ekonomi Hon förutsåg finanskrisen två år innan den bröt ut. Nu är hon rådgivare åt Jeremy Corbyn och aktuellt med en ny bok om hur en Green new deal ska finansieras. »Allt är möjligt – det är vår intelligens som sätter gränser«, säger Ann Pettifor.
Ann Pettifor är på Sverige-besök några dagar, inbjuden av tankesmedjan Katalys. På schemat finns inbokade seminarier och intervjuer på temat grön omställning och problemen med storbanker och det ekonomiska systemet. Bland annat har hon debatterat hur utlåning bör regleras med nätverket Positiva pengar. Hennes bok Produktionen av pengar har nyss kommit ut på svenska.
Hur kom det sig att du blev intresserad av ekonomisk politik och finanssystemet?
– Jag ledde en kampanj kallad Jubilee 2000 i Storbritannien i slutet av 1990-talet, som kämpade för att avskriva de fattigaste ländernas skulder. Jag är från Afrika från början och jag var väldigt bekymrad över att många av länderna där hade så höga skulder som de aldrig skulle lyckas betala av. Vi lyckades övertyga IMF, Världsbanken och The Paris club* att skriva av skulder till ett värde av 100 miljarder dollars i nominellt värde, ägda av de 34 av de fattigaste länderna.
– Efter det här försökte jag förstå varför de fattiga länderna hade fått så höga utlandsskulder efter 1970-talet, när de tidigare knappt hade några skulder alls. Jag började titta på hur den internationella finansiella arkitekturen ser ut och hur det finansiella systemet hade avreglerats och började skapa enormt stora krediter – både i form av offentliga och privata skulder. Det var väldigt svårt att hitta skolböcker i ekonomi som förklarade hur pengar skapas. Vi vet sedan 1600-talet hur det går till och vi har haft ekonomer som Keynes och Schumpeter, som har förstått det ekonomiska systemet, men det är kunskap som försvinner och som vi måste återvinna gång på gång.
Själv kallar hon sig självlärd inom ekonomi, bland annat genom uppdrag som rådgivare åt Nigerias regering och tre år på New economics foundation. Tack vare boken där hon förutsåg krisen har hon i dag mer att göra än någonsin: »Jag borde vara pensionär och tar hand om mina barnbarn«, säger hon.
Hur kom det sig att du förutsåg krisen?
– När jag arbetade med de fattigaste länderna hade jag tittat på förhållandet mellan deras inkomster och skulder. Med tanke på det ekonomiska läget i de här länderna oroade jag mig över deras möjligheter att kunna betala av i hårdvaluta på skulder som växte över tid, särskilt beroende på ränta på ränta-effekten. Det här gjorde att jag började titta på skulder i anglo-amerikanska länder, och jag insåg att deras skulder i förhållande till inkomster var mycket högre än för de fattiga länderna och att risken för en kris därför var väldigt hög.
– Det var min analys, men jag var inte var ensam om det här. Chefsekonomen på Bank for international settlements (BIS) var också oroad över de höga skulderna, men han utsattes för hemsk press för de rapporter där han varnade för riskerna i systemet. Det fanns fler ekonomer och också en del spekulerare, i synnerhet på Goldman Sachs, som insåg att systemet skulle krascha och spekulerade mot att det skulle hända. Men eftersom det rådde en sådan eufori och för att så många människor tjänade så mycket pengar på höjden av finanskrisen, ignorerades vi och behandlades med ett visst förakt
– Inför att min bok skulle komma ut i oktober 2006 insisterade min förläggare på att jag skulle kalla boken The coming first world debt crisis, och jag argumenterade att det skulle vara inaktuellt när den kom ut. Men jag hade fel. Det betyder att man kan förutse en krasch, men det är svårare att säga när det ska ske.
Hur väl kunde du förutse vad som skulle utlösa krisen?
– Jag visste inte vad den utlösande faktorn skulle vara, jag föreslog flera tänkbara alternativ. En sak jag skrev om var att oljepriset skulle stiga så mycket så länder inte skulle ha råd att importera olja. Det jag visste vara att de stora obalanserna fanns i de anglo-amerikanska ekonomierna, inte bara Storbritannien och USA, utan också Australien, och jag slogs av att det inte fanns så stora skulder på den privata sidan i många europeiska länder.
– Ingen förutsåg the subprime-lånen skulle bli en utlösande faktor. Men om man ser att det finns stora obalanser, måste man som centralbank, tillsynsmyndighet eller politiker göra vad som krävs för att återställa balansen.
