svensk politik Att samhället ser annorlunda ut beror naturligtvis till viss del på tekniska förändringar och nya internationella betingelser. Men inte bara. Samhället är också hemsnickrat, skriver Carl Tham i en personlig betraktelse.
Jag har något övermodigt kallat detta föredrag för Vändpunkter, i viss mån i anslutning till en bok jag skrev i början på 90-talet. Ibland kan vändpunkter vara tydliga nog och lätta att identifiera men ibland är de gradvisa; man ser kanske först i backspegeln att något har hänt. Ingen som upplevde murens och Sovjetunionens fall och det kalla krigets upplösning kunde tvivla på att det var en vändpunkt; att utvecklingen och historien nu skulle ta en annan riktning. Sådana dramatiska och tydliga vändpunkter finns inte i vår egen historia under de senaste 60 åren.
Mordet på Olof Palme 1986 var en fruktansvärd händelse men ingen ideologisk eller politisk vändpunkt. Ny borgerlig regering 1976 efter över 40 år av socialdemokratiskt styre var en viktig politisk händelse men knappast någon ideologisk-politisk vändpunkt. Den borgerliga regeringen 1991 markerade däremot en vändpunkt även om processen mot marknadsliberalism hade inletts under 80-talet. EU inträdet 1995 är en vändpunkt som haft och har långtgående följder.
Vi som varit med en längre tid vet och ser att den politiska och ideologiska miljön i dagens samhälle är en helt annan än för 40-50 år sedan. Vi lever idag i ett marknadssamhälle. Att samhället ser annorlunda ut beror naturligtvis till viss del på tekniska förändringar och nya internationella betingelser. Men inte bara. Samhället är nu – som tidigare – också hemsnickrat.
I det här anförande har jag valt ut några vändpunkter eller förlopp som jag upplevt och iakttaget, ibland medverkat till, ibland försökt motarbeta. Det här är inte Sveriges politiska historia de senaste 60 åren utan snarare personliga fragment. Kronologin är inte spikrak.
60-talet
60-talet och särskilt dess senare del blev en vändpunkt i förhållande till det sömniga 50-talet; samhällsutvecklingen vreds i ny riktning. Det började sömnigt och grått; det var också en angreppspunkt för en grupp unga liberaler i en bok med samma namn 1961. Jag var inte en av dem men jag läste boken och tyckte att de verkade pigga och begåvade. Boken väckte uppmärksamhet, det var inte vanligt med politiska debattböcker.
Från mitten på 60-talet rullade allt igång. Man kan säga att tiden mer och mer kom att präglas av en politisk aktivism, en övertygelse att samhället kunde och borde ändras genom politiska beslut, att inget var givet eller ödesbundet ofrånkomligt.Att allting skulle kunna bli bättre blev för oss en given konstant, aldrig ifrågasatt.
Den internationella atmosfären var inte god, snarare ond som nästan alltid; över oss svävade hela tiden kärnvapenhotet och de många krigen. Men det hindrade inte aktivism och framtidstro. Att amerikaner och ryssar skulle vara så vansinniga att de ödelade hela mänskligheten kunde vi ändå inte tro.
60-talet blev det kanske mest omvälvande decenniet i svensk utbildningshistoria med tillkomsten av grundskola 1962, nytt gymnasium och fackskola 1964 och ny yrkesutbildning. Efter nästa ett halvt sekel decennier av tvekan och konflikt och med ett in i det sista ursinnigt motstånd från högern som ville inte ge upp sitt bildningsövertag avskaffades den gamla elitskolan och istället fick vi en sammanhållen odifferentierad 9-årig grundskola. Reformen kunde genomföras genom att folkpartiet stödde den (Gunnar Heléns förtjänst). Det var en verklig vändpunkt, ett steg mot framtiden och ett jämlikare samhälle.
Den nya svenska skolan låg väl till i de internationella jämförelser som gjordes på 70- och 80-talen, nästan oslagbar när det gällde läsförståelse för barn och i toppen när det gällde att utjämna de sociala och ekonomiska bakgrundsfaktorernas betydelse för skolresultaten. Allt detta är nu ödelagt genom att skolan satts ut på marknaden där s.k. fritt val och vinstjakt driver på segregation och ökar ojämlikheten i hela skolsystemet. Det är den största sociala katastrof som drabbat Sverige under det senast halvseklet, den kommer få långsiktiga verkningar och den är självvald.
Men jag går händelserna i förväg. Tillbaka till 60-talet. då de stora förändringarna skedde. 1957 var det 6 procent av en årskull som tog studenten, däribland jag, 10 år senare var det 30 procent. Och studenterna strömmade till universiteten: 1960 cirka 40 000 studerande, 1970 110 000 och det bara fortsatte. Det blev en tid av en intensiv reformverksamhet i hela utbildningssystemet. De stora utredningarna avlöste varandra och jag som engagerade mig i kårarbetet och så småningom blev ordförande för Stockholms universitets studentkår konfronterades snabbt med den så kallade utbildningsexplosionens mycket konkreta och handfasta problem. Det var verkligen en vändpunkt mot en stegvis omvandling av samhället.
En förutsättning var den studiesociala reform som beslöts 1965. Det hade ju länge varit den heta studentpolitiska frågan och som SFS, där jag ingick i styrelsen, oavbrutet sysslade med. Det helt centrala med det förslag som Olof Palmes utredning lade fram var att studiemedel skulle ges oavsett föräldrarnas inkomst; studenten blev fri från familjebanden. Det var ett stort framsteg, en betydande vändpunkt. Förslaget var listigt konstruerat, mycket förmånligt för de studerande som fick relativt låga livsinkomster och för vilka lånen annars hade blivit en stor börda. Systemet har gradvis försämrats. Men Sverige är ändå fortfarande dag ett av de få länder där alla som uppfyller kunskapskvalifikationerna kan få studiestöd och där all utbildning är avgiftsfri. Det är verkligen generell välfärdspolitik, hittills orubbad.
