Män ska sluta slå, och helst aldrig börja

ledare Regeringen fortsätter att visa sin goda vilja att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Men det finns mycket kvar att göra.

Det är utmärkt att Sveriges regering fortsätter visa sin goda vilja att bekämpa ett av våra stora samhällsproblem, mäns våld mot kvinnor. I vårändringsbudgeten har 45 miljoner kronor lagts på detta fundamentala jämställdhetsarbete. Pengarna ska gå till Nationellt Centrum för Kvinnofrid vid Uppsala universitet för att höja kunskapen om våld i nära relationer.

Det ska också satsas på att förebygga destruktiva maskulinitetsnormer och på arbetet med att få män som utövar våld att upphöra med det. Dessutom ska 40 öronmärkta miljoner gå till kvinno- och tjejjourverksamhet, varav en majoritet av jourerna som får bidrag arbetar med hedersrelaterat våld.

Sverige kan gott klappa sig själv på axeln över det gedigna politiska jämställdhetsarbete som gjorts under lång tid för att motverka våld mot kvinnor. Även internationellt sett har vi ögonen på oss och vi får både ros och ris för vårt arbete. 2014 trädde Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen) i kraft för Sveriges del. I januari presenterades en rapport om Sveriges arbete med våld mot kvinnor, gjord av granskningsorganet för konventionen, GREVIO.

Samer, romer och kvinnliga missbrukare lyfts särskilt som utsatta grupper som inte får adekvat hjälp av samhället.

I rapporten rosas Sverige för synen på våld mot kvinnor som en grundläggande utmaning för jämställdhet och vi hyllas också som ett jämställdhetspolitiskt föregångsland. Bland annat lyfts 1998 års kvinnofridsreform, brottsrubriceringen grov kvinnofridskränkning och 2018 års sexualbrottslagstiftning som baseras på frivillighet (samtyckeslagen) som särskilt goda exempel på jämställdhetspolitik.

Men Sverige får också ris. Av de 41 rekommendationer som GREVIO ger i rapporten är ett antal av sådan art att de kräver omedelbara åtgärder. Det gäller inte minst det undermåliga arbetet med kvinnor som tillhör nationella minoriteter, kvinnor med funktionsnedsättning och kvinnliga migranter. Samer, romer och kvinnliga missbrukare lyfts särskilt som utsatta grupper som inte får adekvat hjälp av samhället. Annan allvarlig kritik är bristen på samordnade insatser för de våldsutsatta kvinnorna samt en akut uppmaning att förstärka kapaciteten för polisens utredningsarbete vid våldtäkt och våld i nära relation.

Det finns med andra ord mycket kvar att göra. Och det behövs många och olika slags akuta och förebyggande insatser för att män ska sluta slå, och helst aldrig börja. Länsstyrelsen har bett författaren Jonas Hassen Khemiri att skriva en novell inom ramen för deras projekt ”Välj att sluta”, en telefonlinje för den som vill förändra ett kontrollerande eller våldsamt beteende. ”Sista måltiden” publicerades för några dagar sedan och är en novell med mannens, förövarens, blick, om en make och far som tycker att han gör allting rätt och som inte förstår varför hans fru strax ska lämna honom. ”Har jag nånsin slagit dig?” frågar han och glömmer alla gånger han kontrollerat henne, begränsat hennes liv, avskärmat henne och sett till att han är den enda hon har.

Vi kan bara hoppas att litteratur som denna påverkar, men vi vet att satsningar på jämställdhetspolitiken definitivt gör det.