Politik när den är som sämst

ledare Moderaterna är politikens popcornmaskin. Den står oavbrutet på och smattrar fram ogenomtänkta förslag.  

De senaste moderata popcornen har handlat om samtalen om gängkriminaliteten. Först vill partiet ha en blocköverskridande kompromiss i frågan.  Trots att man får dessa samtal lämnar partiet harmset dem därför att man inte fått igenom fem av sina förslag.
Sedan poppar maskinen vidare och meddelar nu att moderaterna ändå kommer att rösta för regeringens lista på 34 förslag.  Sedan kör popcornmaskinen ett varv till och nästa morgon förklarar den att man målet är att pressa igenom sina egna idéer i riksdagens utskott.
När Moderaterna i lördags lämnade gängkrigssamtalen förkunnade Rapports kommentator Mats Knutsson inte oväntat att det är ”ett klart bakslag för regeringen, en prestigeförlust”. Men vad ska man säga om den moderata popcornmaskinen som inom loppet av några timmar spottar ur sig olika versioner av vad man vill?
Det är politik när den är som sämst, att positionera sig, men inte ta ansvar för helheten.

Ett problem kan vara att partiet saknar ledarskap.

Popcornmaskinen var också i farten när moderaterna nyligen ville att asylinvandringen till Sverige skulle bli 70 procent mindre, när man föreslog söndagsöppna systembolag och kom med idén om sänkt bensinskatt.
När de två senare hugskotten dök upp kunde Moderaternas nestor, den tidigare försvarsministern Mikael Odenberg inte hålla sig utan utbrast på Facebook:
”Det här är populism av värsta sort. Och så vinner inget parti långsiktigt förtroende”.
Vi skulle kunna beskriva den moderata popcornmaskinen som en slags populistmaskin. Som vräker ur sig orealistiska förslag, vars främsta mål tycks vara är att vinna tillbaka röster från Sverigedemokraterna.

Att populismen är så viktig för moderaterna visar att det är ett parti i kris. Man låtsas ta ansvar, men kastar hellre grus i det parlamentariska maskineriet med servettbudgetar och nya positioner som popcornmaskinen producerar.
Ett problem kan vara att partiet saknar ledarskap. Att man till exempel inte vågar sparka riksdagsledamoten Hanif Bali trots hans extremism, och som blundar för att moderaterna i en rad kommuner, framförallt i Skåne, gör precis vad partiledningen sagt sig inte tillåta, nämligen samarbetar med Sverigedemokraterna.

För ett år sedan kunde Moderaterna enas med de andra partierna om att skattefinansiera public service.  Men häromdagen smattrade popcornmaskinen igång om att man inte alls var ense.  Nu skulle radio och TV bli ”smalare och vassare”, få avsevärt mindre skattemedel och istället reklam.
Vad man kan ana är att Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kanske kan enas om ungefär det som drabbat Danmarks Radio: stora nedskärningar och en nationalistisk tvångströja.
Det är en bild av att man visserligen kan drömma om ett nytt konservativt block, men att det har ett pris, att man gradvis måste inkorporera en kultursyn typ Sölvesborg.