Kines på låtsas

VARDAGSKRÖNIKAN Det är många som vill dela gemenskapen av att vara nyanländ arbetskraft med Mi Lodell. Och hon spelar med.

Ibland låtsas jag att jag är kines. Trots att jag adopterad från Sydkorea. Jag vet sedan barnsben, uppfostran, Pippi Långstrump och så vidare att det är mycket fult att ljuga. Men ibland blir det bara så, mer eller mindre frivilligt. Kanske underlättas lögnen något av att jag har asiatiska drag till det yttre, samtidigt som mitt inre är lika svenskt till referensram och tanke som den bördigaste myllan i Småland.
Mitt språk är lineärt svenskklingande som en flack västgötaslätt, från vilken mitt sociala arv härstammar ifrån. Jag bluffar aldrig så att jag låtsas prata kinesiska eller ens talar med brytning. Det behövs inte. Det brukar oftast räcka med att jag visar mig.
Som när jag skulle lämna en glömd gympapåse på min dotters skola. En lärare hinner ifatt mig i korridoren på skolan och utbrister:

– Åh vad bra, du är den nya hemspråksläraren i kinesiska!

– Nej. Jag ska bara leta upp min dotter som går här.

– Nähä? Men du kanske vill undervisa lite extra i kinesiska? Jag tänker när du ändå pratar med din dotter?

– Men jag pratar inte kinesiska.

– Jaså inte?

Kanske inte det bästa exemplet på blufftillfälle, men tänk så lätt det varit för mig att svara ja här och kanske tjänat extra på ingenting.

Jag bluffar aldrig så att jag låtsas prata kinesiska eller ens talar med brytning. Det behövs inte. Det brukar oftast räcka med att jag visar mig.

Jag går regelbundet och får mina stela datoraxlar genomkörda av en duktig thaimassör. Men nuförtiden är det lite jobbigare att gå dit eftersom hon tror att jag är en kines och att jag jobbar på en kinakrog i närheten. Somliga skulle kalla detta för bluff, andra skulle säga att det berodde på språkförbistring.

På något vis ledde ett samtal om ont i ryggen och att bära tungt till att massören frågade, eller snarare antog att det var jag som hade kinarestaurangen runt hörnet. Jag vill minnas att jag svarade nej, men hon hörde verkligen ett ja och hon blev så glad över samhörigheten av att jobba och slita hårt och dela upplevelsen av att vara nysvensk arbetsresurs tillsammans att jag inte hade hjärta att bryta denna illusion. Jag måste också erkänna att jag blev ganska glad över att ha funnit en ny gemenskap och tänkte, tja varför inte. Just då kändes det som att det kvittade om hårt arbete utfördes i ett kök eller i ett klassrum. Värre blev det när det blev kinesiskt nyår och jag samtidigt råkade komma dit iklädd något rött. Massören sken upp och sa:

– Ah! Du har rött för att det är nyår! Vad fint.

Och här svarade jag faktiskt ja. Kalla mig lögnare, bluffare eller att jag bara vill göra en annan människa glad.

– Firar ni nyår mycket nu, frågade hon vidare.

– Nej, inte så mycket alls, mumlade jag eftersom jag plötsligt blev ytterst osäker på de kinesiska nyårstraditionerna.

Häromdagen åkte jag taxi. Chauffören bad (alldeles i onödan) om ursäkt för sin bristande svenska. Jag frågade nyfiket var han var ifrån och lade till att jag var adopterad från Korea. Han svarade Irak och fortsatte alldeles lyrisk:

– Ni koreaner, kineser, thailändare och japaner är alla likadana! Fantastiska människor! Kommer hit och gör bra saker för Sverige allihop! Alla skulle vara som ni! Inte somalier eller irakier.

Sedan började han fråga en massa saker, till exempel om jag ofta åker tillbaka till mitt hemland och jag ljög inte alls mycket när jag svarade:

– Nej, inte så ofta.

Även om det rätta svaret kanske skulle vara aldrig, men det verkade i stunden nästan oartigt att svara så. Taxichauffören blev även han glad över att dela gemenskapen av nyanländ arbetskraft i Sverige. Sedan började han fråga saker som huruvida jag brukar äta god frukt när jag är i Korea för han har hört att det finns jättegod frukt i Vietnam (helt logisk fråga).

Jag försökte tänka på hur ett koreanskt äpple skulle kunna smaka och svarade:

– Jo, ja nån frukt då och då. De har jättegod frukt.

Även sköterskor på barnavårdscentraler romantiserar en bild av nyanlända asiater. Jag minns när jag för några år sedan var där och frågade om jag borde extravaccinera min son mot TBC (om vilket det just då rådde olika meningar i den allmänna debatten). Sköterskan slog ut med händerna och svarade att O ja, det måste jag verkligen göra. Det var jätteviktigt. Sedan fick hon nästan något drömskt i blicken och tillade att det fanns stor risk för tbc-smitta när vi (ordagrant citat): ”åkte och träffade släkten i Asien, som mormor och morfar och kusiner i BERGEN och DJUNGELN”.

Jag svarade att vi aldrig åker till Asien.

– Nähä? svarade sköterskan förvånat, nä men då behövs inget vaccin. Jag skulle själv aldrig vaccinera min son.

Oräkneliga är de gånger jag blivit tilltalad på engelska i offentliga miljöer eller olika serviceinrättningar. Speciellt sommartid under turistsäsong. Någon gång har jag tänkt att jag skulle vilja prova att sälla mig till en skara japanska eller kinesiska turister och kliva på en av de där bussarna vid Slottet och se hur långt jag kommer. Det skulle vara roligt.

Desto tristare är följdfrågan på vilka ämnen jag undervisar i (svenska):

– Jaha men har du modersmål då också? (underförstått kinesiska eller thai).

Nästa gång ska jag inte bara låtsas vara kinesisk utan även utbrista:

– Tack för att du uppmärksammar min etnicitet! Jag har verkligen känt att den ofta hamnar i skymundan!

Mi Lodell är lärare, tonårsmamma och vardagsbetraktare