller konflikt präglade inte genomförandet. De flesta dominerande aktörerna inom området var tämligen överens om vad som var problemet med sjukförsäkringen och vilka ändringar som var nödvändiga. Sedan början av 00-talet har flera centrala aktörer inom välfärdsstaten så som fackföreningsrörelsen, välfärdsbyråkratin, socialdemokratin och de borgerliga partierna förespråkat mer kontroll och åtstramningar av sjukförsäkringen. Och någon större opposition från någon av dessa aktörer har inte funnits.

LO var till exempel en av de aktörer som tidigt föreslog en tidsgräns, bra mycket kortare än den av alliansregeringen senare införde tidsgränsen, och menade att sjukförsäkringen passiverade människor och parkerade dem i sjukförsäkringen (LO 2007). Samma formulering återfanns hos en del socialdemokratiska politiker, statliga utredningar ledda av före detta socialdemokratiska ministrar, Försäkringskassan samt borgerliga partier.

För det tredje; idén som bar upp denna förändring och som aktörerna ovan lutade sig mot uppvisar en paradox i sig själv. Idén om den aktive individen som skulle skyddas från beroende av marknaden och civilsamhället av staten kom att bli idén om den passive individen som skulle skyddas från välfärdssystemets hägn, av staten själv och med statens redan befintliga medel.

Vilket är då detta svenska idéarv mer konkret som kan förklara den tämligen homogena politiska uppfattningen om sjukförsäkringen under 00-talet?

Spåren till 00-talets sjukförsäkringspolitik börjar redan vintern 1972 då några politiker introducerar en för tiden revolutionerande vision. En ny idé formuleras som ska göra livet bättre för medborgarna i den svenska välfärdsstaten. Det handlar om att göra medborgarna till oberoende individer, och manifesteras bland annat i familjepolitiken genom att via föräldraförsäkringen i så stor utsträckning som möjligt göra kvinnor ekonomiskt oberoende av sina män vid familjebildning.

De äldre ska inte heller längre vara beroende av sina barn vid ålderdomen, och sjuka, arbetsskadade och arbetslösa ska omfattas av ett trygghetssystem som ska utformas än mer åt ett håll som skapar en god ekonomisk trygghet för individerna och gör dem oberoende av marknaden eller familjen i utsatta ekonomiska situationer (se till exempel Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund 1978).

Olof Palme, dåvarande socialdemokratisk statsminister, sammanfattar 1972 tanken bakom den nya frigörande politiken med orden ”Det gäller att skapa sociala och politiska villkor som gör en oberoende som individ”. Det socialdemokratiska partiprogrammet uttrycker målsättningen med den nya idén på̊ följande sätt:

Sammantaget handlade den nya idén om att frigöra individerna från beroende av varandra och marknaden. Generösa offentliga socialförsäkringar skulle tilldelas varje enskild individ och emancipera individerna från marknaden och andra sociala institutioner som kännetecknades av ojämlikhet och beroende, till exempel den patriarkala familjen och olika välgörenhetsinstitutioner.

Denna emancipatoriska politik har bland annat kommit att kallas för statsindividualismen (Berggren & Trägårdh 2006; Trägårdh 2013) och kan beskrivas som en rörelse mot större individuell frihet med politisk början under 1970-talet. Välfärdspolitiken byggdes då upp kring värden så som individuell trygghet, oberoende, frihet och jämlikhet, men också kring värden som samhällsekonomisk tillväxt och produktivitet.

Samtidigt har det lyfts fram att denna emancipatoriska välfärdsidé har en baksida: individerna har fått stärkta sociala rättigheter (förmåner) via staten, men samtidigt inga individuella rättigheter gentemot staten. Det som individen ska skyddas ifrån har alltid varit marknadens villkor eller att vara ekonomiskt beroende av närstående. Inte staten själv. Om detta är ett problem eller inte kan diskuteras länge och utifrån olika aspekter.

Vad som dock framkommit i min forskning är att den statsindividualistiska emancipatoriska idén delvis är en chimär. Den emancipatoriska välfärdspolitiken som präglat Sverige sedan efterkrigstiden och som framförallt växte fram under 1970-talet bygger på en tydlig reciprocitet. Välfärdstjänster (trygghet och oberoende) ges av staten för att skapa dygdiga (ansvarsfulla, aktiva och produktiva) medborgare.

Denna reciproka politik med latenta förväntningar på individernas beteende fanns som jag nämnde tidigare även i 1990-talets sjukförsäkringspolitik. Då var dock normerna om aktivitet och ansvar förgivettagna och det fanns inga händelser eller kunskapsbilder som direkt motsade denna förväntan på individen. Under 00-talet blev det mer tydligt att det åligger ett vilande ansvar på individerna att tillvarata de möjligheter som samhället, via statens trygghet, ger dem. Statsindividualismens normer ansågs då hotade och detta ledde också till ett åtstramat sjukförsäkringssystem.

