avtal 2020 Industriavtalets lönemärke har styrt nivåerna på svensk arbetsmarknad sedan länge. Men nu utmanas modellen allt hårdare av andra fackförbund inom LO, och industrifacken försöker nu gjuta olja på vågorna.
Löner och andra villkor på svensk arbetsmarknad styrs sedan mer än 20 år av det så kallade Industriavtalet. Det innebär att parterna inom den svenska exportnäringen har fått rollen som lönenormerande. Det har dock inneburit att lönebildningen inom andra sektorer har fått finna sig i att inte kunna utformas utifrån den egna marknaden. Konstruktionen har därför ifrågasatts allt hårdare av de fackförbund som inte får inflytande i Industriavtalet. Som till exempel konstellationen 6F (Byggnads, Elektrikerna, Fastighetsanställdas Förbund, Målarna och Seko) som gett tankesmedjan Katalys i uppdrag att se över märkets ställning genom en rad rapporter.
Senast ut i detta projekt var ekonomiprofessorn Nils Gottfries som under tisdagen presenterade en rapport över lönemärkets effekter och tillkortakommanden. Hans slutsatser är att det inte längre är självklart vilken sektor som bäst sätter lönenormen.
– Den konkurrensutsatta sektorn känner av konsekvenserna snabbare, men samtidigt finns ett behov av ett märke för hela arbetsmarknaden.
Han påpekade även att Riksbanken sällan har nått sitt inflationsmål, trots att detta mål har varit en av drivkrafterna bakom industriavtalet,
– Det är ju ett faktum vilket innebär att löneökningarna varit för låga, men däremot inte sagt att de varit alltför låga. Sysselsättningen förblev svag även efter 90-talskrisen, och arbetsmarknaden har därmed gynnats av låga löner, särskilt när det gäller sysselsättningen för utrikes födda.
Rapporten presenterades inför en speciellt utvald grupp fackförbundsföreträdare och kommenterades bland annat av LO-ekonomen Thomas Carlén som i grunden ansåg att modellen har fungerat bra.
– Märket kan sägas vara för lågt utifrån inflationsmålet, men inga klara lösningar finns. Ökad löneglidning kan vara en väg, där marknaden får styra mer som inom vissa sifferlösa tjänstemannaavtal. Men det kommer samtidigt leda till ökad lönespridning, vilket vi inte har velat ha. Det kan vara viktigt att låta fler vara med och sätta märket, men det behöver inte betyda högre löneökningar. Det kan bli tvärtom. Och alltför låga löneökningar påverkar produktiviteten, menar jag. Reallöneökningar är källan till ökat välstånd.
Linda Palmetzhofer, förste vice ordförande i Handels, motiverade varför hennes förbund utmanar rådande modell.
– Man måste ifrågasättande rådande läge, för att se om det går att göra förbättringar i dagens modell. Vi ser redan nu att vår metod med kronpåslag istället för procent ger högre märke. Men det kan även finnas andra delar som är intressanta, som till exempel arbetstidsfrågan. Vilken löneökning du får i slutändan avgörs om du arbetar heltid eller inte.
Magnus Pettersson, ordförande i Fastighets, såg dock andra utmaningar med kronpåslag istället för procent med rådande modell.
– Om man som vi gång på gång hamnar i medling där varje ökning räknas in så innebär kronpåslag att andra delar kan försvinna från våra medlemmars avtal. Har du dessutom 25 procents personalomsättning så funkar inte en modell med lokal lönebildning, då krävs ett bra centralt avtal. Så hur ökar vi legitimitet för märket och normeringen? Hemmamarknaden måste ges större inflytande.
If Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä, som har en bärande roll inom Facken inom industrin och därmed Industriavtalet, ville nyansera vem som skapar den hårda lönenormeringen:
– Den hårda normerna som vi beskylls för utgår i själva verket från hela systemet. Samordningen inom facken är en del, men arbetsgivarna är ännu hårdare. De vägrar släppa genom någonting som sticker ut. Plus att Medlingsinstitutets hela uppdrag bygger på att normen ska bibehållas.
Stefan Carlén, chefsekonom på Handels, påpekade att dagens sysselsättningsgrad inte kommer påverkas av låga löner i sig:
– 75 procent av de arbetslösa saknar kompetens för de arbeten som finns att få.
Han menade också att en friare lönesättning kan skapa större löneklyftor:
– Lägger vi oss för lågt kommer det alltid finnas grupper som med marknaden i ryggen kommer att få ut mer.
Vilket fick chefen på Katalys, Daniel Suhonen, att utse vinnarna på en sådan marknad:
– Tjänstemännen har ju ätit som en Gluff-Gluff av löneutrymmet. Det är dags att lyfta upp hur mycket de har dragit iväg, och vilken löneklyfta som finns mellan arbetare och tjänstemän.
Erica Sjölander, kanslichef på Facken inom industrin, protesterade dock stillsamt mot denna bild.
– Vi ser ingen sån skillnad bland våra grupper.
Torbjörn Hagelin, Byggnads avtalssekreterare, tonade ner löneskillnaderna mellan olika grupper och återkom istället till den huvudsakliga anledningen till att de utmanar rådande modell:
– Det vi behöver är ett ökat inflytande och möjlighet till påverkan inom lönebildningen.
Veli-Pekka Säikkälä erkände detta behov.
– Det är det enda rejäla argument ni har, och vi tittar därför på hur vi kan öka inflytandet för andra fackförbund.
Den 11 juni presenterar 6F och Katalys sin slutrapport om hur en ny modell för lönenormeringen kan se ut. Facken inom industrin lär presentera en eventuellt uppdaterad modell i samma veva, och därefter kan avtalsrörelsen ta sin början på riktigt.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
