Polisen får snart slut på ursäkter

ledare Polisen ska räkna pinnar. Det är professor Jerzy Sarneckis bestämda uppfattning. Frågan är bara: vad ska mätas?

De första raderna i Jerzy Sarneckis över två hundra sidor långa utredning om styrningen av polisen säger allt: frågor som rör brott och samhällets reaktion på brott har politiserats. De utgör därför, skriver Sarnecki, ”en del av kampen om makten över vårt samhälle”.

Vem ska ha den makten, och vad ska den användas till? Vilken makt ska polisen ha, och hur ska polisen styras?

Polisen ska räkna pinnar. Det är professor Jerzy Sarneckis bestämda uppfattning. För att polisens arbete ska vara effektiv måste det vara kunskapsbaserat, och det är omöjligt att bedriva ett kunskapsbaserat arbete utan kunskap. Därför måste poliser börja läsa forskningsrapporter, de måste ha en egen forskningsavdelning, och de måste föra statistik: räkna pinnar. Dessutom måste polisen göra systematiska utvärderingar av den kunskap som de samlar in. Frågan är bara: vad ska mätas?

Politiker är farligt förtjusta i enkla mått.

Precis som alla annan verksamhet riskerar polisen att falla i den klassiska New Public Management-fällan: måtten styr verksamheten, istället för att verksamhetens mål styr vad som mäts.

Politiker är farligt förtjusta i enkla mått. Brottsuppklaringsgraden är ett sådant mått. Uppklaringsgraden mäter helt enkelt hur stor andel anmälda brott som klaras upp. Problemet är att uppklaringsgraden inte gör någon skillnad på hur allvarliga brotten är. Om polisen klarar upp 10 cykelstölder, men inget mord, ser uppklaringsgraden bättre ut än om polisen inte prioriterar att utreda den 10 cykelstölderna, och istället faktiskt lyckas klara upp ett mord. Att mäta uppklaringsgraden skapar incitament att mäta massor av pinnar, men fel.

Sarnecki föreslår ett mått liknande Cambridge Crime Harm Index, som ger brott olika värde beroende på hur långt straff det ger: mord väger tungt, cykelstölder mycket lättare. Det är svårare att konstruera ett mått som styr polisen mot att arbeta mer brottsförebyggande, det som rimligen är polisens viktigaste uppgift. Men hur mäter man brott som inte har begåtts?

Fram till 2024 ska det bli 10 000 nya poliser. Det är en jättelik satsning på en myndighet som idag har 30 000 anställda. Det höjer förväntningarna. När antalet poliser ökar med 30 procent kommer det att bli orimligt att skylla allt på ”för lite resurser”. Både för politiker och för polisen.

Samtidigt stämmer det också att polisen aldrig kommer att ha tillräckligt med resurser för att ensam lyckas med det brottsförebyggande arbetet. Hur mycket vår repressiva samtid än låtsas om något annat: brottsförebyggande börjar på förskolan, och kräver en bra skola, en fungerande socialtjänst, en inkluderande arbetsmarknad. Det krävs att polisen samarbetar med kommunen, med företag och med föreningslivet.

Kravet på polisen måste vara att de styrs så att de kan stödja alla andras brottsförebyggande arbete så bra som möjligt. Jobba problemorienterat. Och mäta, utvärdera, förbättra. Snart är det slut på ursäkter.