Stegvist och med tämligen små medel flyttades tonvikten från de emancipatoriska värdena till de mer disciplinerade normerna från slutet av 1990-talet och under 00-talet. Det som utlöste detta var främst olika experter i form av enmansutredare, ESO och även Försäkringskassans som i utredningar lyfte fram oförklarliga regionala skillnader i sjukfrånvaro och även pekade ut Sverige som ett extremfall i relation till andra länder.

De enda förklaringar som dessa aktörer kunde se var att lokala arbets­marknadsläget resulterat i att sjukskrivning användes som substitut till arbetsmarknadspolitik och att attitydförändringar trissat upp de höga sjuktalen som också varierar geografiskt. Den nya kunskapsbilden om oförklarliga höga sjuktal där regionala skillnader i nyttjande och tillämpning av sjukskrivning pekar på ett moral- och attitydproblem hos befolkningen leder under 00-talet till att policyaktörerna slutar att fokusera på det specifika policyproblemet: ohälsa.

Istället blir po­licyskapande retroaktivt och fokuserat på hur man gjort hittills och således inte ska göra framöver. Sjukförsäkringen som sådan, med dess målgrupp och regeltillämpning, blir det nya policyproblemet.

Anledningen till detta retrospektiva policyskapande och mo­raliserande över sjukförsäkringen och de sjuka står att finna i statsin­dividualismens ideologiska förväntningar. Det finns därmed en förväntan i statsindividualismen att värdena trygghet och oberoende som sjukförsäkringen manifesterar ska leda till aktiva och ansvarstagande medborgare.

Sjuk- och arbetsskadekommittén skrev bland annat under 1990-talet att ansvar förutsätter valmöjligheter och att myndigheters kommandorätt över individer lätt blir kontra­produktiv. Utredningen pekade också på att sjukförsäkringen skulle präglas av kultur byggt på stöd till de självständiga individerna som då under eget ansvar förväntades göra fria val och öka individers benägenhet till att fatta rationella beslut och ta ansvar för beslutens konsekvenser.

I till exempel Socialförsäkringsutredningen, tio år sena­re, var det tydligt att statsindividualismens ideologiska förväntningar och latenta normer om ansvar och aktivitet nu ansågs borttappade och ouppfyllda, och därmed behövdes förstärkas igen. 2006 års socialförsäkringsutrednings särskilda utredare uttryckte till exempel i Ekonomisk debatt att sjukförsäk­ringen präglades av ett individuellt moralproblem och att den svenska arbetsmarknadskulturen var ett stort problem.

I Socialförsäkringsut­redningens slutbetänkande ställer man sig också frågan om beroende av andra (till exempel välfärdsstaten) leder till ängslighet och oföre­tagsamhet och ovilja att anstränga sig. Den nya kunskapsbilden om regionala skillnader som enligt utre­darna inte går att förklara på annat sätt än att attityder till sjukskriv­ning skiljer sig åt över landet vidrör statsindividualismens normer om aktivitet och ansvar och utmanar dess teori/sociala kausalitet om att individer alltid är förnuftsvarelser, starka och aktiva om de slipper exploateras inför marknadskrafterna och istället skyd­das av staten.

Vad som dock händer i mitten av 00-talet då den statsindividualistiska idén inte längre guidar aktörerna är att aktörerna inte helt överger de värden och normer som denna idé är uppbyggd kring. Istället blir de normer och värden som tidigare tagits för givna eller delvis varit latenta aktualiserade och repetitiva. Det sker snarare en evolution av idén.

Annorlunda uttryck skulle man kunna uttrycka det som att den nya idé som kommer att dominera politiken är en moraliserande av den tidigare idéns normer och värden som varit latenta men ändå skapat förväntningar på beteenden, sociala grupper och policys.

Genom att ha studerat hur statsindividualismen faktiskt opererar rent diskursivt, och vad den får för institutionella konsekvenser över tid, framkommer en idé som i sig själv, utan påtryckningar från nyliberala idéströmningar, stora ekonomiska påtryckningar eller strukturella omvandlingar legitimerar en välfärdspolitik som stramar åt medborgarnas sociala rättigheter (förmåner). Just därför skedde de stora förändringarna inom sjukförsäkringssystemet i Sverige i tid då mer exogena faktorer så som ekonomiska kriser eller stora strukturella förändringar som brukar leda till institutionell omvandling inte var närvarande.

