Bostadskrisen kan inte lösas: ”Alla lever i sina egna bubblor”

REPORTAGE Bostadspolitiken debatteras kanske mer än någonsin. Alla är med på problembilden men ingen är överens om lösningarna. ”Man lever i sina egna bubblor” säger Hans Lind, professor i fastighetsekonomi. Dagens Arena tog tempen på bostadsdebatten.

Vi börjar på ett bostadsseminarium i Stockholm. Bostadsminister Per Bolund (MP) inledde seminariet med att bostadspolitiken nu kan börja utvecklas:

– Det är ett ansträngt läge. Vi har många nya svenskar och vi har andra sociala problem i Sverige också. Men vi har många möjligheter. Enligt SCB byggdes det fyrtiotretusen nya bostäder 2018, det är flest nybyggen sedan 70-talet. Det är en del av lösningen, bygga bort bostadsbristen. Det har varit årtionden av underfinansiering av byggande. Nu har vi ett bra utgångsläge men för lite aktiv politik. ­

Det nya läget menar Per Bolund är det nya politiska landskapet och de tidigare låsningarnas upplösningar.

– Politiken de senaste åren har inte svarat upp mot behoven. Det beklagar jag. Det har varit stora låsningar och folk har suttit i sitt hörn. Nu har vi börjat låsa upp detta, bland annat med januariavtalet och det nya politiska landskapet. Men det hade såklart varit bra med en ännu större uppslutning. Men nu kan vi ha mer aktiv politik, vi har en bra bas att stå på.

Enligt Per Bolund finns det ett antal politiska åtgärder som kan lösa bostadskrisen. Enligt honom är det hyresrätter man bör fokusera på.

– Investeringsstöden för hyresrätter ska vara kvar, för de behövs. Vi har byggt tjugoentusen lägenheter med rimliga hyror, det hade inte gått utan investeringsstöden. Behovet av hem är stort och det är störst behov av hyresrätter. Man ska bygga för alla inte bara för de rika. Den marknaden är mättad. Vi måste bygga för de med stora behov av bostad. Ekonomin och bostadspolitiken går hand i hand. det ska vara ordning och reda i statsfinanserna. Staten kan inte lösa alla problem, vi kan bara möjliggöra lösningar. Jag vill lyfta oss som möjliggörare.

På seminariet var även Kristdemokraternas ekonomisk-politiske talman Jakob Forssmed med. Han håller inte med Per Bolund om att hyresrätterna ska prioriteras, utan den ägda bostaden ska vara i fokus.

– Bostadspolitiken är dysfunktionell. Det ska råda en ägarpolitik. Åtta av tio unga vill äga sitt boende när de kommer ut i arbetslivet. Många drömmer om att få rå sig själva. Ha en trädgård där man kan så och plocka äpplen. Hyresrätter är en fattigdomsfälla. Man betalar till någon annan istället för till sig själv som man gör om man äger sin bostad. Man kan spara mindre pengar om man bor i en hyresrätt, och vi ser att segregationen är störst i dessa bostadsområden.

OECD har enligt både Per Bolund och Jakob Forssmed gett Sverige kritik för hur belånad befolkningen är. Medan Per Bolund tycker att man ska ta detta på allvar menar Jakob Forssmed att det är överdrivet.

– OECD ger Sverige kritik för att vi har höga skulder, men det är överdrivet. Bankerna är de som borde hjälpa till. De borde kunna få ge amorteringsfria perioder till personer som de anser kan betala tillbaka i framtiden. Till exempel en student som utbildar sig till något som i framtiden ger en fast anställning och bra lön. Eller par som väntar barn. Ett tag kommer det vara knapert med föräldraförsäkringen, men de kommer ut i arbetslivet igen och kan då betala tillbaka, säger Forssmed, och fortsätter:

– Att äga sin bostad tidigare i livet minskar antalet blancolån. Ojämlikheten ökar för att för få kan äga sina bostäder, det är mycket dyrare att hyra än att äga. Det är inte bra att de människor som ändå hade kunnat spara pengar får subventioner. Det är bättre att stödja hushåll än att subventionera byggen. Höj bostadsbidragen och gör det tillgängligt för fler.

