Ny roll för skogen i klimatpolitiken

debatt Att lyckas sjösätta en lagstiftning som driver fram olika sätt att fånga in och låsa koldioxid – i marken, i träden, i träkonstruktioner, i berggrunden – blir en av de viktigaste uppgifterna för Europaparlamentet, skriver Magnus Nilsson. 

I slutet av 2018 publicerade EU-kommissionen sitt förslag till långsiktig klimatstrategi – En ren jord för alla. I förslaget beskrivs hur Parisavtalets mål om att försöka begränsa den globala temperaturökningen till 1,5 °C över förindustriell nivå ska kunna omsättas till konkreta åtgärder. Utgångspunkten är den rapport där FN:s klimatpanel IPCC analyserar vad 1,5-gradersscenariot kräver. Slutsatsen är att EU måste uppnå klimatneutralitet senast 2050.

Ska detta mål kunna nås räcker det, enligt Kommissionen, inte med att vi minskar utsläppen. Vi måste dessutom utveckla system som samlar in och lagrar koldioxid, bland annat i landskapet:

”Kolsänkor är lika viktiga som minskade utsläpp. Att bibehålla och förstärka den naturliga kolsänka som utgörs av skogar, mark och jordbruksområden och kustnära våtmarker är avgörande för att strategin ska bli framgångsrik.”

På lång sikt finns det sannolikt möjligheter att i stor skala dränera atmosfären på koldioxid genom så kallad BECCS, Bio Energy Carbon Capture and Storage, som innebär att man eldar biomassa och sedan i berggrunden lagrar den koldioxid som bildats. För att under de närmaste decennierna kunna hålla nere koldioxidhalten och temperaturökningen är vi däremot hänvisade till de kolsänkor naturen erbjuder.

Idag finns vare sig på nationell eller europeisk nivå någon lagstiftning eller några som helst incitament som uppmuntrar eller ens reglerar naturens kolsänkor. Detta är dock på väg att ändras, och förändringarna pekar fram emot en helt ny roll för skogen i klimatpolitiken.

För att maximera skogens klimatnytta bör så mycket koldioxid som möjligt låsas i levande eller död ved, i marken eller i långlivade träprodukter.

EUs regeringar och Europaparlamentet har under de senaste 2–3 åren helrenoverat EU:s klimatlagstiftning, bland annat som en följd av Parisavtalet. I en rapport för tankesmedjan Arena idé – ”EU, Sverige och klimatet. En guide för politiker och andra till EU:s nya klimatlagstiftning” – beskriver och analyserar jag den nya lagstiftningen.

Man kan konstatera att reglerna skärps på alla håll och kanter. Den nya lagstiftningen innebär bland annat att utgivningen av nya utsläppsrätter upphör 2057. I princip blir det därefter förbjudet för de verksamheter som omfattas – tung industri, större energianläggningar och flyget – att släppa ut koldioxid.

Den principiellt viktigaste nyheten gäller dock skogens och landskapets roll i klimatarbetet där den nya ”LULUCF”-förordningen (Land-Use, Land-Use Change and Forestry) från och med 2021 ålägger varje EU-land att i landskapet och i träprodukter lagra in mera koldioxid än vad som plockas ut vid skogsavverkning och jordbruk, eller som läcker från utdikade våtmarker etc.

Hittills har den dominerande uppfattningen varit att skogens och skogsbrukets viktigaste bidrag i klimatarbetet är att leverera så mycket virke för energiutvinning som möjligt för att ersätta fossila bränslen. Men när fossilbränsleanvändningen inom några decennier således förbjuds leder en ökad användning av bioenergi inte till minskade utsläpp utan riskerar tvärtom att öka läckaget av koldioxid till atmosfären.

Så länge ett träd lever och växer lagras koldioxid in i stam, grenar och rötter, i viss mån även i marken. När trädet huggs ned upphör inlagringen, och istället startar en motsatt process, som slutar med att cellulosan i trädet brinner upp eller på annat sätt åter bryts ned till koldioxid och vatten.

För att maximera skogens klimatnytta bör därför så mycket koldioxid som möjligt låsas i levande eller död ved, i marken eller i långlivade träprodukter. Tvärtemot den gängse uppfattningen är därför, i varje fall i frånvaro av fungerande BECCS, ett minskat virkesuttag antagligen ett av de mest effektiva sätten att begränsa klimatförändringarna.

I EU:s nuvarande regelverk är incitament som uppmuntrar användning av bioenergi starka. Nu krävs minst lika starka incitament som stimulerar koldioxidinlagring i landskapet, i långlivade träkonstruktioner men också för BECCS. Markägare måste också uppmuntras att hejda kolläckaget från de utdikade våtmarker (som idag läcker lika mycket koldioxid som våra bilar släpper ut!).

Att (i samspel med Kommissionen och EU-ländernas regeringar) lyckas sjösätta en lagstiftning som driver fram olika sätt att fånga in och låsa koldioxid – i marken, i träden, i träkonstruktioner, i berggrunden – blir en av de viktigaste uppgifterna för Europaparlamentet under den kommande mandatperioden. Med tanke på de betydande ekonomiska intressen som är inblandade riskerar omvärderingen av skogens roll i klimatpolitiken att bli en smärtsam process inte minst i vår eget land.

Magnus Nilsson, miljökonsult och forskare.
Författare till ”EU, Sverige och klimatet. En guide för politiker och andra om EUs nya klimatpolitik” (Arena idé 2019)