Vad handlar din bok Produktionen av pengar om?
– Boken bygger på idén att försöka förstå hur pengar produceras, var de kommer ifrån och hur de hanteras eller inte hanteras. Den förklarar att alla pengar börjar sin existens som kredit, och kommersiella banker och centralbanker kan skapa krediter av luft. Det är bra, för när personer och företag ber om lån, skapas pengar som injiceras i ekonomin och skapar inkomster, besparingar och depositioner. Så det är lån som skapar besparingar – det är inte besparingar som används för att finansiera utlåning.
– När en bank lånar ut pengar innebär det inte bara att man skriver siffror på en dator, även om man gör det också, utan också att utlånaren får en säkerhet i form av en tillgång, plus att låntagaren måste lova att betala tillbaka genom att skriva under ett kontrakt som skyddas av rättsväsendet.
Att länder som Sverige inte ger ut statspapper, och att en skuldkris gör att varken företag eller vanliga människor investerar, förvärra det hela.
– Det här med att skapa pengar är å ena sidan en allmän nyttighet, i likhet med renhållningssystemet. Å andra sidan; när det är privata aktörer som skapar kredit finns risk att de skenar iväg och skapar för mycket kredit och inte investerar den i produktiva aktiviteter som kan skapa nya inkomster för att återbetala skulderna. Då får vi alltför stora skulder, vilket leder till obalanser, volatilitet och att systemet till slut spricker. På samma sätt som vi styr renhållningssystemet måste vi statligt styra vårt monetära system, vi kan inte lita på privata aktörer. Men istället för att vara en tjänare av den reala ekonomin har finanssystemet blivit härskaren över den reala ekonomin.
–Vi behöver mindre spekulativa tillgångar och mindre kapital som handlar om att placera pengar baserat på var men bedömer att värdet kommer att öka mest. Att kasta pengarna på fastigheter i dyra städer skapar inflation, vilket ligger bakom att priserna har skjutit i höjden både i Stockholm och i London.
– Istället borde regeringar säga till banker att om ni vill ha en licens måste ni garantera att er utlåning går till investeringar som används för att skapa arbetstillfällen. När den privata sektorn tillåtits agera fritt, kan banker sätta en högre ränta som gör att det tar längre tid innan skulderna betalas av. Där här är vad Keynes argumenterade för; att räntan måste styras av myndigheter för att behålla den på en låg nivå.
Vad mer har bidragit till de skenande bostadspriserna i Sverige – förutom stor efterfrågan?
– Traditionellt förklarar ekonomer de skenande priserna med att det finns brist på bostäder i kombination med en hög efterfrågan. Jag håller inte med om den analysen. Det finns såklart en brist, men det finns också ett överskott av kredit – som har lett till att priserna har gått upp – och det beror på kvantitativa lättnader**. Centralbanken kan skapa pengar för makroekonomin, för stora institutioner, men de kan bara göra det i utbyte mot tillgångar. Och det som QE (kvantitativa lättnader) har gjort är att spä på prisökningen på tillgångar, till exempel bostäder, medan priserna i den reala ekonomin, löner, produkter och service inte har påverkats.
Begreppet Green new deal har populariserats av den amerikanska demokratiska kongressledamoten Alexandria Ocasio Cortéz. Men redan 2006 skrev Ann Pettifor med några andra en rapport där de argumenterade för en stor omdaning av ekonomin för att klara klimatmålen.
Nu när frågan åter är het, kommer snart en ny bok ut av Pettifor, som handlar just om hur en Green new deal kan finansieras.
– Min analys är att summan vi behöver är väldigt hög. OECD menar att vi behöver 62 biljoner dollar, vissa hävdar att det handlar 90 biljoner, för att ställa om till en fossilfri ekonomi. Det är inte summor som vi har på banken – men däremot kan vi skapa de pengarna, men vi måste göra det på ett sätt som gör det hållbart. För mig innebär det att skapa arbetstillfällen och investera lokalt. Vi behöver lära oss att vara mer självförsörjande – till exempel odla gröna bönor istället för att importera dem från Kenya. Vi ska använda arbetstillfällen för att skapa utbildning och omvårdnad, och bli kreativa.
– Vi har möjlighet att göra den här omställningen inom vårt nuvarande ekonomiska system. De möjliga begränsningar som finns är ekologiska, men också psykologiska – jag är inte säker på att vi är tillräckligt intelligenta för att sköta den här omställningen.
