Rymden – socialismens hopp

RYMDEN Ligger framtiden för den demokratiska socialismen i förädlande av den teknologiska utvecklingen och bosättande av andra himlakroppar? Mike Enocksson tror det, och utvecklar varför detta handlar om överlevnad för den liberala demokratin, det demokratiska socialistiska samhällsprojektet och för mänskligheten som art.

Inom kort gör den första svenska kvinnan entré i rymden: astronauten, tillika marinbiologen Jessica Meir. Född och uppvuxen i USA, med israelisk far och svensk mor, så har hon dubbelt medborgarskap, ett amerikanskt och ett svenskt. Destinationen är den internationella rymdstationen ISS och hennes beräknade hemfärd är satt till april 2020. I en intervju för Rymdstyrelsen så uttrycker hon sin förhoppning om att en gång besöka Månen, och hon påpekar att det nog är där vi bör göra ett återbesök innan vi tar nästa steg till planeten Mars. Som av en händelse så presenterade också regeringen för en vecka sedan en satsning på 300 miljoner kronor till Rymdstyrelsen, med den uttalade ambitionen om att Sverige ska fortsätta att vara en framstående rymdnation.

Själv spenderade jag en del av våren med att se om Star Trek: The Next Generation samt läsa Stephen Hawkings sista bok Korta svar på stora frågor. Ett lite komiskt sammanträffande är att professorn själv faktiskt närvarar i ett av avsnitten, spelandes poker tillsammans med Isaac Newton, Albert Einstein och androiden Data, i ett av skeppets dator konstruerat hologram.

Det är bland annat den fiktiva teknologin i Star Trek som fascinerar mig, såsom replikatorn som kan skapa all form av materia, genom en process där materia bryts ner till energi för att sedan återformas till materia, eller transportören som kan transportera en person från en plats till en annan under samma processliknande metod. Det finns dock mer i Star Trek att fascineras över. Till exempel federationen av planeter som jorden ingår i, en galaktisk allians uppburen av en moralisk filosofi om vad som anses rätt och fel.

En sådan princip är att inte blanda sig i andra världars interna angelägenheter och därmed pådyvla dem kulturella värderingar som riskerar att omkullkasta deras sätt att leva på. Detta grundat i bland annat erfarenheter från jordens historia, där fattigdom är utrotad, och ingen längre är i behov av att arbeta för att överleva. Istället arbetar människor med det som de finner stimulerande och ansluter sig till stjärnflottan för att stilla sitt sinne för upptäcktsresande, nyfikenhet, utmaningar och äventyr.

Stephen Hawking menade dock att verklighetens universum egentligen är betydligt mer häpnadsväckande än vad någon science fiction-produktion någonsin kunnat framföra. Utifrån det faktum att universum egentligen består av elva dimensioner men enbart fyra är noterbara, eller att ingenting kan existera i ett svart hål men att det ändå kan avge en strålning ut i rymden, eller att partiklar enligt kvantfysiken kan uppstå ur ingenstans varstans. Ur ett politiskt filosofiskt perspektiv så är dock Hawkings mest intressanta resonemang de kring om vi kan överleva på jorden, om vi bör bosätta andra himlakroppar, om hotet från artificiell intelligens och hur vi ska forma vår framtid.

Den brittiske professorn menade att människans tid på jorden i det långa loppet är utmätt, och även om vi på något sätt klarar att bemästra klimatproblemen och förhindra kärnvapenkrig så finns risken att en asteroid kommer att träffa jorden, i likhet med den som utrotade dinosaurierna. Enligt Hawking ligger det i intresset för vår arts överlevnad att se bortom horisonten av vår egen planet och ge oss ut i rymden för att bosätta andra himlakroppar. De närmaste alternativen är således vår egen måne samt planeten Mars. I detta lägger han sin tilltro till vetenskapens och teknologins utveckling i att komma fram till metoder och teknik för att kunna göra dessa resor möjliga.

Någonstans här vill jag förena Star Trek, Stephen Hawking – som för övrigt var en mångårig anhängare till det brittiska Labour party – och socialism. Ligger framtiden för den demokratiska socialismen i förädlandet av den teknologiska utvecklingen samt bosättandet av andra himlakroppar? Jag tror det. Redan här stöter jag säkerligen på patrull av många läsare. Varför ska vi fantisera oss iväg till en avlägsen framtid med hyperavancerad teknologi där vi bosätter andra planeter? Har vi inte tillräckligt med problem här på jorden som det borde läggas tid, energi och pengar på att hantera istället? Men precis som Stephen Hawking slår fast så handlar det om att göra båda sakerna samtidigt. Dessutom är jag övertygad om att de går in i varandra och en upptäckt på ett område kan generera en lösning på ett annat.

Om vi låter kapitalismens företrädare få fritt spelrum att ideologisera den teknologiska utvecklingen så kommer vi bara se ett samhälle där klyftorna ökar.