Genom att utbildningspolitiken blev min ingång till samhällsfrågorna kom jag att under flera år syssla med de frågorna men min förvåning var ändå stor då jag blev erbjuden att bli utbildnings-och forskningsminister i Ingvar Carlssons ministär 1994. I några avseenden vågar jag säga att jag som sådan bidrog till några vändpunkter, bland annat utbyggnad av högskolan i hela landet och reformerad forskarutbildning.
Mest uppmärksammat blev satsningar för att bryta den faktiska diskrimineringen av kvinnor för högre forskar- och lärartjänster; vid denna tid var 6 procent av alla professorer kvinnor. De insatser som gjordes var blygsamma till omfånget, t.ex.de s.k. Thamprofessurerna, men de gav upphov till en omfattande debatt, stort tumult, allt mycket uppmuntrande. Därmed blev frågan om kvinnorna i akademin en fråga som inte kunde undvikas. Propositionen 1995 blev faktiskt en vändpunkt och idag är kvinnornas andel av professorskåren knappt 30 procent, inte lysande men dock bättre än 6 procent.
Jämställdhet
Jag rullar på nytt tillbaka till det tidiga 60-tal när jag – gåtfullt hur – plötsligt finner mig vara förbundssekreterare i FPU. Mina kvalifikationer för posten var begränsade, min politiska kunskap likaså och jag visste själv inte riktigt varför jag nu ägnade mig åt politiken, istället för, som min kallelse var att bli professor i historia eller möjligen litteraturhistoria. Men som sagt jag tyckte de unga liberaler som jag nu träffade var skarpa, humoristiska och på hugget, och det tilltalade mig.
Den mest uppmärksammade artikeln i Unga Liberaler var utan tvivel Eva Mobergs uppsats, Kvinnans villkorliga frigivning, som tände en väldig debatt. ”Kvinnan har givits fri endast under den outtalade förutsättningen att hon alltjämt ser sin huvuduppgift i att vårda och fostra barnen och skapa deras uppväxtmiljö. Skall kvinnan bli fri måste också mannens roll ändras”. Det var ett budskap som tände de unga liberalerna. Jag slungades snabbt in i en liten grupp som 1964 kom ut med stridsskriften Radikal Familjepolitik. Den obestridlige ledaren här var Gabriel Romanus, sedermera riksdagsman och statsråd.
Våra förslag var verkligen radikala: tonen var liberal- radikalt karsk, med högern som huvudfiende: barnen är inte föräldrarnas egendom, ansvaret för barnens uppväxt och fostran är genom den obligatoriska skolan också samhällets, skillnader mellan personer av samma kön är större än skillnader i genomsnitt mellan könen, en åsikt som ju ännu idag är kontroversiell.
Vi föreslog rakt av avskaffande av sambeskattningen och införande av individuell beskattning. De stora ökningar av skatteinkomsterna som staten och kommunerna skulle få genom att hemmafruarna inte längre subventionerades skulle användas till barnbidrag i olika former och kommunal utbyggnad av daghem och förskolor mm.
Det var häftigt och det var inte att undra på att Bertil Ohlin förklarade att förslagen nog var tänkvärda men kunde genomföras först bort mot sekelskiftet. Men så blev det nu inte, tiden för denna grundläggande reform som var mogen. Efter några år drev också Folkpartiet särbeskattningen – eller individuell beskattning som vi ville kalla det – och efter ytterligare något år hade Centerpartiet ställt sig bakom och till sist gjorde mittenpartierna upp med Palme och socialdemokraterna, även om där fanns betydande tveksamhet. Men Palme förstod att detta var ett nödvändigt och riktigt steg. 1970 kom propositionen.
Henrik Berggren och Lars Trädgårdh skriver i sin bok ”Är svensken människa” att det var 1960-talets radikala liberala ansats som skulle leda till 1970-talets stora familjepolitiska reformer, som var grundläggande för vad de kallar för den svenska statsindividualismen,
Jag tror nog man kan säga att detta var de unga liberalernas mest bestående insats – liksom kampen för fri abort. Vi var självfallet inte ensamma. Grupp 222 som Eva Moberg och Annika Baude skapat betydde mycket, ett nätverk uppkallat efter Annika Baudes husadress, där socialdemokrater och vänsterliberaler , experter och mediafolk diskuterade fram gemensamma strategier för förändringar. Senare kom Grupp 8, också betydelsefull för opinionsbildningen, främst på 70-talet, då alla reformerna kom, daghemsutbyggnad, föräldraförsäkring och annat.
Det gick mycket fort, internationellt unikt tror jag, och drivkrafter var inte bara ideologi, debattskrifter, ökat arbetskraftsbehov utan också politiska kalkyler. Mittenpartierna, folkpartiet och centern, blev mot slutet av 60-talet en progressiv politisk kraft. Från 1966 och framåt hade partierna cirka 30-35 procent av väljarkåren bakom sig och socialdemokratins ledning förstod att det nu gällde att i konkurrens med dessa partier och särskilt folkpartiet fånga in den växande tjänstemanna- och medelklass för vilken kvinnas förvärvsarbete blev allt viktigare. Den konkurrensen drev på reformarbetet.
Olof Palme brukade ibland säga att socialliberalismen är en ömtålig planta som bäst trivs i skyddet av en stark socialdemokrati. Det var inte helt utan fog kanske, roligt men retsamt. Men det var i själva verket ett ömsesidigt beroende. Existensen av ett förhållandevis starkt socialliberalt borgerligt block, progressivt och reforminriktat, gav socialdemokratin ett politiskt utrymme, en möjlighet till uppgörelser och ibland en förutsättning för reformer. Hade inte fp drivit särbeskattning och fått med sig centern hade det inte blivit någon reform då men det gällde även andra frågor.
