Värna EU:s sociala pelare och skydda kollektivavtalen

LEDARE Den svenska arbetarrörelsen har intagit en rimlig hållning till EU:s sociala pelare. Å ena sidan bör Sverige stödja regleringar som stärker de europeiska arbetstagarnas rättigheter. Å andra sidan bör Sverige värna den svenska modellen där parterna har ett stort utrymme att bestämma.

EU:s sociala pelare kan liknas vid ett icke bindande uttalande. I dokumentet finns 20 principer som handlar om bättre arbets- och levnadsvillkor. Tanken är att riktlinjerna ska omsättas i konkret EU-politik. Hittills har EU bland annat beslutat om hårdare gränsvärden för cancerogena ämnen och rekommendationer för att bryta långtidsarbetslöshet. Ett annat initiativ är arbetsvillkorsdirektivet, som bland annat ger anställda rätt att i förväg få information om arbetstider och löner.

En ständig avvägning är vad som ska beslutas av EU och av de enskilda medlemsländerna. EU:s sysselsättningskommissionär Marianne Thyssen har ambitionen att skapa en minimistandard för den europeiska arbetsmarknaden. När det råder fri rörlighet för företag och arbetskraft behövs regler för att motverka social dumpning.

Sverige och de övriga nordiska länderna skiljer sig emellertid från stora delar av övriga EU. Den fackliga organisationsgraden är högre (även om den sjunkit också i Norden) och många täcks av kollektivavtal (i Sverige omfattas 89 procent av de anställda). Detta har skapat förutsättningar för att ge arbetsmarknadens parter ett stort utrymme att reglera arbetsmarknaden genom avtal.

Moderaterna och den europeiska högern har gång på gång visat att de helst vill underminera de anställdas rättigheter.

I andra EU-länder, där den fackliga organisationsgraden är lägre och där färre täcks av kollektivavtal, anser många att bindande lagstiftning är det viktigaste verktyget för att skapa ett drägligare arbetsliv. Arbetarrörelsen på kontinenten och Europafacket kräver därför fler EU-lagar. Även många kristdemokrater stödjer den linjen, däribland kommissionären Thyssen. Ett konkret sådant förslag är att EU borde besluta om minimilöner. Så snart sådana förslag dyker upp kräver dock företrädare för svensk arbetarrörelse att medlemsländer ska kunna slippa lagstadgade minimilöner om fackliga organisationer och arbetsgivare kan komma överens.

Den springande punkten, som svensk och nordisk arbetarrörelse värnar, är att arbetsmarknadens parter ska ses som autonoma med rätt att sluta kollektivavtal som inte kan överprövas av EU-domstolen. Vid flera tillfällen har svenska EU-parlamentariker och ministrar försvarat den positionen.

Den svenska arbetarrörelsens strategi är med andra ord dubbel. Det behövs ett starkare socialt skydd för anställda inom EU. Att inte driva en sådan linje vore att lämna många av EU:s arbetstagare i sticket. Samtidigt måste Sverige och de nordiska länderna kräva skrivningar som garanterar parternas ställning och som skyddar kollektivavtalens autonomi.

I den politiska debatten går framför allt Moderaterna till attack och hävdar att den sociala pelaren hotar den nordiska modellen. Partiet håller dock tyst om att de nordiska länderna fått igenom undantag vid konkreta beslut som skyddar möjligheten att reglera genom kollektivavtal. Moderaterna och den europeiska högern har gång på gång visat att de helst vill underminera de anställdas rättigheter. Då är det enkelt att kräva så lite reglering som möjligt.

Konflikten om den sociala pelaren går mellan vänster och höger, men också delvis mellan väst och öst. Flera av regeringarna i Östeuropa vill inte att EU lägger sig i arbetsmarknaden utan vill fritt kunna konkurrera om investeringar och jobb. Det bör dock inte vara tillåtet att konkurrera med vilka medel som helst, som med odrägliga villkor och farlig arbetsmiljö. Då permanentas arbetsgivares rätt att exploatera arbetskraften.