Kräv förändring för den trampande gigklassen

LEDARE ”Det är jag som är gigekonomin”, förklarar Stephen Lyons och hoppar upp på cykeln för nästa leverans. För några år sedan var han en en framgångsrik finansman, numera jonglerar han fem jobb.

Scenariet är hämtat från ”Years And Years”, en BBC-producerad miniserie som skildrar ett dystopiskt Storbritannien skakat av Brexit, finansiell kollaps och globala krishärdar. Scenen och serien är omskakande och drar idén om den härskande och tjänande klassen till sin spets. Väcker frågan: var ligger makten?

Verklighetens gigjobbare är så vanliga inslag i gatubilden att vi ofta knappt märker av dem. Den som har inkomster, privilegier och bor i landets urbana nav har möjlighet att betala för allt –genast. Mat, tjänster, varor.

I Kalibers granskning av arbetsvillkoren i den nya budbranschen visar reportern hur det går att beställa ett paket bomullspinnar för tolv kronor, med gratis leverans samma kväll. Den som utför jobbet har varken kollektivavtal, försäkring eller en tryggad inkomst.

Ekvationen går inte ihop. För problemet är att det inte finns något gratis, någon i byteskedjan av varor och tjänster plockar upp notan.

Konturerna till det nya klassamhället – där gigklassen gott får nöja sig med smulorna som blir över – manar till handling. Ta strid mot det förbannade privilegiesamhället.

Enligt Egenanställningsföretagens branschorganisation, som ser gigjobb som ”en arbetsskapande lösning på den moderna arbetsmarknaden”, har andelen egenanställda ökat kraftigt. Förklaringen är enkel. Genom att trolla bort arbetsgivaransvaret och kalla gigjobbarna entreprenörer – eller, som i ”Years And Years”, ”livsstilsförbättrare” – knuffas risken och kostnaden över på den som utför tjänsten.

Vittnesmålen om hur gigekonomin förskjuter makten är många. För den som trampar fram längs gatorna för att få ihop en inkomst liknar appen på skärmen alltmer det förra seklets mössan-i-hand-tillvaro. Cykelbud utan försäkringar, garanterad lön, säkra cyklar eller tillgång till lunchrum.

I Finland har kampen för att organisera cykelbud för bättre villkor kommit längre. Det fackliga nätverket Justice 4 Couriers organiserar de som jobbar för bland andra Foodora och Wolt och riktar krav mot arbetsgivare och beslutsfattare. Målet är att anställda faktiskt ska betraktas som anställda.

För att skapa en gigekonomi på löntagarnas villkor krävs en maktanalys av arbetsmarknadens förhållanden och mekanismer. Det räcker inte att skuldbelägga dem som använder tjänsterna. Blicken måste snarare riktas mot ägandet, intresset och strukturerna.

Den ekonomiska politiken under Januariöverenskommelsen, via dubblerade rut-avdrag och skrivningar om ”moderniserad arbetsmarknad”, går i fel riktning. Skapar ett sluttande plan.

Resultatet blir en arbetsmarknad som definieras av konsumenter och kapitalägare. Som urholkar välfärdsstatens löfte, drar isär samhället. Det som är smidigt och billigt för konsumenten skapar vinst för de som äger bolagen – på gigjobbarens bekostnad.

Konturerna till det nya klassamhället – där gigklassen gott får nöja sig med smulorna som blir över – manar till handling. Till att låta de ohördas röster höras. Till att kräva rättvisa löner och villkor. Och till att ta strid mot det förbannade privilegiesamhället.