Idag ser vi hur problematiskt det är för socialdemokratin när det inte längre finns någon progressiv, socialliberal borgerlig kraft. De partier som skämtsamt kallas för mittpartier, centern och liberalerna och som socialdemokraterna nu samverkar med, är ju alls inga mittpartiet utan befinner sig långt ut på högerskalan i alla frågor som har med klass, fördelning och arbetsliv att göra.
Politiken skall styra marknaden
Den ideologiska utgångspunkten vid denna tid, alltså 60 talets slut, och som omfattade alla partier, motvilligt även högern var idén om politikens och folkstyrets överhöghet över ekonomin. De ekonomiska krafterna skulle bäddas in i samhället, inte tvärtom. I praktiken handlade det givetvis om kompromisser mellan kapital, arbete och politik och maktförhållanden kunde luta åt det ena eller andra hållet. Det var blandekonomins gyllene tid.
När Tingsten förkunnade ideologiernas död – liksom bland andra statsvetarna Daniel Bell och Seymour Lipset – tänkte han sig att i de västliga demokratierna hade de ekonomiska framstegen och den sociala utjämningen kommit så långt att de klassiska ideologierna mist sin kraft och faktiska betydelse. De enorma ekonomiska och sociala framstegen hade knäckt både ideologierna och de uppslitande konflikterna – och det var i grunden en bra sak, menade han. Ideologierna måste dö för att demokratin ska leva. En allmän välfärdspolitik som sveper in alla är demokratins grund. Massarbetslöshet kan inte tolereras
Vi som hade förmånen att lära känna Herbert Tingsten och umgås med honom hade många roliga dispyter med honom om just detta, gärna över en manhattan i medelhavets ljus. Herbert var uppsluppet överseende med ungdomens stridslystnad. Men vi var eniga med honom om att det fanns ett brett samförstånd om grunden, om välfärdssamhället och att det var bra. Stridsfrågorna gällde hur det skulle förstärkas och förbättras. Ingen ifrågasatte politikens primat och kraft. Vi – jag – förstod nog inte riktigt klarsynen och den historiska erfarenhet som fanns i hans varningar för ideologiska konfrontationer; den ter sig mycket tydligare nu.
Tingstens bok ”Från idéer till idyll” kom 1966, paradoxalt nog precis på tröskeln till en tid då det tycktes som om ideologierna fått en renässans, att idyllen höll på att spricka upp. Marx och hans efterföljare av olika schatteringar gjorde sitt återintåg på scenen i form av den nya vänstern som ville utmana det rådande samförståndet som förklarades vara en skyddande slöja över klassamhällets verkliga karaktär. Tiden blev plötsligt fylld av larm och konfrontation.
Det var på det hela taget en uppiggande tid, som gav utrymme för klassisk idékritik, polemik och långvariga debattmöten som med den importerade terminologin döptes till ”teach-ins”och som kunde pågå i dygn. Jag och Daniel Tarschys skrev en idékritisk bok om vad vi ansåg vara en nygammal vänster, dvs. egentligen välbekanta marxistiska teser med ett och annat modernistiskt tillägg. (Den nygamla vänstern, 1967, 1969) Den var tämligen munter i tonen och bar onekligen spår av den studentikosa atmosfär som var nyvänsterns miljö. I grunden var den dock allvarlig: vi ansåg det vara en viktig uppgift att blottlägga tankegångarna och försvara demokratin och den reformistiska välfärdsmodellen. Det var just den som var nyvänsterns måltavla. Välfärdssamhället var, hävdade de upproriska, inget annat än ett gigantiskt trick för att i förening med kapitalet hålla arbetarklassen i schack och söva dess revolutionära medvetande.
Socialdemokraternas förräderi var att man förmänskligat kapitalismen, övergivit den socialistiska utopiska drömmen och istället idogt snickrade på välfärdsmodellen. De var strängt taget värre än brukspatroner, folkpartister och andra välkända klassfiender som man åtminstone visste var man hade och inte dolde vad de hade i sinnet.
Daniel och jag hävdade politikens makt mot en vänster vars mål var att avskaffa politiken och den representativa demokratin och ersätta den med ett postrevolutionärt samhälle, där frånvaron av antagonistiska klassmotsättningar skapade harmonisk samklang, en idé som vi ironiskt döpte till ”manchestersocialism”.
I praktiken var vår bok mot vänstern ett försvar för den svenska blandekonomin som den hade skapats av socialdemokratin inom de ramar som det politiska samförståndet medgav. De var ju lite lustigt att det var två liberaler som skrev den enda riktigt genomarbetade attacken mot nyvänstern och egentligen försvarade socialdemokratin. Boken blev en framgång och sålde också bra, inte minst genom att den prisades av Olof Lagercrantz i en stor recension.
Den revolutionära hänförelsen fick som man kunnat förmoda mycket svag uppslutning bland väljarna. I vår bok har vi en affischtext som sammanfattade läget: ”Revolutionärt Massmöte. Lokal Lilla Matsalen”. Någon politisk vändpunkt blev det inte. I 1968 års riksdagsval fick socialdemokraterna egen majoritet.
Men samhällskritiken gick inte spårlöst förbi. Om det var konstruktivt eller inte har diskuterats mycket inte minst i jubileumstider. Jag och Daniel ansåg att samhällskritiken bitvis var nyttig och att uppkäftigheten befriande men att rörelsen i huvudsak var negativ med attackerna på demokratin, fanatismen och förtalet av välfärdssamhället. Jag håller med den store brittiske samtidshistorikern Tony Judt när han säger att den marxistiska vänstern i viss mån bäddade vägen för nyliberalismen genom att man underkände välfärdsreformerna. Efteråt såg jag också tydligare hur dess attacker mot socialdemokraterna gick som hand i handske med den växande borgerliga aggressiviteten under 80-talet.
