Regeringen Löfven II på Lejonbacken i januari 2019. Bild: Wikimedia

DEN NYA VÄNSTERN Januariavtalet ställer såväl Vänsterpartiet som Reformisterna mot väggen. Och genomförandet av de 73 punkterna kommer antagligen leda till en ny vänstervåg utanför riksdagens partier, spår historikern Peter Sundborg.

I höst startar förhandlingarna mellan regeringen, Centern och Liberalerna om vilka av de 73 punkterna i januariavtalet som står på tur. Socialdemokraterna kan räkna med strid, nästan oavsett vilka punkter man väljer att genomföra. Parti och fack befinner sig på kollisionskurs. Flera stora fackförbund, bland andra Byggnads och mitt gamla fack Pappers, har ställts sig mycket kritiska till hela 73-punktsprogrammet. LO-ordföranden är inte glad och kallar avtalet för ”jävligt omodernt”. Till och med den socialdemokratiska idétidskriften Tiden publicerar kritiska artiklar. ”Flera reformer i januariöverenskommelsen kommer från nyliberalismens storhetstid för 30 år sedan”, skriver Ulrika Lorentzi. Hon kritiserar inriktning på att lösa nyliberalismens problem med mer nyliberalism. ”Trots misslyckade privatiseringsexperiment med jobbcoacher och etableringslotsar, ska hela Arbetsförmedlingens arbete med att matcha och rusta arbetssökande läggas ut på en ‘marknad’ med endast privata aktörer”, skriver hon.

All kritik till trots, nu ska januariavtalet på allvar implementeras. Det är inte omöjligt att punkt 17 i januariavtalet sätts upp på dagordningen. Den säger att det ska införas etableringsjobb med lägre lön, och dessutom att statligt etableringsstöd ska utgå till bemanningsföretag och företag utan kollektivavtal. Detta är ett slag i ansiktet på facket. LO är emot att bemanningsföretag får etableringsstöd, eftersom det skulle innebära att inhyrd personal skulle tränga undan fast anställda. Byggnads har sagt nej till etableringsjobb över huvud taget. Och att ge statligt stöd till företag utan kollektivavtal går emot allt vad fackföreningsrörelsen, och fram till nu även socialdemokratin, stått för. Vi kommer troligen att återigen få höra hur ont det gör för de socialdemokratiska ministrarna att förverkliga januariavtalet. ”Det är bara att vara ärlig i att delar av de här direktiven är smärtsamma för oss socialdemokrater”, sade arbetsmarknadsminister Ylva Johansson i en intervju när utredningen om förändringar i LAS tillsattes.

Ökade krav på arbetskraftens flexibilitet finns med i två av januariavtalets punkter. Även här kommer det att bli ”smärtsamt”. Sätter man upp införandet av marknadshyror på dagordningen får man hela hyresgäströrelsen emot sig. Hittills har motståndet bestått i uttalanden och debattartiklar. Frågan är om oppositionen mot januariavtalet även i fortsättningen kommer att nöja sig med att skriva i tidningarna och ge intervjuer. Januariavtalet kan innebära att det intima samarbetet mellan fack och parti löses upp. Misstron mot den socialdemokratiska regeringspolitiken riskeras att fördjupas. Vad innebär det på sikt för partiet? Enligt Stefan Löfven är det viktigare att stoppa Sverigedemokraterna från inflytande, än att föra en socialdemokratisk politik. Detta kan vara en felbedömning som leder till att (S) sjunker ned till att bli ett 15-procentsparti, utan möjligheter att kanske på decennier få inflytande över politiken. Eftersom Sverigedemokraterna tar röster från Socialdemokraterna kan det också innebära att SD förstärks istället för att försvagas.

Hittills har Reformisterna inte gjort någonting, mer än värvat medlemmar till föreningen.

Det främsta uttrycket för motståndet mot januariavtalet är naturligtvis bildandet av föreningen Reformisterna. Föreningens program går helt på tvärs emot avtalet. Det liknar snarare ett klassiskt socialdemokratiskt program. Men det intressanta är inte Reformisternas program, utan dess praktik. Vad vill man göra? Hittills har man inte gjort någonting, mer än värvat medlemmar till föreningen. Om strategin är att föra en diskussion internt och försöka förändra socialdemokratin inifrån, så kommer man att misslyckas. Socialdemokratin är inte längre ett folkrörelseparti utan ett parlamentariskt valparti. Januariavtalet visar att det inte är politiken utan makten som är drivkraften.

Reformisterna befinner sig alltså i ett dilemma. Att med bibehållen trovärdighet, utan att säga ett knyst, låta regeringen genomföra den ena arbetarfientliga reformen efter den andra blir svårt. De kan inte vara tysta för länge. Att plötsligt komma ut som opposition, efter kanske ett eller flera års nyliberal regeringspolitik, vad ger det för intryck? Jag tror att den enda möjligheten för Reformisterna att få inflytande, är att ge sig in i de politiska dagsfrågorna redan nu.

Januariavtalets genomförande kommer också att ställa Vänsterpartiet mot väggen. Redan när Jonas Sjöstedt gav grönt ljus till den nya regeringen, fanns det starka röster emot den politiken. I somras släppte (V)s partiledning igenom inskränkningar i strejkrätten utan att ställa misstroende mot regeringen. Även den åtgärder mötte kritik. Ledarskribenten Tor Gasslander skrev i Flamman: ”Jonas Sjöstedt har tidigare låtit som att strejkrättsinskränkningen skulle kunna vara skäl nog för V att ta fram det partipolitiska kärnvapnet misstroendevotum. Men så var det alltså inte.”