Det måste ligga i vänsterrörelsens absoluta intresse att tygla den teknologiska utvecklingen till att bli en katalysator för de värderingar som vi vill ska genomsyra samhället. Om kärnan av socialismen handlar om att frigöra människan så är det också något som vi måste förhålla oss till i den praktiska politiken. Om utvecklingen kan bidra till att mänsklig arbetskraft inte längre behövs för produktionen av varor och tjänster, och att det genom politisk styrning hanteras så att välståndet som därmed skapas fördelas lika för alla, så kan också denna kärna av socialismen gå från dröm till verklighet. I det framtida samhället är det möjligt att uppnå det stadium som Karl Marx och Friedrich Engels skriver om i Den tyska ideologin från 1846:

Förhållandena är helt annorlunda i det kommunistiska samhället, där ingen har en bestämd avgränsad verksamhetskrets utan där var och en kan utbilda sig i den riktning som han önskar. Staten reglerar produktionen, och detta gör det möjligt för mig att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.

Den teknologiska utvecklingen kommer dock att ske oavsett vad vi tycker om den, då hjulen redan är satta i rullning, och då är frågan vilken ideologi det är som skall sätta agendan för samhällets framtida utformning. Om vi låter kapitalismens försvarare och företrädare få fritt spelrum att ideologisera den teknologiska utvecklingen så kommer vi bara se ett samhälle där klyftorna ökar, hur ett trasproletariat av arbetslösa och ett prekariat av kontraktsanställda breder ut sig, och där de rika har isolerat sig från verkligheten i egna parallella samhällen. Detta är en dystopi för det stora flertalet, men en utopi för det lilla fåtalet.

Jag är ingen anhängare av moderniseringsteorier som tror att ekonomisk tillväxt per automatik kommer att leda till demokratisk utveckling genom en växande, frihetstörstande medelklass. Kina är ett slående exempel på att detta inte alls stämmer, och att en auktoritär – eller snarare totalitär – kapitalism istället kan etablera sig i det tjugoförsta århundradet.
Lika lite är jag en anhängare av ett historiematerialistiskt tänkande som tror att kapitalismen en gång kommer att nå sitt slut genom dess inneboende struktur och att vi idag befinner oss i någon form av senkapitalistisk period. Historien har snarare påvisat att kapitalismen har en slående förmåga att adaptera sig till nya omständigheter för att därigenom hela tiden säkra sin överlevnad. Att därmed tro att teknologisk utveckling av sig självt kommer att kratta manegen för ett demokratiskt socialistiskt samhälle är fullständigt förödande.

Ett sätt att upprätthålla den ideologiska motmakten är att tillhandahålla alternativa samhällsplattformar bortom jordens gränser.

Argumenteringen för betydelsen av den teknologiska utvecklingen och dess ideologisering är därmed klar. Men bosättningen av andra himlakroppar, är det inte att tappa fokus och spåra ur fullständigt? Att raljera kring den här frågan är lätt, det kommer kanske gärna per automatik för de flesta, grundad i associationer till science fiction-filmer och tv-serier. Men för mig är detta allvar, och handlar om överlevnaden för den liberala demokratin, för det demokratiska socialistiska samhällsprojektet och framförallt för mänskligheten som art. Jag delar Stephen Hawkings åsikt om att bosättningar bortom vår egen planet är av yttersta betydelse. Det kan mycket väl vara så att de problem vi skapat här på jorden, framförallt i egenskap av klimatproblem, inte går att lösa och att det då finns andra planeter där vi kan starta om och göra rätt.

Om samhällsutvecklingen på jorden också går i en sådan riktning att den auktoritära kapitalistiska staten uppnår hegemoniskt status så är ett sätt att upprätthålla den ideologiska motmakten att faktiskt tillhandahålla andra alternativa samhällsplattformar bortom jordens gränser. I detta finns också en tanke hos mig att de nya bosättningarna på andra himlakroppar faktiskt kan utgöra modellen för det socialistiska idealsamhället. En galaktisk, och förhoppningsvis lyckad, variant av Robert Owens försök att skapa ett socialistiskt samhälle, New Harmony, i den amerikanska delstaten Indiana på 1820-talet.

Robert Owen, 1771-1858, var en walesisk fabriksägare och pionjär inom den kooperativa rörelsen. Genom sina utvunna förmögenheter från textilindustrin så grundade han ett socialistiskt experimentsamhälle i Indiana, USA. Samhället, New Harmony, kom dock bara att existera i ett par år. Bristande styrning, inre motsättningar och otillräckliga resurser gjorde att experimentet dessvärre lades ner. Owen kom istället att återvända till Storbritannien för att fortsätta sin politiska kamp om att reformera samhället utifrån socialistiska principer.

