Den moderata kärnkraftspaniken

ledare Kärnkraften är ingen lösning på klimatfrågan, utan en återvändsgränd som riskerar försena den nödvändiga stora klimatomställningen. Att inte se problemen med ny kärnkraft tyder på desperation och ekonomisk naivitet.

Allt oftare hör man statsvetare gissa att Ulf Kristersson och moderaterna i takt med de svikande opinionssiffrorna kommer att drabbas av panik.

Men den paniken är faktiskt redan fullt märkbar, när moderaterna i sin budget med KD och SD drar ner på bidragen till solpaneler, trots att 13 000 hushåll väntar på besked. Istället vill Kristersson öka subventionerna av en jättedyr fortsatt kärnkraftsutbyggnad.

Medborgarna som vill ta ansvar i klimatfrågan är alltså inte lika viktiga som att smeka kärnkraftsindustrin medhårs.  Men det är en industri i kris.

I exempelvis Storbritannien har kärnkraften stora problem. Två av åtta gamla, slitna reaktorer har tillfälligt fått stängas för översyn. Det har snabbt betytt 12 procent mindre el. Nya stopp befaras, förluster som måste ersättas av fossilproducerad el.

Samtidigt har Hitachi och Toshiba backat ur planer på att bygga nya reaktorer i Storbritannien.  Det synliggör att om man vill ha ny kärnkraft så tar det en väldig tid, med skenande kostnader, minst dubbelt så dyrt som ny vind- eller solkraft.

En kostsam stor utbyggnad av elnätet är mer akut än forskning om nya reaktortyper.

Finlands femte kärnreaktor, Olkiluoto 3, var i kommersiell drift 13 år efter byggstart och blev 36 miljarder kronor dyrare än beräknat.

Sverige har aldrig haft ett så stort elöverskott som idag.  Vill vi ändå satsa på kärnkraft riskerar det också att bli ett finansiellt slukhål, som omöjliggör andra stora investeringar, som är nödvändiga för klimatomställningen, till exempel fossilfria transportsystem och en säkrare försörjning av vatten.

En kostsam stor utbyggnad av elnätet är också mer akut än forskning om nya reaktortyper.

Klimatfrågan gör att vi inte heller kan vänta de 15-20 år som förmodligen krävs innan vi ser robusta resultat av en sådan forskning. Den tiden och de pengarna kan bättre utnyttjas till att bygga ut sol- och vindkraft.

Till detta avfallsfrågan. Även om fjärde generationens kärnkraft enligt forskarna inte skulle resultera i lika mycket avfall som de gamla, finns fortfarande inget säkert slutförvar av de 370 000 ton radioaktiva rester som de senaste 60 åren producerats i världen.

Här hemma har miljödomstolen och strålsäkerhetsmyndigheten olika meningar om de kopparrör som föreslagits är säkra nog för att rymma det svenska avfallet.

Även om Ulf Kristerssons dröm om nya kärnkraftverk är orealistisk, måste ändå massor av skattepengar brännas av för att hitta ett slutförvar för vårt gamla avfall, ett förvar som ska kunna klara 100 000 år.

Hur man än vrider och vänder på det, är kärnkraften ingen lösning på klimatfrågan, utan en återvändsgränd, som riskerar försena den nödvändiga stora klimatomställningen.

Att inte se problemen med ny kärnkraft tyder på en moderat desperation och en ekonomisk naivitet, som strider mot Ulf Kristerssons tal om att det behövs ”fler vuxna i rummet”.  Med tanke på Greta Thunberg och andra unga, som insett hur bråttom det är, kanske det rentav visar att det behövs fler barn i rummet.