Äntligen lite action, Andersson

LEDARE Magdalena Andersson klev ur den grå finansministerdräkten och höll ett ideologiskt tal i Almedalen. Jämlikhet, jämställdhet, rättvis fördelning. Välfärd istället för skattesänkningar, solidaritet istället för rofferi.

Socialdemokraternas ekonomiska seminarium i torsdags satte tonen. Temat: det saknas pengar till välfärden. Örebros regionråd Karin Sundin levererade ett krasst vittnesmål: Behoven kommer öka mycket mer än skatteintäkterna. Valåret 2026 kommer finansieringsgapet att vara 90 miljarder kronor, enligt Magdalena Andersson.

Finansministern varnade för vad som händer om välfärden inte får ökade resurser. Kvaliteten urholkas, pressen på personalen ökar, köerna växer. Dessutom kommer ojämlikheten öka. Kärnan i välfärden, vården, skolan, omsorgen, betalas framförallt av kommunal- och landstingsskatten. Och den är proportionerlig. Alla betalar lika många kronor per hundralapp. Om inte staten skjuter till mer resurser till välfärden kommer många kommuner att tvingas chockhöja kommunalskatten, bara för att ha råd att behålla dagens nivå på välfärden. Det skulle öka ojämlikheten.

Liksom den farliga klyftan mellan stad och land. Redan idag är skatten som högst i glesbygdskommunerna. Där är inkomsterna lägre än i städerna, och kostnaderna högre. Hemtjänstpersonalen måste resa längre, och hinner inte med lika många besök som i stan. Skolklasserna är mindre, vilket ökar kostnaden per elev. Det är dyrare att ordna kollektivtrafik, snöröjning, sophämtning. Samtidigt är det orimligt att människor betalar mer i skatt, men får sämre service.

Visst går det att använda skattekronorna bättre.

Annie Lööf och Centerpartiet vill lösa detta genom att sänka skatten för människor på landsbygden. De vill öka grundavdraget med 11 000 kr per år vilket skulle innebära en skattesänkning på ca 3 700 kronor per person. Mycket pengar för en låginkomsttagare, men en skatteåterbäring som höginkomsttagare inte behöver. Och inte en krona mer till glesbygdskommunernas välfärdsbudgetar. En sådan lösning skulle öka ojämlikheten, inte minska den. Istället krävs en genomgripande reform av den kommunala skatteutjämningen. Och att staten skjuter till mer resurser. Liberalernas obegripliga prioritering att avskaffa värnskatten (som bara betalas av de allra rikaste och är en viktig inkomstkälla för staten) är också det ett steg i fel riktning.

Enligt SKL gick nästan var fjärde kommun med underskott förra året. För regionerna, som har hand om vården, ser det ännu värre ut. Var tredje region gick med underskott 2018, och det ekonomiska läget förvärrades i 16 av 20 regioner. Och det blir värre. Mellan 2018 och 2028 kommer antalet barn och unga öka med nästan 200 000 personer. Antalet 80-plussare ökar med en kvarts miljon. Antalet människor som är i arbetsför ålder ökar också, men bara med 300 000 personer. Färre ska försörja fler. Fler barn betyder att det behövs fler förskolor och skolor, fler äldre att behoven av vård och omsorg ökar. Mer personal kommer att behövas, och både kommunerna och regionerna kommer att få allt svårare att rekrytera.

Att sänka lönerna i offentlig sektor är ingen lösning. Det skulle bara göra det ännu svårare att rekrytera tillräckligt många lärare, undersköterskor och socialsekreterare. Istället måste det till mer resurser.

Magdalena Anderssons löfte i Almedalen är att tillsätta en välfärdskommission där regeringen ska ingå tillsammans med fackförbunden och SKL.

Det är ett utmärkt initiativ. Men kommissionen måste få mandat att föreslå just hur resurserna ska öka.

Visst går det att använda skattekronorna bättre. Magdalena Andersson har rätt i att de inte ska slösas på ”dyra konsulter, kortsiktiga marknadslösningar eller dåliga upphandlingar”. Men det är samtidigt begränsat hur mycket ”effektiviseringar” kan göra för att få resurserna att räcka till när behoven ökar. (Den som tvivlar kan läsa Åsa Plesners och Markus Larssons lysande genomgång av 290 kommunala budgetar i oväntat lättlästa ”De effektiva“.)

Kommunals ordförande Tobias Baudin har rätt när han säger: Nu är det viktigt att den här kommissionen inte blir en papperstiger. Den får inte ducka för de viktiga frågorna om hur vi ska finansiera de jätteinvesteringar som behövs i välfärden.