husmodern Husmödrarnas expertis städades kanske bort i den feministiska frigörelsen. Men i så fall är tiden kommen för att åter använda det forna systrar slet med från barnsben till änkedom. För det är bara så vi kan vända dagens överkonsumtion till resurssnålhet, menar Helena Björk.
När jag var sju år visste jag exakt vad ränta var för något. När mormor pratade om ränta menade hon slaktresterna som puttrade i aluminiumgrytor stora som ett halvt badkar för att konserveras i glasburkar och staplas till ett årslager hundmat. I kallkällaren stod flaskor och glasburkar i prydliga rader etiketterade med frystejp. Bokstäverna i tusch hade formats av mormors lätt darriga hand. Körsbärsvin -88. Sv vinbärsgelé -90. Rabarbersaft -93. Alla förvaringskärl i våra skåp och skafferier var avdiskade behållare som fyllts med något annat än vad de ursprungligen avsetts för. I mina gummistövlar låg sulor i form av barnfotsformade lappar utklippta ur en överbliven heltäckningsmatta. Jag trampade på samma underlag genom vattenpölar som jag gjorde hemma i hallen.
När sensommaren gled mot höst räfsades ruttnade och skadade äpplen ihop och samlades i uttjänta pappsäckar som tömdes vid skogens utfodringsplatser för skygga rådjur och älgar. Frukt och bär i gott skick hade redan kokats till sylt och saft. Svamp hade spridits ut över dagstidningar och torkats i hemmets outnyttjade vrår. Så länge hoppet levde om att fälla en älg vid höstens jakt, sparades plats att frysa det upphängda, isärstyckade och i mindre och mindre bitar nedkarvade djuret. Vår filé, vår stek, vår färs – och vår ränta.
Jag växte upp med trettiotalsideal. Ett trettiotalsideal om sparsamhet, varsamhet och småskalighet. Efter börskrasch och ekonomisk kris fanns inte tid för slöseri. En husmors uppfinningsrikedom och kunskap om råvarors livslängd, om lagringsmöjligheter och om bevarande var enorm. Det var hennes jobb. Och hon var en mästare. En av dem var Maj. Huvudkaraktären i Kristina Sandbergs trilogi Att föda ett barn. En annan min mormor Vera. Båda födda 1916.
I frigörelsen kunde kvinnorollen inte längre förknippas med husmoderns.
Maj och Veras liv ramades in av begränsningar för hur kvinnor fick leva sina liv. Äktenskapets ofrihet och den patriarkala maktöverordning som präglade samhället motiverade en feministisk rörelses framväxt. I samma takt trampades deras slit ned i glömska. All kunskap, allt hantverk, alla erfarenheter. I frigörelsen kunde kvinnorollen inte längre förknippas med husmoderns. Hennes expertis behövde göras överflödig för att rollen som kvinna lika självklart skulle kunna förknippas med arbetsmarknad och lönearbete.
Nyckeln till frihet låg i hårdbantning av hushållssysslorna. Och industrin ryckte in. Maten började lagas i tusenfalt större grytor och pannor för att skickas direkt från fabrik till frys och sedan skjutsas rakt in i ugnen och ut på tallriken vid middagstid. Perfekt. Husmodern befriades från hemmet och tjänade egna pengar utan att orsaka svält i familjen. Ty ansvaret för barns och makes basala behov hade hon inte befriats från.
Mormor hann bli pensionär innan det hände. Arbetslivet utanför gården tog hon aldrig ta del av. Men hon hann servera Stinas kyckling på fat av aluminiumfolie. Komplett med kryddor och sås redan i affären.
Nedmonteringen av husmorskunskaperna skildras av Sara Danius i en essä vars titel inte lämnar några tvivel om slutsatsen: Husmoderns död (Husmoderns död och andra texter 2014). Bevisningen hämtar hon i utvecklingen av köksbibeln Bonniers kokbok 1960-2010. I den första upplagan väjer husmodern i färd att laga ål inte för att få blod på sina händer. Bokens råd är att spika fast det hala vattendjuret, hålla det med räfflad handske och flå fisken med tång. I 1983 års upplaga syns inget blod på bilderna. 2002 kommer ålen färdig från affären. Rökt och redo att skivas upp till smörgåspålägg. 2010 är ålrecepten borta.
I sin analys av den utdöende husmorskunskapen lyfter Danius förlusten av det manliga, det brutala och råa. ”År 1960 representerades en ko med hjälp av en färgteckning i storformat. Man kan tydligt se styckningsdelarna, inklusive muskler, hinnor, senor, fettdepåer och skelett. År 2010 är kon inte längre ko. Hon är inte ens kött och blod. Hon är en datoranimerad tredimensionell abstraktion.” Om det är kvinnlig frigörelse, rörelsen ut på arbetsmarknaden och därmed tidsbrist som ligger bakom kokboksförfattarens beslut att lämna de blodiga instruktionerna därhän framgår inte av Danius essä. Men att instruktionerna i recepten befinner sig allt längre från livsmedlens ursprung står klart. Både geografiskt och i handhavandet.