Det sena 60-talet och början på 70-talet blev en politisk aktivistisk tid, där den snabba tillväxten (rekordåren) både drev fram och blev förutsättningen för reformer inom breda områden, tex miljonprogrammet för bostäder. Politiken hade fortfarande handlingskraft.
Mot slutet av decenniet kom nya frågor in i blickfältet framför allt miljöförstörelsen, avfolkningen av landsbygden och arbetslivets förändringar. 1969 kom Kiruna strejken som skakade socialdemokratin. Det var tiden för vad som kom att kallas för rekordårens baksmälla. Och allt detta sögs också upp av folkpartiet som gick till val 1970 på temat ”Ett mänskligare samhälle”.
De yngre liberaler som nu hade maktpositioner i parti och riksdagsgrupp drev obestridligen partiet åt vänster. Det kom att återspeglas i det nya partiprogram som antogs av landsmötet 1972 och som jag som partisekreterare haft huvudansvaret för. Det hade en klar blandekonomisk och socialliberal profil med huvudteman som fördjupad demokrati, vidgad jämlikhet och social ramhushållning. Marknadsekonomin ger inte automatiskt önskvärda resultat, slogs fast. Den kräver en social styrning, i hela folkets intresse, annars äventyras viktiga välfärdsmål. Vi insåg att de vanliga orden ”lika chanser för alla” var en fras som kamouflerade extremt olika villkor. Skulle den betyda något krävdes stora offentliga insatser. Vi krävde skatt efter bärkraft, hög arvs- och förmögenhetsbeskattning, kamp mot maktkoncentrationen, närdemokrati, företagsdemokrati, jämlikhet, regionalpolitik, internationell solidaritet. Det är som ni hör idag helt bortglömda ord; de finns inte längre i den politiska vokabulären.
Vi fick stimulans från det tyska liberala partiet FDP som vid denna tid verkligen var socialliberalt, en del av den socialliberala koalitionen under Willy Brandt, senare med Helmut Schmidt. Partiet levde på avgrundens rand, dvs den 5 procents spärr som gäller i den tyska författningen, men istället för att då flytta sig högerut gick de i början på 70-talet till vänster. Deras främste ideolog var partisekreteraren Karl Hermann Flach som i märgfulla teser slog fast att liberalismen skulle vara en tredje väg mellan socialism och kapitalism.
Socialismen är latent stalinistisk, hävdade han men kapitalismen är latent fascistisk och måste hållas efter av en stark stat, företagsdemokrati och – haha – löntagarfonder. I arsenalen av förslag ingick alltså inte bara stärkt deltagande för löntagarna i företagens styrelser utan också andel i förmögenhetstillväxten.
Vi i folkpartiet nappade på de tyska liberala förslagen. Partiet drev sedan länge att de anställda skulle ha andel i företagens vinster men nu utvecklades det till ett omfattande förslag efter den tyska modellen. Det hade nog sina poänger som ett alternativ till Meidnerfonderna men det var, måste jag medge, invecklat, få förstod hur det skulle fungera och när hela löntagarfondsdebatten kom svepande blev det svårt för fp att hålla fast vid förslagen.
Världen i Sverige, Sverige i världen
Jag kan inte lämna 60-talet och min egen politiska historia utan att säga några ord om de internationella frågorna, även om det på nytt bryter kronologin.
60-talet blev den tid då världen kom till Sverige och Sverige begav sig ut världen, bortom Europa och det välbekanta.
Det var på många sätt en dramatisk tid. Sharpville 1960, Kubakrisen 1962, morden på Kennedys och Martin Luther King och rasupploppen i USA, Vietnamkriget, kriget mellan Israel och Arabstaterna 1967 och de koloniala krigen i Södra Afrika, Tjeckoslovakien 68 blev en del av den politiska scenen, också här hemma.
Biståndet och stödet till den koloniala frigörelsen och anti- apartheid blev stora temat för oss yngre liberaler och faktiskt också för folkpartiet. Nu låter det självklart men från början var opinionsläget ett annat. Starka krafter inom näringsliv och högern försvarade till exempel apartheid och det fanns en omfattande motvilja mot att ”Sverige skulle lägga sig i”. Men det skedde en svängning, det blev en vändpunkt. Biståndet växte, om än inte i den takt folkpartiet krävde. Stödet till befrielsekampen i Södra Afrika blev svensk politik för lång tid och med tiden blev den politiska enigheten stor även om moderaterna alltid släpade benen efter sig. Men den socialdemokratiska regeringen höll tillbaka sanktioner mot Sydafrika som vi yngre liberaler ivrade för och något försiktigare också folkpartiet. Socialdemokraternas seghet var självfallet inte en ideologisk hållning utan omsorg om svenska industriföretag och banden med fackföreningsrörelsen. Metall – som ju fanns till exempel på SKF i Sydafrika – tillhörde sanktionspolitikens största motståndare.Med tanke på Stefans Löfvens engagemang för vapenexporten kan man onekligen säga att arvet består.
Vi yngre liberaler ville också höja det svenska tonläget mot Portugals kolonialkrig och utesluta Portugal ur Efta. Per Ahlmark, som då var militant vänsterliberal riksdagsman i Första kammaren, krävde i upprepade interpellationer och frågor till handelsminister Gunnar Lange (S) att Sverige skulle verka för att Portugal uteslöts ur EFTA. Lange hade av flera skäl svårt att värja sig mot den skickliga och påläste retorikern Ahlmark. Socialdemokraterna i kammaren blev upprörda och demonstrerade sin motvilja mot den aggressive ungliberalen med farliga åsikter genom att vid ett tillfälle samfällt lämna kammaren.
