Politiken behöver sina virrpannor

LEDARE Under helgens SSU-kongress luftades några idéer som väckte stor uppståndelse, och visst löje. Det är förstås knepiga förslag. Men utan debattörer, organisationer och förslag som tar ett steg till dör det politiska samtalet.

I helgen diskuterade SSU några förslag som väckt stor uppståndelse, och visst löje. Bland annat att det ska införas vegetarisk norm på landets äldreboenden och att fossila bränslen ska förbjudas till 2030. Det är förstås knepiga förslag.
Landets äldre är kanske inte den grupp som snabbast har anammat det vegetariska köket. Det kan finnas en och annan som inte har råd att köpa elbil till år 2030. Någon skulle säga att SSU blivit virrpannor utan markkontakt. Men realismen i förslagen är inte det viktiga här. Det viktiga är att politiken faktiskt behöver sina virrpannor. Om det är något som präglar huvudfåran i svensk politik är det försiktighet. I grunden är detta något bra.

Realism är långsiktigt det enda hållbara, och paradoxalt nog är det ofta det som snabbast förändrat samhället, eftersom många förändringar som går för snabbt fram riskerar att mötas av motstånd från väljarna. Men den rörelse eller det parti som bara ser till det just nu möjliga riskerar också att fastna. Bli idéfattigt. Tomt på visioner.

Utan debattörer, organisationer och förslag som tar ett steg till dör det politiska samtalet till slut. Och då dör också politiken.

När nyliberalismen tog över det offentliga samtalet från sent 1980-tal och framåt berodde det bland annat på att organisationer som Frihetsfronten alltid gick ett steg längre än huvudfåran. Talade om statens totala avskaffande. Sade att egoismen fungerade. Sålde sprit illegalt. Och vad hade den tidiga miljörörelsen varit utan alla aktivister i batik som krävde en återgång till ett förindustriellt stadium? Hade vi haft dagens miljömedvetande då?

Eller för att ta ett konkret exempel: Öresundsbron. Jag tillhörde de som var emot bron. Vi var ganska många. Det realistiska var att bygga bron, och i efterhand har det visat sig vara rätt. Men motståndet ledde till att det inte bara blev en bilbro, och konstruktionen gjordes på ett miljömässigt acceptabelt sätt.

Missförstå mig inte nu. Alla virrpannor behövs inte.
I dag präglas den politiska debatten av virrpannor som drar ut tankar om nationalism och heterogenitet i samhället till sin spets. Som hetsar och hotar och till och med begår våldshandlingar för att driva hem sin poäng. Det har skapat ett samhällsklimat som dödar debatten istället för att stimulera den. Det har ökat rädslan och låst hela det offentliga samtalet i positioner. Sådant måste motarbetas.

Men människor som är djupt engagerade i sakpolitiska frågor och som lägger förslag i demokratiska organisationer för att driva på samhällsutvecklingen är sällan ett demokratiskt problem. Allra minst för en socialdemokrati som är i behov av nya tankar.

Eller som Anna Lindh en gång uttryckte saken: Rörelsen måste lyssna på sina kärleksfulla kritiker. Det går inte alltid, eller ens särskilt ofta att omedelbart göra regeringspolitik av dessa kärleksfulla kritikers tankar och förslag.
Men utan debattörer, organisationer och förslag som tar ett steg till dör det politiska samtalet till slut. Och då dör också politiken.