En vecka senare hölls Bostadsmötet 2019 i Uppsala. Där medverkade en uppsjö framstående forskare, politiker och statsråd under två dagar för att endast prata om bostadspolitik och hur man ska lösa den. Men även där lyste samarbetsviljan med sin frånvaro. Bland annat diskuterades social housing, ett verktyg för att hjälpa de som står allra längst från bostadsmarknaden. Ett system som fördelar bostäder efter behov. En av förespråkarna var forskaren Ingrid Sahlin, enligt henne skulle införandet av social housing underlätta fördelningen av lägenheter och avlasta systemet.

– Vi måste börja prata om social housing. Det är inte samma sak som allmännyttan, för den är inte exklusiv för de med störst behov. Bostäder blir oåtkomliga för fattiga när allmännyttan agerar affärsmässigt. Bostadsköerna är för långa och många lägenheter man kan få via kö är för dyra. Har man problem med inkomst eller liknande så hänvisas man till socialtjänsten och den sekundära bostadsmarknaden. Fler och fler hamnar där och när det blir för dyrt för socialtjänsten så kommer pengarna stramas åt och fler hamnar i hemlöshet.

Ingrid Sahlin menar att myten om att social housing bidrar till sämre boendemiljö inte stämmer.

– Det finns en stigmatisering kring att fördela bostäder efter behov. I en intervjuundersökning framkom att en majoritet var för att ha selektiva insatser, men man ska inte ha social housing. Man är rädd att det bara ska samlas massa fattiga och kriminella i områden. Stora trista hus och dålig uppväxtmiljö för barn. Men Boverket har visat att det inte är så. I Sverige är vi väldigt bra på att bygga bostäder. Allmännyttan är inte ett alternativ och de vill inte vara det heller, de lägenheterna är till för medelklassen.

En som tycker att social housing är fel väg att gå är tankesmedjan Fores vice vd Andreas Bergström. Han menar man ska fokusera på att lösa grundproblemen.

– Man kan inte skylla bostadsproblemen på marknaden. Den är utformad för att fungera. Fokusera på det som orsakar problemen istället för att sätta in social housing. Jag stöter ofta på folk som säger att bostadsmarknaden inte hjälper de fattiga, men det stämmer inte. Marknaden ska vara till för alla. Jämför med andra marknader, som matmarknaden. Där finns varor i alla prisklasser. Du kan klara dig på 700 kronor och du kan spendera tusentals kronor om du vill det. Bostadsmarknaden är speciell, men det är matmarknaden också.

En av anledningarna till att marknaden inte fungerar optimalt menar Andreas Bergström är att människor överkonsumerar lägenheter.

– Alla kanske inte kan bo centralt inne i städer, vi har en bostadsbrist men folk överkonsumerar lägenheter. Det är låg beskattning på det ägda boendet, det gör att priserna skenar iväg och de som vill köpa har inte möjlighet till det. Men när man väl äger boendet är det väldigt billigt. Det är även svårt att bygga på attraktiv mark. Folk vill att det ska byggas men inte just där de själva bor. Det råder en bristande konkurrens och vi har en befolkningstillväxt ingen kunnat förutspå. Attackera grundproblemen, inte marknaden. Fyll inte på med social housing. Minimera antalet som vill ha den typen av bostad istället.

Allmännyttan diskuterades flitigt under Bostadsmötet 2019. Utförsäljning av densamma är något som pågått under en längre tid. En som uppmuntrar den rörelse som nu demonstrerar i Tyskland för att få politiker att köpa tillbaka allmännyttan är Arne Johansson från Husby, Stockholm.

– Jag bor i ett område som köpts upp av internationella riskkapitalister. De riskkapitalister som FN varnat oss för. Det har varit stora protester utanför hyreskontoret. Man sålde ut redan på 1990-talet och sedan dess har området cirkulerat runt mellan långsiktiga ägare, säger Arne Johansson ironiskt och fortsätter:

– Alla har gjort sina klipp och lämnat ett berg efter sig med underhållsbehov. De nuvarande ägarna skriver fint på sin hemsida om vikten av ett trivsamt hem och bra miljöer för barn. Gästerna först säger de. Säg det till hyresgästen som vittnade i SVT om att man är rädd för att öppna fönstret i värmen för att det kan trilla ut. Förvaltningen gjorde en rapport och i den kan man läsa att lägenheterna är i så dåligt skick att det är en hälsorisk. Två av tre lägenheter hade för mycket fukt och mögel. Det fanns legionellabakterier som mörkades av bolaget. Blackstones brukar liknas vid kondoren av fastighetsgamar. De svävar över alla andra och sen tar de andras byten. De skäms inte. På deras hemsida står det att deras grej är buy it fix it sell it.