Det svenska engagemanget för bistånd och stödet till den koloniala frigörelsen blev en viktig del av Folkrörelsesverige och gav Sveriges en internationella identitet som vi liberaler och många med oss var stolta över. Det blev också en del av min livsbana som chef för Sida. 1994, bevistade jag i den egenskapen och som inbjuden gäst den gripande installationen av Mandela som Sydafrikas president och jag skrev om detta senare:
”Bredvid mig sitter generalen Colin Powell, senare Bushs utrikesminister. Han gråter. Vi alla gråter och jublar men samtidigt kan jag inte undvika att tänka på den demokratiska världens svek: i decennier höll man i praktiken apartheidregimen under armarna och Mandela som nu hyllas hade kallats terrorist och kommunist. Jag känner stolthet över Sverige som så envetet och i så många år stött ANC och motståndets olika krafter och en tacksamhet att jag fått vara med i detta arbete och nu fått uppleva befrielsens ögonblick” (Expressen 09/12 2013)
Den hårda svenska kritiken av det amerikanska Vietnamkriget blev naturligtvis också en del i denna profil men den splittrade folkpartiet. Den äldre generationen ville ogärna delta i den hårda kritiken av USA, inte i första hand av hänsyn till Sveriges säkerhetspolitik utan av känslomässiga, snarast historiska skäl. ”Gå hem och läs historia” uppmanade folkpartiledaren Gunnar Helen de unga ungdomsförbundarna någon gång i början på 70-talet i ett upprört ögonblick. Det var inte helt lyckat och det var några av oss numera före detta unga liberaler som skruvade besvärat på oss, särskilt jag som var partisekreterare.
I ett avspänt privat samtal med Gunnar försökte jag övertyga honom om att det faktum att USA räddade Västeuropa undan nazism och kommunism inte kunde legitimera detta fruktansvärda och onödiga krig. Han var nog inte helt övertygad men han var också politiker och förstod vart vinden blåste.
Den aktiva svenska utrikespolitik som utvecklades under Palmes tid på 70-talet fördes i praktiken vidare av de borgerliga regeringarna med Karin Söder och Ola Ullsten som utrikesministrar och präglade också det socialdemokratiska 80-talet.
Vändpunkten kom med murens och Sovjetunionens fall och det kalla krigets slut 1989-90. Det förändrade spelplanen för Sverige och också engagemanget. Bildt tog vid och senare med Göran Persson som ledare ändrades också den socialdemokratiska kursen. Delvis berodde det givetvis på EU medlemskapet men bakom fanns en uppenbar åsiktsförskjutning både inom socialdemokratin och folkpartiet. Några direkta angrepp på den tidigare politikens ljusbärare, Olof Palme, förekom inte men i praktiken gled den svenska politiken iväg från det politiska engagemang och riktning som hade präglat de tidigare årtiondena.
I den ekonomiska globaliseringens och terrorismens tidevarv förtunnades kampen för mänskliga rättigheter. Under alla de år som USA bedrev systematisk tortyr (”enhanced interrogation” som det eufemistiskt kallades precis som Gestapos beryktade ”verschärfte Vernehmungen”) hördes aldrig ett pip av kritik från den svenska regeringen. Tvärtom utlämnade Sverige på CIA:s begäran två egyptier till Egypten och därmed säker tortyr.
Det svenska tigandet gjorde mig mycket upprörd, jag skrev en del och försökte förgäves få utrikesledningen att ta upp frågan. Det förvånade mig att reaktionerna i den svenska offentligheten var så matta men det var kanske just ett utslag av tidsandans krumbukter: nu var det en ny tid, lite tortyr kan nog behövas.
Den nya andan bestod och långt senare skickar den socialdemokratiska regeringen iväg en bugande f.d. talman till de saudiska härskarna, erfarna tortyrmästare, för att i praktiken be om ursäkt för att Margot Wallström kallat landet en diktatur, en självklarhet. Ett verkligt lågvattenmärke för svensk utrikespolitik och svensk självkänsla. Inget får stå i vägen för exportintressena. Att det inte blev ett ramaskri visade hur långt förändringen gått.
En vändpunkt var självfallet den närmast villkorslösa svenska uppslutningen till USA:s krig i Afghanistan. Sverige deltog i praktiken i ett krig utan att detta egentligen klargjordes för de svenska väljarna; det var, hette det, egentligen inte ett krig utan militära insatser för fred, historiskt ingen ovanlig formulering för diverse regimer, kriget som ett medel för fred.
Den svenska säkerhets- och utrikespolitiken har svängt. Det blev delvis ofrånkomligt genom EU inträdet. Men det framtvingade inte självklart att vi så bestämt skulle lägga oss tätt intill USA. Det är onekligen paradoxalt: USA har nu en president som i nästan alla avseenden representerar vad vi är emot eller avskyr– och då lägger vi oss så nära USA säkerhetspolitiskt att det är svårt att urskilja avståndet. Försvarsdoktrinen går nu inte längre ut på att vi skall försöka hålla oss utanför ett krig i Europa utan delta. Det är en stor förändring, som kanske leder till svenskt NATO medlemskap, vilket ju nu också är borgerlighetens linje.
NATO-entusiasmen i detta läger är mer än en säkerhetspolitisk doktrin. Anslutningen skulle vara bekräftelsen på att den svenska särställningen och försöken att vara en fristående röst slutligt krossats. Det är en ideologisk hållning och om socialdemokratin till sist ger upp sitt motstånd och blir överkörd av inre och yttre krafter är det också en bekräftelse på dess totala nederlag som formerande politisk kraft.