I den här omställningen är det viktigt att värna nationalstaters ekonomi för att medborgarna ska kunna kräva ansvar för politiska beslut, säger Ann Pettifor.
Men för att ett enskilt land ska kunna gå före och införa en nationell grön omställning, krävs först en reglering av den nuvarande fria rörligheten för kapital.
– Vi har tillåtit företag som Amazon och Google att flytta sina pengar fritt och undgå skatt. Det systemet måste få ett slut för att vi ska kunna påbörja en omställning. Att reglera kapitalets rörlighet över gränser är en helt nödvändigt för att kunna ställa om ekonomin och ekosystemet.
Ann Pettifor beskriver de regleringar som har gjorts av finanssektorn sedan finanskrisen 2008 som marginella och att det snarast blivit enklare att bedriva bankverksamhet sedan dess eftersom regeringar har utökat sina garantier om banker går omkull. Vad beror det på att politiker inte har reglerat hårdare?
– En del av svaret är att Wall Street har stora pengar i sina fickor och mutade tillsynsmyndigheterna. Den andra delen av svaret är att ekonomerna som arbetade med det här inte förstod inte systemet vilket gjorde det svårt att reglera. En tredje orsak är att politiker och allmänheten inte förstod vad som hände. Misslyckandet med att förstå frågan både politiskt och akademiskt gjorde att vi inte lyckades hantera det här.
– Det har mixtrats lite i marginalerna med villkoren för storbankerna. Resultatet är att allt mer verksamhet har flyttat till skuggbanksystemet. Vi vet att tillsynsmyndigheterna vet att de inte vet vad som händer i den sektorn. Och vi vet att stora investerare som Blackrock – som förvaltar 6 ½ biljoner dollar av våra pensions och besparingar – inte kan sätta in sina pengar på en storbank, för det skulle vara för riskabelt. Så de måste hitta andra sätta att skydda värdet av sina pengar över tid. Så de har blivit ett slags banker: de byter sina pengar från pensionsfonder mot obligationer, som de får av de som behöver låna pengar. Så de är en aktör i skuggbanksystemet.
Varför kan Blackrock inte sätta sina pengar i en storbank?
– Försök sätta in 6 ½ biljoner dollar på en bank. Vad kommer hända? Vi vet att staten garanterar insättningar till en viss gräns, men om man hamnar i trubbel som Swedbank och myndigheter stänger ned banken, då är du i trubbel. Jag tycker inte att det borde finnas en privat institution som förvaltar 6 1 /2 biljoner dollar av världens besparingar, men det är redan så.
– Pengar har inget värde! Det man vill göra är att omvandla pengar till tillgångar som ger inkomster. Om man investerar i fastigheter kan man få både värdet av tillgången och inkomst varje månad om man hyr ut den. Man vill gärna investera i statsobligationer som ger avkastning år för år. Problemet är att på grund av åtstramningspolitik och att staten drar ned på investeringar rådet det brist på säkra tillgångar. Därför flödar pengar från statspapper, in i konst, fastigheter och travhästar och höjer priserna på dem. Det finns ingenstans för alla dessa pengar att ta vägen. Att länder som Sverige inte ger ut statspapper, och att en skuldkris gör att varken företag eller vanliga människor investerar, förvärra det hela. Det genererar inga inkomster; ekonomin krymper, priser faller. Det gör att Riksbanken inte kan höja räntan.
– Sammantaget ger det här förutsättningar för en kris – deflation, svag ekonomi, låga löneökningar, som gör att människor inte har tillräckligt med pengar för att återbetala sina skulder. Åtstramningar förvärrar obalanser. Jag hör ekonomer i USA och övriga världen skrika på Europa: ni måste börja investera! Främst riktar de sig till Tyskland, men uppmaningen gäller också Sverige. Åtstramningsideologin här är farlig.
Vad vill du uppnå med din roll som rådgivare åt Labour-partiet?
– Jag ger råd om Green new deal. De lyssnar inte alltid på mina råd, men Corbyn anlitade mig väldigt tidigt som rådgivare. Det är goda nyheter att partiet har omgett sig med flera bra ekonomiska rådgivare, för Labour har historiskt sett inte visat så mycket intresse för debatten kring ekonomisk policy.
*En grupp av stora långivande länder som försöker hitta hållbara lösningar på de låntagande ländernas problem att betala av sina skulder. Källa: Wikipedia
** Kvantitativa lättnader är när centralbanker köper upp tillgångar i staten och företag, i försök att stimulera ekonomin.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