Vilka institutionella konsekvenser i sjukförsäkringen har då detta välfärdspolitiska idéarv genererat det senaste decenniet? Vari ligger den mer åtstramande politiken?  På disputationen fick jag en fråga från min opponent som inte lämnar mig någon ro. Svaret jag gav honom lämnar mig inte heller någon frid.

Opponenten frågade sig om det verkligen handlade om en större institutionell förändring av det svenska sjukförsäkringssystemet. Han ställde sedan upp två system mot varandra: det svenska statliga sjukförsäkringssystemet och det vi ofta ser i den anglosaxiska världen. Frågan är talande i sig. Vi är så förblindade av staten och offentliga välfärdssystem att detta i sig ses som en garant för att något skifte inte skett.

Mitt svar löd: vad spelar det för roll för medborgarna om det är staten eller marknaden som är huvudman om systemet ändå kräver allt mer exploatering mot marknaden? Jag förespråkar inte på något sätt ett privatiserat sjukförsäkringssystem. Det skulle säkerligen leda till sämre skydd, premiedifferentieringar och så vidare. Men vi måste kunna prata om att större institutionella och politiska förändringar sker utan att det måste vara ett helt igenom nyliberalt systemskifte.

Visserligen är en nyliberal politik något som inte nödvändigtvis måste innefatta en hög grad av privatisering och en svag stat. Tvärtom har flera forskare visat att staten är nyliberalismens förlängda arm. Men jag vill påstå att vi inte heller ska stirra oss blinda på den nyliberala idéströmningen som kriterium för att ett systemskifte har skett inom välfärdsinstitutionerna.

Idag förekommer ofta argumentet att sjukförsäkringen inte är en yrkesförsäkring. Ledande personer på området försöker på ett pedagogiskt sätt i radio och andra forum förklara detta för ”gemene man”. Men faktum är att det just är det som varit syftet med sjukförsäkringen fram till slutet av 1990-talet: att skydda individers etablerade position på arbetsmarknaden.

En bärande princip i sjukförsäkringen är inkomstbortfallsprincipen som innebär att försäkringen ska täcka förlorad inkomst och inte vara en grundersättning som endast täcker det nödvändigaste. En socialförsäkring byggd på inkomstbortfallsprincipen ger de försäkrade en ersättning som är relativ i förhållande till inkomsten på en nivå som säkerställer att individen till största del behåller sin ekonomiska status vid till exempel sjukskrivning eller frånvaro på grund av arbetsskada.

Inkomstbortfallsprincipen i sjukförsäkringen har varit ett medel för att uppnå ett av sjukförsäkringens mål; att upprätthålla ett skydd för etablerad position (Stendahl 2015). Skydd av etablerad position kan liknas vid ett äganderättsliknande besittningsskydd till en social position, det vill säga att skillnaden mellan att erhålla lön (att vara i arbete) och att erhålla ersättning (att vara sjukskriven) inte ska vara stor (Christensen 1996; 1997; 2000; Stendahl 2015).

Inkomstbortfallsprincipen bör därmed uppfattas som ett medel för att uppnå målet om skydd av etablerad social position, vilket i sin tur syftar till att uppnå och upprätthålla det mer djupgående värdebaserade syftet att skapa stabilitet och förutsebarhet i en livssituation för dem som genom arbete uppnått denna status – helt enkelt att skydda individerna från beroende av marknaden och leverera trygghet.

Inkomstbortfallsprincipen är mer omfattande än den sjukpenningsgrundande inkomsten; det vill säga ersättningsnivåerna. För att inkomstbortfallsprincipen ska generera skydd för etablerad position ska inte bara nivån på ersättningen, utan även tiden för ersättningen samt omfattningen på krav på omställning beaktas (Stendahl 2015).

Rehabiliteringskedjan och tidsgränsen ledde till att en stor del av de som tidigare varit försäkrade av sjukförsäkringen blev utförsäkrade.

Det svenska sjukförsäkringssystemet har byggt och bygger på en ersättningsnivå enligt standardtryggheten där ersättningen baseras på lön och inte en grundtrygghet. Inkomstbortfallsprincipen kan dock sättas ur spel och försvagas trots att ersättningsnivån fortfarande baseras på standardtrygghet om förändringar istället görs rörande kriterier för rätt till ersättning eller i tiden som ersättningen betalas ut.

Rehabiliteringskedjan och tidsgränsen ledde till att en stor del av de som tidigare varit försäkrade av sjukförsäkringen blev utförsäkrade eller betraktades som arbetslösa och istället kom att försäkras av arbetslöshetsförsäkringen och därmed tvingades att stå till arbetsmarknadens förfogande.