Nyliberalismen
Jag återvänder nu till min vacklande kronologi: vi befinner oss nu igen i det 70-tal som gav nya villkor för politiken. Vi vet vad som hände. Nixon sänkte Bretton Woodssystemet som en följd av Vietnamkrigets inflatoriska följder, den keynesianska politiken krackelerade under trycket av oljekrisen och starka inflatoriska rörelser; svensk stål och varvsindustri stod plötsligt inför avgrunden, nya villkor i världsekonomin. Den svenska blandekonomin gungade under påfrestningarna även om den borgerliga regeringen höll fast vid tidigare politik.
Under ytan skedde ideologiska förskjutningar och mot decenniets slut framträdde först Thatcher och sedan Reagan på den internationella scenen. De fick ett särskilt grepp över den politiska fantasin genom sin till synes obönhörliga vägran att kompromissa. Reagan slog ned flygledarstrejken, Thatcher gruvstrejken. De var båda skickliga retoriker, tydliga. En politiker som Thatcher som förklarar att hennes mål är att döda motståndarens ideologi riskerar inte att bli missförstådd. De kom att personifiera den nya politiken, nyliberalismens epok tog vid även om det inte hette så. Det blev Friedrich Hayeks och Milton Friedmans tid; denne Hayek som vi på 60-talet avfärdat närmast som en gestalt från stenåldern, för vilken också ett barnbidrag var ett steg mot Gulag men som nu plötsligt fick Nobelpriset.
Tiden vänder. Den nya högern var lustigt nog som en kopia på 60-talets nygamla vänster, spegelvänd. Precis som sin marxistiska föregångare var den fundamentalistisk, den ville återuppliva de rena marknadsekonomiska tankarna och befria dem från decennier av välfärdsslagg och keynesiansk förgiftning. Precis som nyvänstern gjorde man anspråk på att företräda en vetenskaplig sanning, ekonomerna kallades till tjänst, värderingar förkläddes till vetenskapliga teorier. När Reagan på 80-talet kom att genomföra väldiga omfördelningar till förmån för de rika utropades detta till supply side theory, vars beryktade Lafflerkurvor ville bevisa vad de rika alltid vill höra: alla får det så mycket bättre bara om vi blir ännu rikare.
Den höger som vi yngre liberaler helt felaktigt avskrivet fick ny fart; den eldades på av näringslivet och det nyskapade Timbro och senare inte minst av löntagarfondsdebatten.
Den sociala liberalismen försvagades politiskt i flera val och till sist kastade folkpartiet in handduken och antog ett nytt i stora delar marknadsliberalt partiprogram på landsmötet 1981, ackompanjerat av ett brandtal av PG Gyllenhammar som en tid haussades som ny partiledare.
Jag skrev en lång kritik av detta program i Liberal Debatt där jag hävdade att programförslaget med sina hymner till marknadsekonomin kraftigt underskattade de ekonomiska krafternas betydelse också för det sociala livet och för människors sätt att tänka och reagera. Att samtidigt kräva mer spelrum för marknadskrafterna och mer gemenskap och demokrati i samhället går inte ihop och jag skulle vilja påstå att utvecklingen sedan 1981 har gett mig rätt på den punkten.
Gyllenhammar blev nu inte partiledare, men däremot Bengt Westerberg som profilerade sig som en skicklig marknadsliberal. Programmet och Westerberg blev för mycket för mig och jag lämnade diskret partiet; det blev offentligt först något år senare då jag genom Björn Nilsson fick förklara mitt ställningstagande i Expressen (1984).
Jag skrev då bland annat att det nya folkpartiet tycks vilja reducera fördelningskonflikterna i samhället på klassiskt högermaner till en fråga om människors avund, en avund som ständigt hålls vid liv av det lömska facket. Man tycks inte förstå att marknadskrafterna många gånger skapar de problem som man vill övervinna med nya marknadsdoser. Att enbart vädja till människors naturliga strävan att förbättra sina materiella villkor är inte nog som drivkraft för samhällsutvecklingen; den måste också innefatta solidaritet och förståelse för gemensamma behov. Allt detta var tankar som jag kom att upprepa i många anföranden, artiklar och böcker alltsedan dess.
Den nygamla ekonomiska liberalismen erövrade förbluffande snabbt den allmänna tidsandan under 80-talet och kanske särskilt starkt i Sverige. Den fick god hjälp av näringslivet och Fjärde oktoberrörelsen, av medierna och självfallet ekonomerna som närmast mangrant hängde på.
Men också kulturdebatten fick ny riktning. Välfärdssamhällets institutioner började framställas som moraliskt betänkliga, ja som ett sorts förtryck. Samhället ansågs överreglerat, och många skribenter anknöt till nyvänsterns kritik av den centralistiska staten. Tryggheten gav människorna vad som nu kallades för ”en inlärd hjälplöshet”, dvs vad som tidigare brukade kallas för understödstagaranda. Jan Troells film Sagolandet där Sverige framställs som ett byråkratiskt helvete blev en stor framgång.
Jag erinrar mig att jag såg filmen på Fågel Blå i en särskild visning med många kulturskribenter som jag kände tidigare som vänster; de applåderade nu entusiastiskt. Och mycket riktigt kunde man nu här och var finna tidigare leninister tryggt förankrade i det nyliberala lägret, gärna på någon välbetald bankposition. Kanske inte så konstigt, trots allt. Lenin tänkte sig ju att efter en tid av ofrånkomligt förtryck för att avlägsna de motsträviga skulle kommunismen inträda och statsmakten vittra bort. Milton Friedman ansåg med viss rätt att den kompletta nyliberalismen bara kunde inrättas i auktoritära system som Chile eller Kina; när det väl var gjort skulle marknaderna ta över och därmed också behovet av en stat, annat än rudimentär .
