Dags för fredagsmys! Och nu blir det förstås midsommarspecial. Om vad som kan hända en vanlig svensk sommarnatt.
Det verkar ju vara inne att skriva kolumner med symboliskt laddade minnen från förr. Och jag vill förstås inte vara sämre, så här kommer mitt bidrag i genren.
Häromåret blev jag nämligen strandsatt i Svedala. Och då snackar vi inte någon symbolisk omskrivning för Sverige. Vi snackar det verkliga Svedala. I Skåne.
Vi var ett hundratal olyckskamrater på sista nattåget till Simrishamn, som inte kom längre. En olycka stoppade tågen österut. Inget konstigt med det, sånt händer. Och det var ju en varm natt, en sådan där svensk sommarnatt då världens vedermödor alltid känns avlägsna.
Men följande timmar var det mer än sommarnatten som fascinerade.
Det började med att vi fick lämna tåget. Nu skulle buss gälla resten av sträckan. Någon buss fanns visserligen inte på plats i Svedala, men Skånetrafikens medarbetare skrek till oss att tre stycken var beställda. Sedan hoppade de in i Svedalas enda taxi och lämnade oss där i den ljuva sommarnatten.
Om du inte varit i Svedala en onsdagsnatt kan jag berätta att där inte händer särskilt mycket. Men efter en halvtimme kom så en buss, den var dock redan fullsatt. Och passagerarna, som skulle vidare västerut, vägrade till synes att gå av. Jag gissar, för föraren öppnade inte dörren. Planen var tydligen att de på bussen skulle ta vårt tåg tillbaka. Men de insåg antagligen att risken var stor att det istället skulle bli de som strandsattes i Svedala. Bussföraren uppfattade nog också att vi var hundra personer som stod där utanför. En buss hade inte räckt. Så han lät dörren vara stängd, ringde till någon samordning och stack sedan vidare. Vi blev kvar i sommarnatten.
Nu började det dock hända saker. De med närboende kontakter hade redan ringt efter ett antal skjutsar, och leden började glesas ut. För oss som skulle mot de mest avlägsna destinationerna var detta inget alternativ. Några ringde taxi, men sådana skulle inte dyka upp den närmaste halvtimmen. Många av de som varit på väg hem från en glad sommarkväll började nyktra till och deras glädje övergick inte sällan i ilska mot Skånetrafiken och mot samhället i stort. Andra, liksom jag, var mest fascinerade av en igelkott som jazzade runt på den tomma gatan i Svedala.
Då visade sig plötsligt en ny representant för Skånetrafiken, som anlände med det absolut sista tåget mot Ystad. Nu var beskedet glasklart: upp på tåget igen, färden fortsätter, bussen österut står och väntar i Ystad.
Vi klev upp på tåget och rullade vidare i sommarnatten. Väl framme i Ystad var vi nu ett drygt femtiotal som kunde konstatera att någon buss inte heller fanns där.
Skånetrafikens medarbetare fick beskedet att bussen nu istället var i Svedala, och därefter skulle åka mot Malmö. Den skulle komma till Ystad först en timme senare. ”Det är inte bra hanterat av bussjouren”, kommenterade medarbetaren sakligt, och ingen sa emot. Därefter lämnade även denne medarbetare oss åt våra öden i den ljuva sommarnatten.
Nu var klockan två och de flesta i gruppen telefonerade flitigt. De som kunde få dit anhöriga med bil gjorde så. De få taxibilar som fanns i sommarnatten togs av dem som var i störst nöd, och hade råd. En del med skjuts erbjöd plats för okända olyckskamrater med närliggande destinationer, andra inte.
Vi övriga blev kvar i natten. Den var fortfarande underbar, solen skulle snart gå upp, jag var dock lite glad över koftan jag haft med i packningen.
Vi var nu ett tiotal kvar på väg österut. En stor barnfamilj, ett par tonårskillar, några äldre män i slitna kläder och jag.
Efter en timme kom faktiskt bussen. Det var samma förare som inte öppnat i Svedala, och som nu skulle köra oss stackare österut. Och den ljuva sommarnatten övergick i den vackraste av morgnar. Solen gick upp över oss medborgare som saknade pengar till taxi, kontakter med bil, svenskkunskaper eller social kompetens. Även vi blev till slut upplockade av samhällets struktur, i form av denna buss.
Och som jag satt där och såg den vackra morgonen gry kände jag en liten glädje över att systemet ändå fixade det. När tonårsgrabbarna, som inte pratat svenska under hela resan, klev av i Tomelilla så ropade de ”tack” högt till föraren, och det kändes nästan som på film.
När vi väl nådde fram till Simrishamn halv fyra på morgonen var vi två personer som gick av. Den vackraste av soluppgångar mötte oss, men vi skildes med samma tystnad som vi tillbringat en natt tillsammans.
Kanske tänkte han då som jag. Att den ljuva sommarnatten och solens uppgång till trots så var detta inget bra slut. Av de hundra strandsatta var vi ytterst få som till sist upplevde en samordnad lösning på vårt gemensamma problem. Nio av tio tog istället saken i egna händer. Och ingen av dem hörde de tacksamma grabbarna när vi väl kom till Tomelilla.
Detta handlar inte om privat kontra offentlig verksamhet, ej heller om entreprenad eller inte. Det handlar om att varje gång någon känner sig utlämnad till sina egna verktyg så dör vår gemenskap en smula.
Oavsett om det sker den vackraste av nätter.
Med det sagt hoppas jag att du får en fin midsommar, att du plockar sju sorters blommor, förutsatt att såna går att finna i din närhet. (Har du svårt med blommornas namn, testa dessa bingobrickor.) Och så drömmer vi vidare om ett samhälle där alla växer som människor. Tids nog vaknar vi upp i det.
Jonas Nordling
Chefredaktör
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