I hur många fler frågor kan Jonas Sjöstedt backa undan utan att det utbryter öppen revolt inom partiet? Sjöstedt sade själv i den upprörda stämningen efter regeringsbildningen att han skulle rikta misstroende mot regeringen om den försökte införa marknadshyror eller förändra arbetsrätten. Den senare frågan har lagts i en utredning och lär inte bli aktuell förrän tidigast våren 2020. Men frågan om marknadshyror kan bli aktuell redan i höst, om Centern och Liberalerna propsar. Hur ställer sig Sjöstedt då? Det blir en prövningens tid för Vänsterpartiet.

De politiska ljuspunkterna finns inte i riksdagen. Men i våras såg vi en spirande upprorsrörelse med bland annat bensinupproret, hyresgästprotester, undersköterskeupproret, lärarmarschen, äldrevårdsupproret och förskoleupproret. Det finns inga genomförda eller förväntade regeringsbeslut som skulle kunna lägga sordin på missnöjet. Tvärtom. Stefan Löfvens föraktfulla attityd mot bensinupproret lär heller inte minska brandrisken. Hösten kan bli het.

Upprorsrörelsen har dragit med en del fackliga organisationer. De båda lärarförbundens ordföranden Åsa Fahlén och Johanna Jaara Åstrand publicerade en debattartikel i Aftonbladet när lärarmarschen genomfördes. Fahlén och Jaara Åstrand skrev: “Vi som fackliga företrädare stödjer helhjärtat dessa gräsrotsaktioner mot besparingarna på skolan, fritids och förskolan, besparingar som också vi som fackligt förtroendevalda kämpar emot i vardagen.” Tidningen Kommunalarbetaren skrev flera artiklar om Äldrevårdsupproret i Luleå och publicerade också hela deras upprop.

Upprorsrörelsen i Sverige har vuxit fram underifrån och den har vuxit fram ganska snabbt. Detta är kanske den nya vänstern.

Kraven från de olika gräsrotsrörelserna är inte utopiska, utan väldigt konkreta, rimliga och på lite sikt genomförbara. Äldrevårdsupprorets krav är bland annat Totalstopp för nedskärningar, Mer personal på bättre villkor och Låt personalen på golvet lägga scheman. Lärarmarschens huvudkrav är Mot nedskärningar i skolan och För rimliga arbetsvillkor för lärare. Hyresgästerna kräver stopp för utförsäljning av allmännyttan. Förskoleupproret kräver bland annat max 4-5 barn per pedagog i varje barngrupp, ökad lön och insättande av vikarier när verksamheten så kräver.

Upprorsrörelsen i Sverige har vuxit fram underifrån och den har vuxit fram ganska snabbt. Detta är kanske den nya vänstern. Det är i så fall en vänster som kan knyta an till en gryende gräsrotsrörelse över hela världen. Nedskärningar inom utbildningsväsendet har till exempel orsakat omfattande protester bland annat i Nya Zeeland, Brasilien och USA. Ett väl fungerande utbildningssystem, med lika rätt för alla barn är inget som står högt på den nyliberala dagordningen.

I Brasilien aviserade president Jair Bolsonaro en sänkning av skolbudgeten med 30 procent, vilket ledde till hundratusentals lärare och studenter genomförde demonstrationer över hela landet. I USA startade i februari 2018 en våg av skolstrejker som spred sig till minst tio stater. Strejkerna har varit framgångsrika. Lärarlönerna har höjts och skolorna har tillförts mer pengar. I Danmark har förskollärarna varit mycket aktiva. Vid ett tillfälle genomfördes demonstrationer över hela landet, med sammanlagt 80 000 deltagare. Aktionerna har lett till att den nya danska regeringen ska satsa extra på skolor och förskolor. Gula västarna i Frankrike är också en källa till inspiration, många som demonstrerade i det svenska bensinupproret bar de karakteristiska gula västarna.

För den gamla vänstern, jag tänker främst på Reformisterna och Vänsterpartiet, är riksdagen och debattsidorna de självklara politiska arenorna. Men en ny vänster skapar alltid nya politiska arenor och det har den gjort även denna gång. De nya arenorna är sociala medier, demonstrationer på gator och torg, namninsamlingar osv. En ny vänster skapar också sina egna politiska dagsfrågor. Det är krav som kommer underifrån och de kan bidra till en stabil politisk enighet inom gräsrotsorganisationerna. Blir organisationerna tillräckligt starka och opinionen tillräckligt stor, formar de den nationella politiska dagordningen, och påverkar därmed också riksdagspartierna. Det har hänt förr. FNL-rörelsen på 1970-talet är ett exempel. Den nya vänstern har förutsättningar att växa.

För det första, och viktigaste, av egen kraft, upprorsrörelser som uppstår ur ett långt och djupt misstroende har historiskt sett inte sällan haft en tendens att sprida sig. I Sverige är arbetarrörelsens framväxt i slutet av 1800-talet ett exempel. Ett annat exempel är resningen 1917-1918. För det andra kan upprorsrörelsen växa på grund av det gradvisa genomförandet av januariavtalet. Misstron mot regeringen bland dem som redan idag är skeptiska kommer knappast att minska. För det tredje kan upprorsrörelser runt om i världen ge inspiration och förebilder.

 

***

Följ Arena Essä på Facebook