80-talet blev en vändpunkt men utvecklingen var gradvis och inte alltid synlig. I 1985 års valrörelse avvisade socialdemokratin ”systemskifte”men i praktiken rörde sig partiet i en ny riktning. Jag måste medge att när jag, oväntat, 1994 kom tillbaka till politiken, som utbildningsminister, levde jag i föreställningen att partiet och regeringen nu skulle genomföra några viktiga återställare, till exempel när det gällde friskolorna eller bostadspolitiken som ju i praktiken redan avskaffats. Så blev det inte alls, delvis beroende på att regeringens samarbetspartner, centerpartiet, inte var roat av sådana åtgärder men också för att partiets ledning inte ville slå in på den vägen.
Senare, på 90- och 00-talen, kom det hundratals motioner till de många partikongresserna, ofta från partidistrikt, där det krävdes att marknadssystemen främst inom skola och vård skulle avvecklas; krav som regelmässigt avslogs, med mer eller mindre lösliga formuleringar som inte ändrade politiken en millimeter.
Man kan verkligen fundera över hur det kunde komma sig att dessa nyliberala idéer så snabbt kunde få fäste och spridning just i Sverige. Självfallet låg det starka ekonomiska krafter bakom men det räcker inte om förklaring.
Kanske är det så att det var den svenska fanatismen eller likformigheten som slog till. Om detta skrev jag och Daniel Tarschys i vår bok, då med sikte på nyvänsterns dominans i debatten, men som tycks mig lika aktuellt på 80-talet – och nu.
”Sverige är ett så litet land att det inte finns plats för mycket mer än en opinion i taget. Idéutvecklingen är påtagligt kollektiv. I väldiga fågelsvärmar flyger vi från en åsikt till en annan, somliga lite före, andra lite efter, de flesta ungefär samtidigt. Den inbördes övervakningen är intensiv. Att flyga fel är inte tillrådligt.”
Jag har tre frågor.
Hur kunde liberalerna godta att liberalism blev liktydigt med marknadsliberalism?
Hur kunde den europeiska och svenska socialdemokratin lägga ned sitt motstånd mot en samhällsordning som mer och mer dominerades av kapitalet?
Hur kunde både liberaler och socialdemokrater godta att samhället blev ett marknadssamhälle?
Jag har inga riktigt bra svar på dessa frågor. Det är inte heller temat för detta anförande. Men jag tror att svaren kan ge anvisningar eller idéer för framtiden.
Jag var som sagt inte politiskt aktiv perioden 1983-1994 men jag skrev en hel i Expressen, Arbetet och ibland DN och det var ofta kritiska betraktelser över de nya lärorna. Jag skall här bara nämna ett tema som jag ofta skrev om och som ju har nära samband med dagens debatt: demokratin.
Nyliberalismen var i grunden misstänksam mot demokratin och betraktade den närmast som ett nödvändigt ont vars verkningar så långt som möjligt dock skulle minimeras. Politiken hade fått för stor makt, det var grunden för dagens problem och den måste begränsas.
Att ge marknaden så fritt utrymme som möjligt var målet. Men det gällde att komma dit. Huvudgreppet för de nyliberala ideologerna var att avreglera marknaderna men reglera politikens dvs kringskära demokratins makt. Det kunde ske genom att vissa frågor helt fördes bort från den politiska arenan, främst den monetära politiken. Men också den ekonomiska styrning som fortfarande låg i den politiska sfären försågs med diverse svårforcerade spärrar, som det svenska budgettaket eller det tyska förbudet mot skuldsättning, inskrivet i grundlagen. Viktigt var också privatiseringar som förde bort verksamheter från den politiska arenan eller att den kvarvarande offentliga verksamheten styrdes efter marknadsprinciper ungefär som bolag och där ansvariga politiker inte längre är eller anser sig vara ansvariga. På detta har vi som vi alla vet dagligen exempel.
För mig – och vill jag tillägga många forskare – är detta systematiska tillbakaträngande av demokratins verkningskraft en av de viktigaste orsakerna till den försvagning av demokratin vi ser idag och oroas över. Där finns också en del av förklaringen till de högerradikala partiernas relativa framgångar.
I en artikel från 1998 av mig, Ingvar Carlsson och Margot Wallström konstaterade vi:
”Om kapital och marknad dominerar och tränger tillbaka demokratin på snart sagt alla områden, om rikedom och ekonomiska begrepp blir den nära nog ända godtagna måttstocken, då sjunker också tilltron till demokratin. Det är en utveckling som begränsar medborgarskapet mening, eroderar den offentliga sektorns etik och innebörden i begreppet allmännytta.”
Det var ord som tyvärr är än mer aktuella idag.
Den ohämmade marknadsliberalismen gick till sist in i katastrofen,2008, finanskraschen, den största kraschen i finanskapitalismens historia. Till och med dess överguru, Alan Greenspan, tvingades erkänna inför ett kongressutskott: jag hade fel, marknaderna är inte självreglerande. Det var ungefär som om påven förklarat att Gud inte finns. Än värre: det finns inga belägg för att de fria finansmarknaderna under de senaste 30 åren haft någon gynnsam effekt på tillväxten. Snarare motsatsen: de kriser och krascher som fria kapitalmarknader ofrånkomligen leder till medför enorma kostnader och bakslag. Ökade inkomstskillnader leder inte ökade investeringar eller högre sysselsättning; de rikas välstånd sipprar inte ned. Privatisering av till exempel skola och sjukvård har varken ökat effektiviteten eller förbättrat kvaliteten, däremot har ojämlikheten ökat. Utvidgningen av marknaderna exempelvis till miljöområdet med utsläppsrätter har inte hejdat miljöförstöringen. Marknadstänkandet skadar moral och sammanhållningen i samhället. Ekonomisk frihet leder inte till politisk frihet.
