Kommer näringslivet att göra en ny Laura Hartman?

LEDARE En ny rapport från norska forskningsinstitutet Fafo visar att privatiseringar av välfärd inte spar pengar eller leder till ökad kvalitet. Däremot tilltar den sociala segregationen.

För åtta år sedan publicerade Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) den omtalade antologin ”Konkurrensens konsekvenser”. Slutsatsen var att privatiseringarna inom välfärden varken lett till förbättrad kvalitet eller ökad effektivitet. Svenskt Näringsliv, med dåvarande chefen Urban Bäckström i spetsen, blev rasande och redaktören Laura Hartman belades med munkavel. Tystnad skulle råda istället för öppen debatt.

Nu har en ny rapport kommit på samma tema, ”När velferd er till salgs” (2019:11), utgiven av den norska forskningsstiftelsen Fafo. I rapporten analyserar sex forskare privatiseringarna av välfärden i Norge, Sverige och Danmark. Det sker genom att finkamma annan forskning, både sådan som specifikt handlar om Skandinavien, men också forskning som berör fler länder och visar på generella samband.

Privatiseringarna har ökat i Skandinavien under de två senaste decennierna, men med störst hastighet i Sverige. 

Privatiseringarna har ökat i Skandinavien under de två senaste decennierna, men med störst hastighet i Sverige. Av personer som arbetar med offentligt finansierad välfärd hade Sverige den högsta andelen anställda i offentlig regi i 2006. Idag har Sverige tvärtom den minsta andelen.

Den stora frågan i rapporten är hur dessa privatiseringar påverkat kvalitet, kostnader, löne- och arbetsvillkor och segregation. Slutsatserna är följande:

• Det kan finnas möjligheter att spara offentliga medel på att privatisera tekniska tjänster, men den potentialen är lägre när det gäller välfärd.
• Kostnadsbesparingar genom att använda privata aktörer avtar över tid.
• Privata välfärdslösningar bidrar till att pressa ner löner och arbetsvillkor för de anställda. (Besparingarna varit har särskilt stora i Storbritannien och USA. Det beror just på att löne- och arbetsvillkor har pressats tillbaka mer än i andra länder.)
• Det finns inga generella samband mellan kostnaderna för välfärden och privatiseringar. Ibland har privatiseringarna lett till ökade kostnader och ibland till lägre.
• Sällan mäts transaktionskostnaderna, det vill säga kostnaderna för att mäta och följa upp verksamheter, att göra upphandlingar etc. Detta är anmärkningsvärt eftersom transaktionskostnaderna ökar genom privatiseringar.
• Den samlade forskningen ger inget entydigt svar på hur privatiseringarna har påverkat kvaliteten i välfärden, en svårighet är att definitionen av kvalitet ofta är otydlig.
• Ökningen av privata välfärdstjänster har lett till en större social segregation.

Sammantaget saknas belägg för att privata utförare gör att välfärden blir bättre eller billigare. Däremot visar forskning att villkoren för de anställda blir sämre och att den sociala segregationen ökar. Dessutom sticker alltså Sverige ut som det land i Skandinavien som privatiserat mest och snabbast och har minst andel ideella aktörer. I Danmark består de privata utförarna främst av ideella stiftelser, i Sverige av aktiebolag.

Vad anser de företrädare inom Svenskt Näringsliv och borgerligheten som en gång sablade ner Laura Hartmans antologi om denna nya rapport om privatiseringarnas konsekvenser? Finns några invändningar? Eller ska debatten tystas? Den här gången också.