I Wallenbergsalen har näringslivets långsiktliga opinionsbildande dominans synliggjorts den senaste veckan, för alla som har intresse och förståelse för det så kallade problemformuleringsprivilegiet. Eller – för att låna ett uttryck från den moderata sociologen Hans Zetterberg – makten över "den centrala zonen", de viktiga ideologiska kunskapsfabrikerna i samhället.
Wallenbergsalen är inte en av Sveriges mest publika konferenslokaler. Snarare undanskymd och dold för en större offentlighet. Inbäddad på Ingenjörsvetenskapsakademin. Adressen är Grev Turegatan på Östermalm i centrala Stockholm. Lätt att missa för den som inte har en särskild inbjudan.
Nyligen firade Institutet för näringslivsforskning (IFN) sin 70-åriga verksamhet i just Wallenbergsalen. Allt sedan 1939 har institutet ägnat sig åt att "bedriva forskning om ekonomiska och sociala frågor av betydelse för industrins utveckling". Några dagar senare hyllades 65-åringen Janerik Larsson, vice vd på Svenskt Näringsliv, på samma plats. Han har under flera decennier varit ett slags gudfader för den nyliberala opinionsbildningen, med tankesmedjan Timbro som juvelen i kronan. Ja, don Larsson kan blicka tillbaka på ett skickligt utfört värv. Han har också haft betydande ekonomiska resurser och kunnat odla flera borgerliga generationer nyliberala skribenter, debattörer och författare.
Inom fackföreningsrörelsen i allmänhet och arbetarrörelsen i synnerhet har kraven på någon slags samlad motoffensiv klingat ohörda i flera decennier. De har numera snarare karaktären av besvärjelser.
Desto intressantare när en oförväntad röst efterlyser en intellektuell utmaning från vänster. Nyligen beskrev Peter Wolodarski Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (FIEF) som ett försök att hitta 2000-talet efterföljare till Nils Karleby, Ernst Wigforss och Kjell-Olof Feldt:
"Men talangjakten blev inte långvarig. År 2005 lade LO ner FIEF av ekonomiska skäl och i dag står arbetarrörelsen utan någon egen tankesmedja eller forskningsinstitut av rang. Det kan jämföras med näringslivet, som förutom IFN också finansierar SNS, Studieförbundet näringsliv och samhälle."
Man kan tillägga att det finns ytterligare en uppsjö av institut och tankesmedjor finansierade av näringslivet, som alla har betydande resurser. Frånvaron av motkrafter är än mer genant eftersom våra nordiska grannländer har forskningsinstitut knutna till fackföreningsrörelsen. Samma sak gäller andra europeiska länder. Varför har inte "världens starkaste fackföreningsrörelse" lyckats åstadkomma detta? Det räcker inte längre att bara förbanna mörkret. Det är hög tid att tända ett ljus.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