Husmödrarna Vera och Maj var helt obrydda om hur deras livsstil påverkade den omgivande miljön. De kastade obekymrat krossade glasflaskor och rostande konservburkar rakt ut i närmsta buske. Men de var experter på sparsamhet. Varje steg av deras vardagsliv präglades av att utvinna så mycket som möjligt av sina resurser för att berika sina familjers materiella liv maximalt. En vana som handeln på den fria globala marknaden senare styrt konsumenterna bort ifrån genom att kapa varornas livslängd och driva upp inköpsfrekvensen.
I kokboken Under tian från 2019 presenterar dietisten Hanna Olvenmark klimatsmart, hälsosam och cheap mat. Ja, cheap. Det är så hon benämner sparsamheten. Lite mer 2010-tal. Lite mer bekymmerslös lifestyle. Olvenmarks agenda är bättre människor och bättre miljö. På omslaget av sin kokbok ler hon piggt in i kameran. Hälsosam, frisk, måttfull, naturlig, lugn, sparsam. Ett ideal svårt att värja sig mot. Ett ideal i vilket hon lyckas inkorporera samma funktion som trettiotalskvinnans. Skillnaden är att Hanna Olvenmark slipper betala med äktenskapets ofrihet där hem och hushåll är kvinnans givna plats. Tvärtemot sina äldre systrar har hon själv valt sparsamheten för att bidra till målet om en bättre värld.
Hon missionerar – influerar – med dagens retorik och berättelser. Men med gamla tiders metoder och råvaror. Planerad inhandling, veckomenyer, matsäck och svenskproducerat. Långt ifrån nytt, men kanske för nära för att avfärdas som passé. Minnen från en oglamourös tid med blandsaft ur sirapsflaska och ostmacka från en låda bigpack huttrandes vid en insjöstrand gör sig påminda. En rest av ett likriktat folkhem 1980-talistgenerationen velat glömma när de fyller sina vuxenliv med idel nya smaker från en globaliserad marknad. Livsresor som återspeglar hur konsumtionsmönstren förändrats sedan 1990-talets barndomssomrar. Trots att de var allt annat än fattiga, befann de sig långt ifrån dagens gränslösa utbud.
Det ekonomiska incitamentet att hushålla med resurser har försvunnit. Maten, hygienartiklarna, kläderna och elektroniken är så pass billiga att de som har pengar kvar i plånboken när de nödvändiga utgifterna är betalda, har råd med ett ständigt flöde av inköp. Det är därmed inte saldot på kontot som omöjliggör shopping och motiverar till sparsamhet. Det är moral. Skam över överkonsumtionens konsekvenser för medmänniskor, djur, växter, vatten, jord och luft kan få var och en att dra i bromsen. Vindarnas kraft och värmeböljornas utbredning svänger som bekant inte när de närmar sig en nationsgräns.
Kunskapen jag fick med mig från det trettiotalsinspirerade hushållet jag växte upp i har inte varit en tillgång. Jag har länge känt mig omodern.
Jag tänker på matens tillkomst. Dess ursprung, dess användningspotential, dess dyrbarhet. Jag vet vad jag har i kylen och jag vet att mat inte blir dödsfällor när bäst före datumet är passerat. Jag vet vad jag ska göra när spänsten är på väg att lämna grönsakerna och filmjölken börjat ändra konsistens. Jag blir inte äcklad om naturen lämnat spår på det som skördats ur den.
Kunskapen jag fick med mig från det trettiotalsinspirerade hushållet jag växte upp i har inte varit en tillgång. Jag har länge känt mig omodern.
Men om ingen längre är med när maten lagas, odlas, skördas eller plockas är det svårt att känna dess egenskaper. Och det börjar på att vara längesedan husmödrarnas kunskap präglade hemmen. Då en mors råd om livet till en dotter var kunskapen om hur man rensar en fisk, tar ur en fläck och lappar en byxa. Eller flår en ål.
Om det inte redan är för sent att nå tvågradersmålet är det dags att återerövra husmoderns föraktade expertis. Om det är för sent. Om trettiotalets generation kvinnor redan dött ut, finns fortfarande chansen att få fatt i deras mästerliga kunskap. På landsbygden långt från stadens populärkulturellt formade modernitet präglades livet länge av ideal flera decennier äldre än tiden då livet utspelades. En samhällets hemliga ficka dit feminism och kvinnlig frigörelse aldrig nådde. Där husmorsexpertisen överlevde sin tid.
I oss som levde där bor fortfarande fragment av henne.
Men kunskapen omgärdas fortfarande av förakt. Spara på gammalt skräp och äta ofräsch mat. Ja? Inget livsstilsråd ligger bättre i tiden när många inte ens klarar att äta en lunch utan att förbruka två, tre engångslådor. Om husmödrarnas expertis råkade bli bortstädad i den feministiska frigörelsen är tiden kommen att använda det Maj, Vera och deras systrar slet med från barnsben till änkedom för att vända dagens överkonsumtion till resurssnålhet.
Husmoderns glömda kunskap om matens ursprung och en sparsam livsstil är en nyckel i strävan mot att leva av råvarorna i vår närhet. Blodet på hennes händer i 1960 års Bonniers kokbok som upplaga för upplaga putsas bort blottlägger distansen vår tid skapat till råvarornas ursprung. Just styckningsråden lär inte återuppstå i 2010-talets klimatsmarta kokkonst. Nu ska köttet bort. Koldioxidutsläppen måste minska. Men målet förenar Vera, Maj och Hanna Olvenmark: Stay cheap.
***
Följ Arena Essä på Facebook
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