Jennie Gustafsson är forskare vid Stockholms universitet. Enligt henne är de så kallade renovräkningarna något som satts i system av de internationella bolagen som köper hyresrätter.

– Finansialisering är ett brett begrepp. Det används för att beskriva västerländska ekonomier som präglas av logiker och aktiviteter. Före detta icke-finansiella verksamheter interageras in i de finansiella. I relation till bostadspolitik är det mest slående den svenska befolkningens lånande. Man är beroende av finansiella instrument för att skaffa sig ett boende. Den utvecklingen kan man se bland hyresrätter också. Aktörerna på hyresmarknaden agerar på ett nytt sätt. Man snabbrenoverar lägenheter och höjer sedan hyran med så mycket som 50 procent. Bolagen sätter en större press på allmännyttan som i sin tur försämras gentemot privata hyresvärdar.

Enligt Jennie Gustafsson kringgår dessa bolag regelverk, och använder bruksvärdessystemet för att möjliggöra sina hyresökningar.

– Fastighetsägare kan höja hyran på specifika sätt och det gör Sverige till en attraktiv marknad och ett ställe att etablera sig på för dessa bolag. Besittningsskyddet kan kringgås. I Sverige är vi unika med att ha stora hyresaktörer, inte som i till exempel England där de har landlords som har ett betydligt mindre lägenhetsbestånd. Heimstaden och Viktoria Park gör renoveringarna på rullande rot när det inte finns någon hyresgäst som kan säga nej. Renoveringarna höjer inte bara hyran utan ger en nyckel till en stärkt finansiell position, och bolagen blir en spelare internationellt.

En som följt bostadsdebatten i flera år är professor Hans Lind. Han har forskat i bostads- och fastighetsfrågor sedan 1970-talet, och tror att en anledning till att bostadskrisen inte löser sig är för att vi lever i ett samhälle där alla har sina egna åsikter.

– Vissa menar att det inte ska byggas mer, utan vi ska använda oss av beståndet vi har. Alla andra är med på att det ska byggas mer men hos vem ansvaret ligger är ingen överens om. Det som behövs är ett brett samarbete och att man verkligen sätter sig ner och pratar. De kan prata med varandra på Almedalsveckan om de vill. Frågan är om politikerna orkar efter Januariavtalet. Politiker och forskare är så inlåsta i sina egna tankar och ideologier, därför pratar alla om olika lösningar men inget händer. Man lever i sina egna bubblor.

Enligt Hans Lind råder det tveklöst en bostadskris i Sverige, och tecknen gick att se redan 2006.

– Om man inte kan hitta en etta på ungefär 30 kvadratmeter, med en hyra på max femtusen kronor inom två månader i en förort, då är det enligt mig en bostadskris. Man kan inte ens hitta en etta i andra hand under femtusen kronor. En familj med två inkomster och ett sparande ska kunna köpa sig ett radhus i till exempel Norrtälje, men så ser det inte ut idag. Och detta bara pågår. För tio år sedan kunde du hitta en lägenhet i ett miljonprogram med rimlig hyra. I Stockholm gick det för 20 år sedan. Det är inte orimliga krav man ställer på en lägenhet. Ingen förväntar sig att köpa sitt radhus mitt på Södermalm, men det går inte ens att hitta något i Västerås.

Efter att ha följt debatten i så många år ser Hans Lind inga direkta indikationer på att krisen kommer lösa sig snart.

– Alla skyller på varandra. Forskarna på politikerna, staten på kommunerna, kommunerna på byggbolagen och byggbolagen skyller på konkurrensen. Enligt mig är det riksdag och regering som bör ta tag i det så de sitter på högsta beslutandeposition. Men de vill ju inte röra den kommunala självbestämmelserätten, och kommunerna tycker att statens regelverk är för långsamt. I ett optimalt scenario kan det finnas ett nytt avtal till hösten, men det behövs att man tjatar på dem. Bostadspolitiken måste upp på dagordningen och prioriteras mycket högre.