gästkrönika Privata aktörer inom välfärdssektorn kämpar för att slippa omfattas av offentlighetsprincipen. Men det finns inga rationella skäl till det. Snarare tvärtom, menar Åsa Plesner.
Det är irriterande med människor som missbrukar sina rättigheter. Som grinigt ska ha och ska ha av sådant som de visserligen har rätt till, men som tar det i anspråk utan respekt för andras behov. Jag tänker på de som sprutar ur sig elakheter på sociala medier. På de som ställer långrandiga frågor som ”inte är en fråga direkt, utan kanske mer en reflektion”, på frågestunderna i slutet av en föreläsning. Och så tänker jag på de mest bespottade av alla irriterande rättighetsivrare: haveristerna som begär ut för många allmänna handlingar.
Sådana hör man om ibland. Kalmar kommun hade en person som begärde ut så mycket information att kommunen till sist slutade svara. Regeringen tillsatte en utredning för att se över om offentlighetsprincipen ställer till med problem för kommuner och myndigheter. Utredningen kom 2017 fram till att det var ett begränsat problem – av 340 kommuner och myndigheter hade bara något tiotal fått problem med arbetsmiljön till följd av särskilt arbetskrävande förfrågningar. Det kunde det vara värt, tyckte utredningen. Offentlighetsprincipen är viktig, för principer är viktiga. Kalmar kommun får ta och organisera sig därefter.
Offentlighetsprincipen gäller inte överallt: för kommuner, landsting och de bolag de äger, och för statliga myndigheter. Verksamheter som ägs privat men finansieras offentligt, till exempel välfärdsföretag, omfattas inte.
Att ha pengar till tillräcklig vinst är alltså överordnat att ha pengar till tillräcklig undervisning, vård och omsorg.
Men i allmänhet ska det råda lika villkor mellan offentliga och privata utförare, sägs det. Likabehandlingsprincipen är viktig, för principer är viktiga. Därför är kommuner och regioner noga med att göra korrekta upphandlingar och använda likabehandlande fördelningsnycklar när de skickar pengar till både offentliga och privata skolor, vårdcentraler och mottagningar. Det är förvisso arbetskrävande, men de organiserar sig så att de klarar av det. Inte bara en utan två utredningar har kommit fram till att även fristående skolor kan organisera sig för att klara av det.
Men Svenskt Näringsliv och Almega tror inte att deras medlemmar skulle klara av det. Nyligen skrev de en debattartikel där de berättade att det vore mycket farligt om välfärdsföretag skulle börja omfattas av offentlighetsprincipen eller krav att redovisa intäkter och kostnader på enhetsnivå. Det skulle innebära ”omfattande merkostnader” som i så fall måste tas från ”undervisning, vård och omsorg”.
Kan det inte tas från vinsten? Det undrar vän av ordning, som har läst om hur Internationella Engelska Skolan och Academedia nyss gjort vinster på över en halv miljard. Svaret är nej, läser jag hos arbetsgivarorganisationerna: ”[D]e som satsar pengar i verksamheten måste kunna få ersättning för den risk som tas.”
Att ha pengar till tillräcklig vinst är alltså överordnat att ha pengar till tillräcklig undervisning, vård och omsorg. Om vi som betalar för driften av välfärden vill ha insyn i hur våra pengar kommer till användning, på lika villkor som vi har insyn i offentligt drivna organisationer, då måste eleverna, patienterna, de boende och medarbetarna betala.
Det är bra att detta uttalas så tydligt.
Men – om vi återvänder till de där beräkningsnycklarna. Jag kommer på mig själv att undra hur initierade Svenskt Näringsliv och Almega egentligen är i dem. Jag konsulterar SKL:s olika handböcker och mina egna gamla anteckningar. Jodå; det ingår en särskild post för administration där. Den ges till privata utförare, men inte till kommunala. Ett schablonbelopp på ett par tre procent extra, som utföraren kan samla i en pott att ta till för särskilt arbetskrävande förfrågningar enligt offentlighetsprincipen och noggrann bokföring på enhetsnivå.
Och dyker det inte upp någon särskilt arbetskrävande förfrågan, ja, då kan ju den där potten läggas direkt på vinsten. Så att de vänliga själar som satsat pengar i verksamheten kan få ersättning för sin risk.
Åsa Plesner är verksam inom tankesmedjan Balans.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
