Söndagskrönikan Varför kan patienten läsa sin journal men inte läkaren? Varför står det faxapparater på sjukhusen? Dagens Arenas krönikör Fanny Nilsson frågar sig vad digitaliseringen av vården egentligen betyder.
Jag stirrar på faxen. Jag gör det förvånansvärt ofta. Att faxa är en av de mest konfliktskapande uppgifterna på mitt jobb. Trots att det är tydligt delegerat vem som äger uppgiften blir det ofta jag som står där. Frustrationen över att vi befattar oss med denna 80-talsmaskin ligger som en våt filt över sjukhusavdelningen.
Har Kry en fax? En av mina patienter har fått en behandling av vårdappen och har hamnat på sjukhus, möjligtvis på grund av en biverkan. Jag vill berätta det för doktorn på Kry, som ska följa upp behandligen, men jag vet inte hur. Vi har inte deras faxnummer. Vi har inte samma journalsystem.
Man hör allt oftare folk prata om digitaliseringen. Snart blir läkarna överflödiga, snart kommer vård skötas av artificiell intelligens. Kry framhålls som framtiden. Men för mig, patienten och faxen är de där och då snarare ett problem.
För en tid sedan var jag på ett seminarie om framtidens ekonomiska politik. Det var tunga namn på talarlistan. De visade grafer och procentsatser; Maastrichtskuld, ankare, överskottsmål. Ur den torra analysen av det finanspolitiska ramverket framträdde något oväntat. Panelen var rörande överens: Pengarna till välfärden räcker inte. Och det kommer inte räcka.
Herregud. Alla kommuntanter och regiongubbar som enträget tjatar om mer pengar hade rätt. Sveriges kommuner och landstings (SKL) larmrapporter stämmer. Här står några av landets tyngsta ekonomer och rakt av håller med. De verkade till och med uppriktigt oroliga.
Kurvorna de visade var chockerande. En allt äldre befolkning har större behov av omsorg och sjukvård – även om vi blir friskare och lever längre. Redan idag är välfärden underfinansierad och med dagens politik kommer underskotten bara öka. Vad är lösningen?
Clas Olsson, generaldirektör på Ekonomistyrningsverket, medgav att situationen är svår men greppade ändå det magiska ordet. Digitalisering. Även Urban Hansson Brusewitz, generaldirektör för Konjunkturinstitutet, landade i detsamma. Digitaliseringen kommer att frigöra resurserna. Den kommer att rädda oss.
En som verkligen älskar digitalisering är Daniel Forslund (L), biträdande regionråd i Stockholm. I Daniels flöden ser man hur han träffar med tech-bolag, går på ”innovationsledningsutbildning” och idogt försvarar läkarapparna. Daniel Forslund är en av de ansvariga politikerna för 1177-skandalen, den största informationsläckan av patientdata någonsin.
Ett av de största problemen för oss som jobbar i vården är att vi inte har samma journalsystem. Men detta tycker Daniel Forslund är bra. I en artikel i Dagens samhälles temanummer om digital vård menar Forslund att vi måste ha konkurrens för att få utveckling och att ”det vore farligt för vården” om vi hade ett enhetligt system i landet.
Det är verklighetsfrånvänt. Vad som är farligt är att vi inte vet vad våra kollegor på andra enheter håller på med. Vi vet inte vilka mediciner patienten tar. Vad undersökningar och blodprover visade. Det leder till oöverskattliga mängder dubbelundersökningar och farliga felbehandlingar. Ofta vet inte patienten heller, men ibland kan hen vara behjälplig genom att logga in på Vårdguiden. Patienten kan numera läsa sina egna journaler, till större utsträckning än vad läkaren kan.
Just nu pågår en massiv upphandling i Stockholm av ett nytt journalsystem. Men att alla sjukhus och vårdcentraler ska ingå är inte ett krav, ens i samma stad. Stockholm är landets största experimentlåda för privat och avreglerad vård. Ett av akutsjukhusen, Capio St Göran, är privat och har därför ett eget system. För andra vårdgivare är vad som pågår inne på St Göran ett svart informationshål.
Det är därför jag står och faxar journalkopior.
Daniel Forslunds digitaliseringsprojekt går inte ut på att lösa det här. Han är såld på idén om fler företag på den digitala vårdmarknaden, alternativet är ju ”farligt”. Digitaliseringsivrarnas våta dröm tecknas i tankesmedjan Timbros artikel ”Nätläkare är bara början”, som Forslund delat i sitt flöde. ”AI-läkare kommer ha tillgång till all världens medicinska kunskap och finnas tillgängliga gratis, hur mycket du vill, dygnet runt.” får vi veta. Vi ska ha olika ”wearables”, klockor med AI som ska koppla vårt DNA till realtidsdata och påminna oss om vårt ”behov av en viss vitamin”.
Jag tänker på de skenande kurvorna från ekonomiseminariet. På människorna bakom, de gamla och sjuka. De som har vitaminbrist för att undersköterskan inte har tid att sätta sig ner och mata. Vi vet varför så många äldre saknar D-vitamin, det behöver en AI inte berätta. Det är för att det inte finns tillräckligt med personal för att låta de komma ut i solen.
Hur digitaliserar man hemtjänsten? Den största befolkningsökningen sker nu i gruppen över 80 år. Om tio år är 80-plussarna femtio procent fler än idag. Vem ska ta hand om dem? En app eller?
Jag är ingen teknisk bakåtsträvare. Men jag står med fötterna i verkligheten. Digitalisering är en metod, det är inte målet. Våra politiker måste angripa de verkliga problemen vården har, inte hänföras av menlösa teknikgadgets. Vi vill samordnas, inte fragmentiseras i olika företag. Vi behöver inte appar, start-ups och idiotinnovationer. Vi behöver läsbara journaler och riktig patientsäkerhet.
Men framför allt behöver vi fler kollegor. Sjuksköterskor, vårdplatser, äldreboenden. Det kommer att kosta pengar. Det inser alla. Kommer med tech-företagen i Silicon Valley, riskkapitalisternas läkarappar och digitaliseringen verkligen frigöra de resurserna?
Ni kan faxa mig då.
Fanny Nilsson är fristående skribent och arbetar som underläkare
Uppdatering: Daniel Forslund har inkommit med en replik. Den kan du läsa här.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
