forskning Ett dna-spår från en brottsplats kan ha avgörande betydelse för utredningen, men har spåren för dålig kvalitet, misslyckas analysen. Maja Sidstedt presenterar nya forskningsresultat som kan innebära fler lösta brott.
Ny förståelse och förbättring av dna-analyser. Det är vad Maja Sidstedt har kommit fram till i sin avhandling. Hon är molekylärbiolog på Nationellt Forensiskt Centrums (NFC) biologisektion. Sedan 2014 har hon ingått i en forskningssamarbete mellan Lunds Tekniska högskola, Lunds Universitet och NFC. Forskargruppen har i sin tur även samarbetat med amerikanska National Institute of Standards and Technology.
I studien har Maja Sidstedt undersökt den vanligaste metoden för att säkra dna-spår: Polymerase Chain Reaction (PCR). Ett vanligt problem med metoden är nämligen att dna-proven är för smutsiga för att användas. Studiens fokus har legat på att få bättre kunskap om hur man kan göra analysmetoden bättre och vad det är som går snett.
När ett dna-prov kommer till NFC, det kan till exempel vara ett klädesplagg med blodfläck på, så är den första uppgiften att spårsäkra blodet. Man klipper ut en bit av tyget och blöter det för att få blodcellerna att lossna, såatt man kan ta dna från dem. Sedan kommer PCR in i bilden: tekniken används för att identifiera och mångdubbla dna-sekvenserna så att en dna-profil kan skapas och personen med matchande dna hittas. Problemet är att det ofta finns väldigt små mängder dna och ämnen som stör analysen.
– Jag har sett att vissa ämnen kan störa eller slå ut både enzymet som ska kopiera dna:t och den fluorescerande ljussignal som används, och det visade sig vara speciellt humussyror från jord och hemoglobin från blod.
Både ljussignal och enzymer måste fungera för att man ska kunna identifiera något dna.
– Om man vet vad som går fel så är det lättare att lösa, och det finns lösningar. Ljussignalen kan man byta ut mot en annan och det finns tusentals enzymer som kan göra den här uppgiften. Jag har testat 20-30 olika enzymer som skulle kunna vara ersättare.
Maja Sidstedt har också tittat på en nyare teknik för dna-analys som kallas MPS (massiv parallellsekvensering) som används för att skapa en bredare analys av dna, till exempel bestämmandet av ögonfärg. Hon konstaterade att även den är för känslig för störningar.
– Företagen har missat att prover från brottsplatser ofta är smutsiga, och den nyare tekniken klarar inte heller av det.
Vad hennes upptäckter kommer ha för betydelse är svårt för Maja Sidstedt att säga, eftersom det idag inte finns några siffror på hur många prover som fallerar på grund av störande smuts. Men hon tänker att de ska leda till en förändring, även om det kan ta några år.
– Utrustningen som vi har idag är vi bundna till eftersom den tillverkas av externa företag. Att vi inte kan tillämpa specialmetoder har med rättssäkerheten att göra. Alla prover måste behandlas med samma metoder.
Maja Sidstedt hoppas att de ny upptäckterna ska resultera i nya, bättre tekniker, och att forensiska utredningar om ett par år kommer kunna “hantera ännu mer smuts.”
– Det handlar om de bevisen som är för smutsiga eller där det finns för lite dna och man idag säger ”vi kunde inte hitta något”. Om några år kanske vi istället kan hitta en dna-profil i sådana bevis.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
