Fler än facket måste bry sig om bärplockarna

LEDARE När blåbären lyser med sin frånvaro i de norrländska skogarna ställs frågan återigen på sin spets: vem tar ansvar för att arbetskraftsinvandrare inte far illa och utnyttjas?

Under det senaste dryga halvåret har vi kunnat ta del av rapporter om vietnamesiska nagelskulptörer som betalat runt 200 000 kronor för arbetstillstånd och hemtjänstpersonal från Iran som tjänar långt under kollektivavtalsnivån. I somras presenterades en rapport där nästan hälften av de thailändska bärplockare som intervjuats 2016 uppgav att de tjänat mindre än den lägsta nivån i kollektivavtalet. Nu berättar Dagens Arenas Mats Wingborg, som följt situationen för bärplockare under tio år, att systemet med en garantilön sätts på prov i år, när bären är få.

Sedan 2008 har Sverige OECD:s mest liberala regler för arbetskraftsinvandring. Den arbetsgivare som erbjuder en anställning med lön och villkor i nivå med gällande kollektivavtal får som regel rekrytera arbetskraft från länder utanför EU. För att en person ska få arbetstillstånd behöver hen ett arbetserbjudande, där arbetsgivaren anger vad personen ifråga ska tjäna. Men detta dokument är inte juridiskt bindande. Arbetsgivaren kan betala mindre än vad som uppgivits till Migrationsverket utan att göra sig skyldig till något brott. Det är som gjort för att missbrukas.

I och med januariavtalet har man bordlagt frågan om arbetstillstånd endast ska ges i fall där den efterfrågade kompetensen saknas i Sverige. Men vad man än anser om den saken borde man kunna enas om att arbetsgivare inte ska kunna ta hit arbetare genom att falskeligen uppge att de kommer betala skäliga löner. Den som samvetslöst utnyttjar människor i en utsatt situation måste riskera mer än att mista en anställd.

Att organisera utländska arbetare som är i landet tillfälligt är inte lätt.

Att organisera utländska arbetare som är i landet tillfälligt är inte lätt. Och utan medlemmar som är beredda att driva sina fall är det svårt för facken att få vetskap om – och än svårare att bevisa – att missförhållanden förekommer. För att förhindra framväxten av en vilda västern-arbetsmarknad måste fackliga företrädare ägna mycket tid åt att söka upp arbetskraftsinvandrare (som kanske varken förstår svenska eller engelska), hitta trygga platser att tala med dem, tålmodigt bygga förtroende.

Många fackförbund har redan svårt att upprätthålla medlemstalen i de sektorer där man är som starkast. Resurserna är begränsade. Alla utåtriktade insatser betalas med avgifter från, ofta lågavlönade, medlemmar som förväntar sig att se facket på sina arbetsplatser.

Den svenska modellen, där fack och arbetsgivare ansvarar för att reglera löner och arbetsvillkor, är framgångsrik och värd att bevara. Men politiken kan förbättra fackets möjligheter att fullfölja sitt uppdrag. Idag yttrar sig facket över de arbetserbjudanden som ligger till grund för Migrationsverkets (MV) beslut om arbetstillstånd. Dessa yttranden är avgörande för att MV ska kunna identifiera oseriösa arbetsgivare. På motsvarande sätt genomför Arbetsförmedlingen (AF) samråd med facken inför placering i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Att facken tar detta på allvar och svarar på de frågor MV och AF ställer är viktigt för att upprätthålla goda villkor.

Men trots att facken på detta sätt hjälper myndigheterna att undvika olämpliga placeringar får de ingen ersättning för den tid de lägger ner. Det är medlemmarna, som kanske jobbar i andra sektorer, som betalar. För fackens regionala skyddsombud, som besparar Arbetsmiljöverket arbete genom att bevaka arbetsmiljön på arbetsplatser där man saknar lokalt skyddsombud, utgår en ersättning från staten. På samma sätt borde man göra för yttranden till MV och samråd med AF.

Arbetskraftsinvandrare kommer alltid vara i en utsatt situation. Facken kommer göra vad de kan för att hårt arbetande människor inte ska behöva lämna Sverige skuldsatta. Men då krävs bättre förutsättningar. Och det måste politiken skapa.