Detta var nyliberalismens facit.
Det var många som i likhet med mig trodde att nu, efter denna krasch var det sanningens minut. Nyliberala dogmer skulle skrotas, vi skulle få en ny kurs, demokratin och politiken skulle återupprustas. En vändpunkt kort sagt. Till en början såg det lovande ut men det mesta stannade vid ansatser, och steg för steg tycks systemet och inte minst det finansiella systemet återgått till det vanliga.
Men de politiska följderna av smällen är uppenbara: människor blev rasande och oroliga men besvikna väljare gick inte till socialdemokratin, naturligt nog med tanke på att den europeiska socialdemokratin hade stött det nu kraschade systemet, utan till högern, till Trump, AfD, Le Pen och likasinnade. Eller röstade för Brexit. Decennier av förtal av demokratins kraft har gjort sin verkan. De politiska institutionerna framstår som kraftlösa, elitiska eller korrumperade.
Man kan säga att också detta är en vändpunkt, accentuerad av Trump, och pådriven av migrationen som skapar nya spänningar inom och mellan länder. Vi är i ett ovisst läge men vad vi ser pekar åt fel håll.
De ekonomiska tvångströjorna är kvar och politiken glider inte bara mot höger i största allmänhet utan mot alltmer auktoritära förhållningssätt, värderingar och förslag, naturligtvis särskilt när det gäller brott, polis, försvar och behandling av flyktingar. Och så givetvis övervakning, kontroll och ännu mer övervakning.
Ja, var står vi då idag?
Vart tog hoppets princip vägen? Nästan omärkligt, decennier efter decennier, tycks den stillsamt fördunstat. Människorna har stora förhoppningar om sina liv, men samhället – nej tack, det verkar inte så lovande! Partierna är på något sätt trötta, trötta på väljarna och framför allt trötta på sig själva. Varför kan vi inte komma på något nytt?
Kanske är det ofrånkomligt. Innerst inne känner vi på oss att den europeiska höjdpunkten är passerad. Och så är det ju det där med miljökraven som kommer som en obeveklig kronofogde som hotar ta ifrån oss både bekvämlighet och kära resenöjen.
Men alla dessa och andra malande insikter trängs ned, hos oss själva och i samhället. Vi har ju också accepterat, ja hejat på, att förvandlas från medborgare till kunder och motvilliga skattebetalare. Vi har utan motstånd eller rentav hårda ord funnit oss i att den demokratiska makten (”folket herre i eget hus”) alltmer förtunnats, alltmer snärjts in i självpålagda begräsningar (budgettak, oavsättliga riksbanksdirektörer mm), privatisering och bisarra beställarkonstruktioner och därmed är känslan vida spridd att saker och ting egentligen inte kan påverkas så mycket med val och politik och att politikerna själva tycker det är bra att ansvaret ligger någon annan stans, bortom deras ansvar. Saker och ting inträffar, stort som smått, viktiga saker är misskötta som till exempel järnvägseländet eller sjukvården trots de enorma summor som läggs ned på den. Alla är överens om att det är upprörande att människor och särskilt unga inte kan få en bostad till rimligt kostnad och det kommer genomtänkta förslag hur man skall lösa problemen. Men inget händer.
En gång – efter 1989 – sade vi oss att demokratin hade segrat. Det var sant men nu upplever vi hur tilltron till den demokratiska politiska makten försvagas och blir alltmer uppblandad med en sorts resignation; saker är som de är även om de borde vara annorlunda. Partierna tycks vara överens om att större avvikelser från det rådande tillståndet inte är möjliga. Den kraft som borde vara utmanaren, ifrågasättaren och entusiasten, den reformistiska vänstern, tycks ha tröttnat.
Men det är ju inte ofrånkomligt så.
Jag vill därför sluta – äntligen tycker ni säkert – med en svag förhoppning om att den svenska – och europeiska – socialdemokratin säger sig själv att det var ett historiskt misstag att så okritiskt godta de marknadsliberala idéerna men att vad som då gjordes kan ändras.
Om saker och ting inte fungerar som man trodde de skulle göra måste de förändras; det är reformismens idé. Skol- och vårdmarknaderna kan avvecklas, järnvägseländet kan upphävas, den ekonomiska politiken kan befrias från sina självpålagda tvångströjor och på nytt bli ett redskap för samhällsförändring, arvs- förmögenhets- och fastighetsskatterna kan återinföras etc.
Det komma ta tid, det blir en kamp men det är möjligt. Kommer det ske? Jag vet inte men måste ju medge att det just nu inte ser ljust ut.
Jag vill sluta med några rader av Tony Judt som mot slutet av sitt liv, helt förlamad av ALS, skrev en kampskrift mot marknadsliberalismen (Ill fares the land). Han vädjade till den europeiska socialdemokratin att ompröva sin kurs och lära av det 20 århundradets erfarenheter. ”Efterkrigstidens gynnsamma utveckling var på inget sätt given; det kunde gått annorlunda och mycket illa. Men de ledande politikerna förstod då att det nu gällde att till nästan varje pris undvika den sortens katastrofer som banat väg för kriget och olyckorna.” Det är nu inget fel, menar Judt, att försvara vad som uppnåddes under det 20 århundradet; vi borde vårda dessa framsteg, inte förgöra dem. Det är som vi glömt det 20 seklets erfarenheter om vad som kan hända när ohämmade ekonomiska krafter tar över hela samhället och vilka motkrafter som då föds.
Tack för att ni lyssnat!
***
Ovanstående är ett föredrag som hölls på ABF i Stockholm 22 maj 2019.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
