Trumps grymma koncentrationsläger

LEDARE De fängslade barnen har inga tandborstar och ingen tvål. De har inte möjlighet att duscha, och flera av dem har samma kläder som när de greps vid gränsen för flera veckor sedan. Sängarna räcker inte till alla: en del tvingas sova direkt på betonggolvet. Det är olidligt varmt på dagarna, och mycket kallt på nätterna.

När jurister från Human Rights Watch äntligen släpptes in i det avlägset belägna mottagningscentret för barn till migranter i det lilla samhället Clint i Texas hittade de ren och skär misär. 255 barn utan sina föräldrar, utlämnade åt överbelastade vakter och åt varandra. Barn som tvingades ta hand om barn.

Några tonårstjejer kånkar runt på en otröstlig tvååring. Pojken, som en vakt överlämnade för flera dagar sedan, vill bli buren hela tiden.

Juristernas vittnesmål ledde till att flera barn omplacerades till andra anläggningar. Men lägret i Clint är inte det enda. Många fler av den amerikanska gränskontrollmyndigheten ICE:s anläggningar är omänskligt överfulla. I gränskontrollcentret i El Paso är 900 migranter inlåsta i lokaler som anpassats för 125. I några fall sover 155 personer i salar som är utformade för 35.

Centren som det i Clint är byggda för att ta emot asylsökande i en eller två dagar. Det är inte alls rustat för att vara ett hem åt människor i flera veckor. Särskilt inte för barn.

Att skilja barn från sina föräldrar var en del av Trump-administrationens så kallade ”nolltolerans-politik” mot irreguljära migranter. Policyn upphörde officiellt genom ett presidentdekret för ett år sedan, men enligt den amerikanska människorättsorganisationen KIND (Kids in Need of Defence) har hundratals barn skiljts från sina föräldrar sedan dess. Och ännu fler väntar fortfarande på att få återförenas med sina föräldrar. En del kommer att vänta förgäves, eftersom myndigheterna ofta inte brytt sig om att registrera barnens och föräldrarnas identitetsuppgifter.

Varje stat har rätt att kontrollera sina gränser. Det är en omistlig del av den statliga suveräniteten: att bestämma vem som får resa in i landet. Principen bekräftas i det Globala ramverket för säker, ordnad och reguljär migration (Global Compact for Safe, Orderly and Regular Migration) som antogs av 160 av FN:s medlemsländer i högnivåkonferens i Marrakech i december förra året.

Åtgärderna syftar till att straffa och fängsla personer som på olika sätt hjälper irreguljära migranter och papperslösa.

Men rätten är inte oinskränkt. FN:s flyktingkonvention förpliktigar de stater som ratificerat den att ge skydd åt människor som flyr undan välgrundad fruktan för förföljelse. Och att respektera non-refoulement principen: innan människor avvisas måste staten förvissa sig om att den som avvisas inte kommer att utsättas för tortyr eller annan grym eller omänsklig behandling. Det innebär att stater måste ta sig tid att pröva varje ansökan om asyl, och se till att den sökande kan leva under drägliga förhållanden under tiden. Även när de handlar om latinamerikaner som tar sig över gränsen till Mexiko. Dessutom omfattas även de migranter som tar sig till USA av de mänskliga rättigheterna. De mänskliga rättigheterna är, som bekant, universella.

FN:s flyktingkonvention med tillhörande protokoll är en viktig del av folkrätten. Den är också ett slags destillat av mänsklig erfarenhet. Det är en uråldrig sedvänja att förbarma sig över de förföljda, att ge skydd åt flyende, vatten åt den törstige.

I vår by har vi gett mat och vatten åt människor som färdas genom öknen i årtionden, i generationer, skriver Scott Warren, som bor i det lilla samhället Ajo i Arizonaöknen. Ajo ligger längs med en av de stekheta rutter som migranter använder för att ta sig över gränsen mellan Mexiko och USA. När migranter knackar på dörren i Ajo får de vatten, något att äta, lite svalka.

Scott Warren är själv offer för en mycket oroväckande eskalation av Trump-administrationen repressiva migrationspolitik. Parallellt med att barn fortfarande skiljs från sina föräldrar, och att mottagande av både barn och vuxna är så undermåligt organiserat och finansierat att människor dör i förvaren, har administrationen nu börjat vidta åtgärder mot dem som försöker hjälpa.

Åtgärderna syftar till att straffa och fängsla personer som på olika sätt hjälper irreguljära migranter och papperslösa. Warren hotas av ett upp till 20 år långt fängelsestraff för att ha ”gett mat, vatten, kläder och sängplats” åt två irreguljära migranter. Det här är en utveckling som om möjligt kommer att göra situationen än mer olidlig för migranterna.

Trumpadministrationens politik – att placera asylsökande i läger, skilja familjer åt, sätta barn i burar, säger Scott Warren, syftar till umbäranden och grymhet. För att den här strategin ska funka, måste den också utrota vänlighet.