Denna tidiga form av socialism som Owen representerade kom senare ofta av marxister att kallas ”utopisk socialism”. Detta utifrån att det var en orealistisk föreställning om ett socialistiskt samhälle som inte tog hänsyn till de materiella omständigheterna i samhällsutvecklingen. Engels titulerade en av sina skrivelser just med orden ”Socialismens utveckling från utopi till vetenskap”, och betonade däri betydelsen av den ”vetenskapliga socialismen”, det vill säga Karl Marx samhällsteori, över den tidiga ”utopiska socialismen”. Anhängarna till denna ”utopiska socialism” ansåg nämligen inte att självaste klasskampen var en nödvändig katalysator för den socialistiska samhällsutvecklingen. Istället ansågs ett tillräckligt övertygande budskap räcka för att människor, oavsett klasstillhörighet, skulle anamma ett socialistisk tankesätt och att de kooperativa modellerna fungerade som förebilder kring hur samhället kunde organiseras.

I detta så vill jag ge den så kallade ”utopiska socialismen” rätt. Jag menar att mänskligt beteende inte tar sin utgångspunkt utifrån materiella omständigheter, om dessa är tillgodosedda, utan snarare från immateriella omständigheter. Det som formar ens politiska medvetande är primärt inte de materiella faktorer som genomsyrar ens vardag, utan det är de kulturella – det vill säga idéer, normer, värderingar. Hur är det annars möjligt att förklara hur representanter för överklassen som Robert Owens och Friedrich Engels blev hängivna socialister? Dessutom verkar stora delar av dagens västerländska arbetarklass inte direkt appellera till de rationella vänsterpartierna, utan i stor utsträckning rösta på högerradikala partier och företrädare, som inte alls har på sin agenda att verka för resursfördelning trots att klyftorna ökar.

Men om vi återgår till just temat socialism och science fiction så är en av de som faktiskt kopplat samman detta mer än någon annan den amerikanska författaren Kim Stanley Robinson. Han är en av vår tids största science fiction författare och en hängiven demokratisk socialist. Mellan 1992 och 1996 publicerade han sin berömda Mars-trilogi, Red Mars, Green Mars och Blue Mars. Trilogin berör terraformeringen av planeten Mars, det vill säga processen av att omvandla en himlakropp så att det liknar jordens förutsättningar för liv och därmed blir beboelig för människan. Samhället på Mars gör flera stora framsteg kring jämlikhet och vetenskap medan jorden förfaller på grund av överbefolkning och klimatkatastrofer.

På en ren ekonomisk nivå så utvecklar Robinson också tanken om att samhället på Mars präglas av kooperativt företagande,  vilket har ersatt den traditionella privata företagsformen – medan jorden styrs av transnationella bolag som dominerar regeringar och till och med styr mindre länder. I en intervju för tidskriften In These Times så menar Robinson att det inte finns någon motsättning mellan att satsa på rymdforskning och på de socioekonomiska problem som finns på jorden. Han menar att rymdforskning är detsamma med forskning om jorden, och hänvisar exempelvis till när ozonlagret hotades och att detta löstes genom att sända ut rymdsonder till Mars och Venus för att studera deras atmosfärer.

Hur sammankopplar vi då allt detta? Från Star Trek, till Stephen Hawking, den utopiska socialismen och Mars-trilogin? För min del löper det en röd tråd genom det hela – det vill säga tron på att teknologin kan lösa våra samhällsproblem men att vi då också måste ta makten över den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen, så att den tjänar jämlikhetens syften och inte tvärtom. På något sätt hoppas jag, och tror, att detta New Harmony som aldrig riktigt lyckades i Indiana på 1820-talet skulle kunna bli en realitet under 2000-talet på Mars, och därmed också fungera som en förebild för hur ett socialistiskt samhälle kan utformas. Och att utformningen av ett sådant föregångsexempel ingår i omformandet av mänsklighetens politiska medvetande.

För när jag tittar på Star Trek: The Next Generation så tänker jag att en eventuell mänsklig framtid skulle kunna se ut på ett liknande sätt. När jag sedan läser Stephen Hawking så inser jag att det dessutom är fullt möjligt och att det är absolut nödvändigt. Och när jag nu ser hur den första svenska kvinnan tar sin plats i rymden, att den svenska regeringen väljer att satsa mer på rymdområdet, så hoppas jag också att insikten om det enormt betydelsefulla i allt detta växer sig allt starkare här i Sverige. Vänsterrörelsen måste på allvar se hoten och potentialen i den teknologiska utvecklingen, och inse att den endast kan styras på rätt kurs genom ett politiskt medvetande om vart vi vill att samhället skall utvecklas åt.
Politiska drömmar bör inte ha några gränser, och de är till för att förverkligas. Så vad väntar vi på? Engage.

***

Följ Arena Essä på Facebook