Rehabiliteringskedjans införande innebar till exempel att individerna behövde ställa om sin position på arbetsmarknaden obeaktat lön, utbildning och erfarenhet för att ha rätt till ersättning. Dessutom har de förändringar som gjorts av arbetsförmåga-begreppet när det gäller rätten till ersättningen försvagat skyddet av etablerad position genom framförallt borttagandet av möjligheten att vid bedömningen av arbetsförmågan beakta särskilda skäl, utöver sjukdom (ålder, bosättningsförhållanden, utbildning, tidigare verksamhet och andra liknande förhållanden).

Även de skärpta tidskraven att efter 90 dagars sjukskrivning pröva individens arbetsförmåga i relation till en omplacering på arbetsplatsen, och efter 180 dagar mot hela arbetsmarknaden, kan sägas ha inneburit ett steg bort från syftet skydd av etablerad position och marknadsberoende (Stendahl 2015).

Sammantaget har således styrkan i inkomstbortfallsprincipen försvagats, vilket varit en princip som präglat de svenska socialförsäkringarna sedan en mycket lång tid tillbaka (Stendahl 2015). Detta innebär i samma stund att skyddet av individens etablerade sociala position på arbetsmarknaden har ersatts av målet att verka för att omdefiniera den enskildes position och göra individer mindre beroende av sjukförsäkringen.

Vi bör vara försiktiga med att friskriva det traditionellt svenska politiska idéarvet från ansvar när det gäller restriktioner inom välfärden. Allt är inte ett resultat av en nyliberal ideologi.

Ett nytt syfte i och med målen att uppmuntra individen att omdefiniera sin etablerade sociala position på arbetsmarknaden och verka för att restarbetsförmåga tillvaratas istället för arbetsoförmåga återupprättas är också att verka för omställning av de sjuka på arbetsmarknaden. Sjukförsäkringen har därmed mer kommit att bli en omställningsförsäkring, likt arbetslöshetsförsäkringen, än en socialförsäkring som ska skydda individerna från att behöva stå till marknadens förfogande vid sjukdom.

Huruvida detta är ett lämpligt sätt att strukturera en sjukförsäkring på kan man ha delade meningar om. Det är dock på inget sätt självklart, helt naturligt eller givet att sjukförsäkringen ska verka för omställning och inte skydda social position på arbetsmarknaden. Detta är nämligen något nytt. Om inte detta bör betrakta som en institutionell förändring så är frågan när en sådan egentligen sker.

Istället för att endast fokusera på huvudmannaskapet eller finansieringen bör vi titta på vad som är och har varit sjukförsäkringens mål och syfte, över tid. Bara för att systemet fortfarande är offentligt, med staten som både huvudman och finansiär är detta ingen garant för ett generöst välfärdssystem.

Om vi hela tiden likställer institutionell förändring inom välfärden med privatisering, lägre ersättningsnivåer och mindre täckningsgrad missar vi medborgarperspektivet. Vi bör vara försiktiga med att friskriva det traditionellt svenska politiska idéarvet från ansvar när det gäller restriktioner inom välfärden. Allt är inte ett resultat av en nyliberal ideologi.

Referenser:

Berggren, Henrik & Lars Trägårdh (2015) Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige. Stockholm: Norstedts.

Christensen, Anna (1996) ”Skydd för etablerad position – ett normativt grundmönster”, TfR, 04/1996, ss. 519–574.

Christensen, Anna (1997) ”Normativa grundmönster i socialrätten”, Retfaerd, 20 (78), ss. 69–79.

Christensen, Anna (2000) ”Protection of the Established Position. A Basic Normative Pattern”, Scandinavian Studies in Law, Vol 40, ss. 285–324.

Landsorganisationen i Sverige, LO (2007) Sjukas rätt till stöd: En idéskrift om morgondagens sjukförsäkring. Stockholm: Landsorganisationen i Sverige.

Nationalekonomiska Föreningens förhandlingar (2007) “Behöver socialförsäkringarna reformeras?” i Ekonomisk debatt, nr 4 2007, årgång 32

Stendahl, Sara (2015) ”Social otrygghet som värde – Den nya incitamentsbaserade sjukförsäkringen”, Tidsskrift for Rettsvitensklap (03–04), ss. 296–332.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (1978) Familjen i framtiden: En socialistisk familjepolitik.

Trägårdh, Lars (2013) ”Individens ställning i det framtida välfärdssamhället” i Strömbäck, Jesper (red.) Framtidens utmaningar i det nya Sverige. Stockholm: 8tto.

***

Följ Arena Essä på Facebook